Slitaslang

En börda för sjukvården.

2009-09-30T14:36:00.003+02:00

Kollade en leverfläck häromdan. Normalt är jag inte den som springer till sjukan i tid och otid. Nu gjorde jag det mest för att lugna min omgivning, och lite för att jag var nyfiken.

Leverfläcken hade kliat och flagat. Den hade blivit större och var oregelbunden till sitt uttryck. Den såg faktiskt ut som Närke gör. På internet var jag ett mönsterexempel på Malignt Melanom.

Jag höll fram vänsterarmen mot doktor Ingesson.

- Vad tror du om det här?

Han kollade i exakt två sekunder.

-Nä, sa han.

-Det är inget va, eller hur, visst? sa jag.

-Nä. Det är lite rependalix i läderhuden. Nästan som kvardröjande solbränna.

-Vabra, tack då, sa jag och reste mig efter att ha tillbringat 38 sekunder i hans rum.

Jag blev faktiskt lite besviken. Här hade jag tillbringat tid i telefonkö, cyklat från jobbet, betalat 140 spänn, surfat på nätet och ägnat massor av tid åt att geografiskt bestämma leverfläckens utseende. Och sen får jag 38 sekunder av sjukvårdens omvårdnad. Fan va orättvist. Här betalar man skatt och bla bla bla. Jag fick inte ens ett klistermärke.

Nästa gång jag går dit ska jag vara riktigt jävla sjuk. Dom kommer att applådera när jag kommer in. Och jag kommer att få åka ambulans och sen kommer jag att få välja och vraka på apoteket. "Ta vad du vill, Magnus. Det är du värd". Sen får jag eget rum och en helt ny respirator av senaste modell. Dom kommer att skriva om mig i Medical Journal och Doktor Åsa kommer att ha mig som ett lysande sjukt exempel i varje program.

38 sketna sekunder. Bah!

En gigant på el?

2009-09-23T15:35:00.005+02:00

Skulle köpa platt-TV till svärföräldrarna på lunchen idag. Elgiganten låg nära till hands. Så där ramlade jag in och möttes av en TV-djungel.

Nu var jag ändå rätt påläst och letade mig snabbt fram till Samsung LE40FXXXBCCDTDES. I korta drag var det en stor TV som visar en bra bild.

-Har du tid? frågade jag försäljaren och insåg omedelbart att:

1. Han hade inte ätit lunch än.

2. Han jobbade på Elgiganten i brist på annat.

3. Hans sambo inte delar Anna Ankas värderingar

4. Han var där bara för att på krogen kunna droppa att han jobbar på Kungsgatan i Ståckhååålm.

-Ja..? sa han kort.

-Jo ni har en TV därborta, en Samsung, 40 tum. Den...

Längre hann jag inte.

-Den är slut.

Jag kom med ett alternativ. En Philips med jättelångt efternamn.

-Slut.

Jag hade ytterligare ett alternativ.

-Den där då, Panasonicen.

-Slutt, sa han nästan triumferande.

Jag orkade inte lägga ut nån text om tillgång, efterfrågan och servicekänsla. Sånt överlämnar jag till pensionärerna.

Köpte en Samsung LE40FXXXBCCDTDES på nätet av PC City istället. Och slapp prata med en endaste människa. Bara vänliga texter och tacksamhet för att jag valt just PC City.

Svärföräldrarna kommer inte märka nån skillnad. Ingvar Oldsberg ser likadan ut i Samsung LE40FXXXBCCDTDES, vare sig den kommer från Elgiganten, Åkes Radio & TV eller PC City.

Och jag slipper pompösa, otrevliga elgiganter...

Hatlåtarnas hatlåt.

2009-09-22T09:15:00.003+02:00

Vi hade just en diskussion på jobbet. Ibland har vi det. Och då brukar intensiteten bli sådär lagom ljum. Ingen går i taket. Ingen stormar ut storgråtande. Ingen hotar med gängspö. Alla når consensus.

Häromdan slängde jag ur mig en fråga när jag satt och strösökte på Spotify.

- Vilken är er absoluta hatlåt?

Det tog skruv, vill jag lova.

"The lady in red", "Nikita", "allt med Eros Ramazotti". Hatlåtarna haglade. Artister som kittlar kräkreflexen dök upp.

- Meatloaf får mig att sjukskriva mig.

Ljudnivån ökade. Alla sökte upp sina mardrömslåtar.

- Lyssna på den här då. Fyyyy faaaan! Peter JävlaLeMarc. Och James Blunt.

Nu tog jag fram mitt äss ur rockärmen.

Opus med "Life is life". Vi gick och gängkräktes.

Spotify är fantastiskt.

KlagO

2009-09-17T11:35:00.004+02:00

Det har kommit klagomål på att "en jävla kräfta och Stockholm is da plejs" har varit alltför frekvent synligt på bloggen du just läser.

Jag kan inte annat än hålla med. Jag är en usel människa. Har inte skrivit en rad sen i maj. Fyra långa månader.

Skrivkramp? Nope. Har istället tänkt vara kortare, koncisare, precisare och exaktare. Twitter is da plejs. MangeD is my name.

140 tecken. Med mellanslag. Vilken utmaning. Inte konstigt att vissa skriver "Nej, nu ska jag gå och sova. Godnatt." Eller "Äntligen fredag. Nu ska jag åka med pojkarna på fotbollsturnering och sen ska jag klippa gräset och sen..." är det slut på bokstäverna och man får inte veta ett dyft om hur just denna person tänker avsluta sin helg. Resten av världen får gå i en olidlig ovetskap om helgeskapaderna.

Jag tror, men det är bara ren spekulation, att just denne twittrare ägnade söndagen åt att mysa i soffan och kolla på en svensk deckare i fyran som är tyskdubbad.

Stockholm - da plejs!?

2009-05-13T09:08:00.004+02:00

Frun irriterar sig på att jag a l l t i d tar Örebro i försvar.

-Det går ju inte att säga nåt negativt om den stan utan att du blir förbannad och lägger fram världens försvarstal.

Säger hon och öser beröm över sin egen hemstad. Stockholm.

Och om man, som jag numera, bor i Stockholm SKA man ogilla sin gamla hemstad och förbehållslöst älska Sthlm.

Men om man nu hyser vördnadsfulla känslor för en stad som är lagom och mellanmjölk? Utesluter det att man kan ha känslor för två städer? Kan man älska nån på avstånd? Kan man älska två?

-Skönt att äntligen få bo i Stockholm, eller hur, snarare konstaterade än frågade en känd stockholmsförfattare häromdan.

-Örebro är fint också, fin stadsbild, snygg innerstad, bra folk, nära till...

-Kräftorna är bättre i Stockholm, avbröt han mig.

Det är liksom ingen idé. Du ska älska Stockholm. Och misstycka om din eventuella hemstad.

Låt mig få fortsätta vara ambassadör för stan där jag lärde mig cykla, läsa och räkna (nåja). Låt mig få tycka att det är helt okej att ha bott i en stad där det inte går att köpa oliver klockan tre på morgonen.

En sak till: min absolut bästa kräftupplevelse hade jag i en segelbåt i gästhamnen i Fiskeboda när jag åt nykokta Hjälmarkräftor. Förlåt då för fan.

Hata, hata, hata Örebro!

2009-05-12T09:34:00.002+02:00

Igår fick Bajen stryk av ett lag från en oansenlig stad om ligger nånstans mittemellan Stockholm och Göteborg.

Det är kris i Bajen. Eller Hammarby som folk som inte vet bättre kallar laget. Ett folkkärt gäng som engagerar och får vuxna män att gråta. Just nu är det många som gråter. För Bajen går kräftgång i Allsvenskans bottenskikt. Det engagerar ju alla.

Och det borde ju jag förstå. Alltså att Bajen förtjänar medömkan efter förlusten mot nåt lag väster om Hornstull.

Så därför borde jag vara assimilerad med SVT-sportens värdering av vad som är viktigt.

Helsingborg vann över ett kvartersgäng från Bromma. Då intervjuas en helsingborgare som säger typ "vi har ännu fler målchanser än dom, därför vann vi" - på skånska och med underbara tempuseskapader.

Kalmar vann mot Trelleborg och SVT intervjuade en kalmarit som på ett träffsäkert sätt förkunnar att "nu är vi på gång".

Och Bajen får stryk av Örebro-nånting. Då intervjuas en hammarbyare som ser moloken ut och menar att "när vi är pressade så blir det väl så att man ger en armbåge på en motspelare av bara farten".

Jaja. Det var väl ungefär vad jag ville säga den här gången. Örebro SK blir som alltid styvmoderligt behandlade i landsrapporteringen. Det är lätt att bli bitter. Och dessutom bemött som bitter.

Mer ÖSK:are än nånsin...

2009-04-21T09:37:00.002+02:00

Det tog 47 år. Men nu är jag ÖSK:are på riktigt. Samtidigt inser jag att kärleken ökar med avståndet.

20 mil från hemstan följer jag mitt svartvita lag på webben, via Nerikes Allehandas direktrapportering och på Götgatans O´Learys. Aldrig har jag brytt mig så mycket som nu.

Igår var en glädjens dag på O´Learys. På de STORA TV-skärmarna visades det STORA göteborgsderbyt och det STORA stockholmsderbyt. På en knappnålsstor 27-tumskärm i hörnet snett över kassaapparaten och drinklistan visades min match: ÖSK mot Helsingborg.

Stämningen på puben var hög. Kvinnor och män hoppade av glädje och ilska när Bajen fick ett mål bortdömt och nån Charlie tofflade in 2-1. TV-kommentatorerna skrek i falsett. Mellanreklamen dånade. Beställningarna i baren haglade.

Men jag var i min egen ÖSK-värld. Och såg hur ettan kom och tvåan kom så småningom.

Jag log i mjugg. Snubben bredvid mig i baren hejade på Helsingborg. Trots det hittade vi en samhörighet. Det var han och jag mot världen. Och jag vann.

Jag har mött Jesus!

2009-04-17T14:03:00.003+02:00

Han stod på Stockholms Golgata: plattan på Sergels torg. Korset hade han med sig också.

Och småirriterad var han. Ett gäng youngsters från typ Mörby stod och dansade till ryckig electro. Dom var där först, och det gillade inte Jesus.

Han hade trott att Långfredan var helt utan moves i sneakers och jeans som visade kallingarna.

Men herregud, tänkte jag. Där står Jesus och surar och tänker att det var bättre förr. När Långfredan var årets segaste dag och till och med musiken i radion var extra långtråkig.

Häng med i utvecklingen nu, Guds son. Ska du nu hänga där på korset är det väl bra mycket roligare att kolla in lite electric boogie och den senaste drum´n bass-musiken... Det är få förunnat att dö en smula på fredan och vakna på måndan igen.

Äntligen!

2009-03-30T22:19:00.004+02:00

30 mars klockan 18.05. Jag klär mig varmt inunder. Pressar in mig i svart koskinn. På skallen trycker jag ner en öppen svart glasfiberbubbla med vita fartränder. Varma skinnhandskar på. Mörka RayBan framför ögonen.
Sen vrider jag om nyckeln på Triumphen. Sex månaders väntan är över. Hojen dunkar igång och far iväg som en yster häst på vårbete. Fem minuter senare är det hundra blås på Nackaleden. Åker slalom mellan SL-bussar och hemvändande kontorsnissar från city.
En timme senare är jag hemma igen. Blöt i håret av tårarna som runnit. Utan känsel i händer och fötter av iskall fartvind. Det luktar avgaser om huden. Pannan är röd av hjälmens tryck.
Vill man vara fri får man lida pin.

Jag har ett scoop!

2009-03-27T13:29:00.009+01:00

Bäst att säga det från början: jag är inte sponsrad av Google.

Men nu har jag ett scoop. Tack vare Google.

För nu växer glashärvan!

Det har väl inte undgått nån att det klirrar friskt om kycklingen från Kronfågel. Folk hittar glas när dom gör Flygande Jakob och wokar thailändska kycklingrätter.

Informationschefen på Kronfågel får lämna glasklara svar på medias frågor.

Hon heter Jenny Fridh, och jag känner henne lite sådär från tiden på Sveriges Radio.

Så jag googlade på henne. Vad gjorde hon innan hon kom till Kronfågel? Enter. Poff!

Jo, hon var informationschef på Axa. Och då, för drygt två år sen, var hon i hetluften också.

Varför? Jo: man hade hittat GLAS i Lantmännen Axas müsli!!!

I en artikel i Aftonbladet den 2 noveber 2007 fick stackars fröken Fridh svara på frågor om varför folk hade hittat glas i dinkelmüslin från Axa.

Hallå?! Konspirationsteorierna tar fart i min skalle. Glas i livsmedel = Jenny Fridh.

Vem vill anställa henne som informationschef i framtiden? Möjligen Kosta Boda.

Googla sig själv

2009-03-25T13:36:00.004+01:00

Människor med koll på världen (och sig själva) googlar på sitt eget namn. Folk som är betydelsefulla, som har uträttat nåt för mänskligheten eller som varit med i Idol hamnar på Googles förstasida.

-Är du inte bland dom tio första har du misslyckats, då finns du inte, säger han som är så kallad webbstrateg på vårt företag.

Så jag googlade mig själv.

Magnus Dahlberg i sökfältet. Enter. Poff. Där kom alla Magnus Dahlberg som betyder nåt.

Och där fanns Magnus Dahlberg, violinpedagogen. Magnus Dahlberg, pressansvarig på Livets Ord. Och filmmusikkompositören Magnus Dahlberg.

Inte jag, så långt ögat nådde. Men vänta..! Där var jag ju! Mitt bland violinister, sektledare och kompositörer fanns den rätte Magnus: "Katrin Sundberg med maken Magnus Dahlberg - Guldbaggen Efterfest".

Jaha. På förstasidan alltså. Jag är inte misslyckad. Jag finns, på riktigt. Även om jag halkade med på ett bananskal som bihang till hustrun.

Sen googlade jag vidare till Googles skuggsidor, och faktum är att jag fanns på sidan två också. En bloggartikel från Slitaslang-bloggen: "Till salu: Magnus Dahlberg".

Alltså. Jag finns. Och jag är till salu,

Träffa upp?

2009-03-24T09:45:00.002+01:00

En ny styggelse, direktöversatt från det Anglosaxiska Föredömet, har börjat dyka upp som en farsot i media.

- Å imorron ska jag träffa upp Liam Jasmine från The Woodpeckers, här i P3.

Vaddå träffa upp? Står man upp och träffas? Träffas man på en högt belägen plats?

Jorå, jag inser också att det handlar om en direktöversättning från "meet up" eller "catch up".

När jag jobbade på radion var det spöstraff för den som sa "Ericsson kommer inom kort att starta upp en ny linje för tillverkning av kretskort". Alternativt fick man bjuda redaktionen på Budapeststubbe för att sona sitt starta-upp-brott.

Till alla er som ska säger "träffa upp". Hör upp. Lägg av. Vad är det för fel med med att bara träffas..?

"Hör upp", förresten. Vad är det för jävla sätt att skriva?! Listen up, Magnus. Nu får du bjuda dig själv på en Budapeststubbe så att du slutar upp med dumheterna.

Suck. Sluta upp. Det tar aldrig slut.

Stockholmslektion...fem, kanske.

2009-03-23T18:59:00.002+01:00

Hur klär man ett barn i storstan?
Svar: som en vuxen.
Stå en kvart på Östermalmstorg och kolla in klädseln på dom små telningarna på väg till skolan. Du kommer att få se sjuåriga flickor i kappor, med håret i svinrygg instoppat i en rutig basker. Höga välputsade stövlar kryssar runt bland vattenpölarna. Pojkarna har jaktrockar och svindyra vildmarksstövlar. Dom har axelremsväskor i läder med multiplikationstabellen inuti. Och ett äpple till fruktstunden...
Mamma och pappa kindpussar Sveriges framtid innan dom hastar vidare mot sina jobb. Klädda på samma sätt. Fast 40 år äldre.
Vad leker östermalmsbarnen på rasten? Kanske Styrelseleken, Sanning eller AMF eller möjligen Ryska Börsen.

Kabelfrossa!

2009-03-16T14:45:00.004+01:00

Köpte Xbox i helgen. Alltså en apparat som sväljer en blank skiva som gör att man kan döda hundar som får spräckta huvuden ur vilka det kommer tentakler som dödar en fullvuxen man och storbystad kvinna.

Jag borde vara luttrad. En apparat som man köper har alltid tio plastförpackningar med 20 kablar och 40 olika ändar i lådan. Det gör möjligheterna att få ljud och bild oändliga. Och möjligheterna att misslyckas är mer än oändliga. Jag landade i det sistnämnda.

-Då gör du så här: ta den gröna, blåa och röda kabeln och sätt i TV:n. Switcha till HDTV på kontakten och vips har du Resident Evil så det räcker och blir över, sa snubben där jag köpte Xbox.

Gick hem. Försökte. Nähä. Inga hål i TV:n för grönt och blått. Gick tillbaka.

-Va? Men kör HDMI till DIV-X då. Men såna kablar har inte vi. Kolla på Kjell & Co.

Jag kollade på Kjell & Co.

-Va? Sa han HDMI till DIV-X. Men då får du inget ljud. Tror jag, sa Kjell. Men kolla.

Gick hem och kollade. Nähänemensan. Inget ljud. Men bild. Cyklade tillbaka.

-Ta HDMI-kabeln och koppla ihop DIV-X-utgången med en omvandlare med ljudutgångskabel. Fast då måste du ha hane/hona-konverterare. Sånt har inte vi. Kolla med Kjell & Co.

Kollade Kjelles ställe igen.

-Va? Sa han? Konstigt. Du kan ju prova det här: en HDMI med VGA i slutänden. Tror du får ljud också då.

Cyklade hem och kollade. Nämenvafan. VGA är ju fetfel. För liten slutände för ett för stort TV-hål. Cyklade till Kjell igen.

-Nä, trodde just det, sa & Co. Men den här då: en HDMI med VGA och en konverterare för DVI-I med röd och vit ljudkabel. Funkar inte det kan du alltid köra ljudet optiskt till receivern. Du får den billigare eftersom du cyklar så mycket. Och du, messa mig när du är klar. Jag är lite nyfiken på om du lyckas...

Cyklade hem. Kopplade. Och ut kom både ljud och bild i skön förening. På TV:n syntes både kluvna hundar, larvliknande bossar och infödingshövdingar färdiga att ta livet av både mig, hjälten och det storbystade släptåget.

"Funkar. Både ljud och bild. Men inte det optiska", skrev jag i messet till Kjell. Eller om det var & Co. Fick svar direkt.

"Gör så här: kolla om DVD-ingången på det digitala bakstycket...". Klick. Jag tryckte bort messet - helt slut efter sladdande cykelturer och obekväm arbetsställning bakom TV:n, bland 250 andra kablar med 500 olika ändar.

Storstadslektion 3

2009-03-12T09:06:00.004+01:00

-I Stockholm är dom fränt klädda!

Så sa alltid mina polare i Örebro när jag var i tonåren. "Fränt" var det tuffaste uttrycket på den tiden. Det symboliserade extra stora axelmuddar på 80-talskavajen som dessutom var kort och hade ärmarna käckt uppkavlade. Eller extra höga platåskor. Eller extra gamla vintagekläder som på den tiden hette sekåndhand...

Har just stått dörrvakt på jobbet. Släppt in folk som ska på frukostseminarium hos oss. Dom ska få höra det senaste från en PR-guru.

Eftersom folk har en förmåga att komma för sent i 08-land blev det nästan 40 minuter i kylan på Nybrogatan. Det gav mig tid att reflektera. Och tid att likt en pensionär titta på när en grävskopa grävde ett hål i gatan.

Jag passade också på att trendspana. Kolla vad som är fränt i Stockholm idag. Och nu vet jag.

Gummistövlar.

För mig har gummistövlar varit ett slafsigt sätt att klä sig praktiskt. Sånt som föräldrarna tvingade på en när det slaskade. Sånt som luktade unket gummi. Sånt som gav fotsvamp. Men som var praktiskt.

I Stockholm är folk praktiska. Och trendiga.

Kostymgubbarna på väg till fina advokatkontoret har gummistövlar. Tanterna med små äckliga hundar har gummistövlar. Smart ass-folket har motivlackade gummistövlar.

Jag tror banne mig att det är fränt att ha fotsvamp också.

Inlagd på behandling

2009-03-09T10:27:00.003+01:00

Jag och Olle Ljungström har något gemensamt.

Vi har båda varit inlagda på behandling.

Men det finns en tydlig paradox här. Olle var på behandlingshem för att bli torr. Jag var där för att jag var för torr.

Nå, jag låg där på spa-behandling med en tvivlande min.

-Vi börjar med en dusch av frystorkat havsvatten från Barriärrevet, sa kvinnan som skulle göra mig fuktig och sprayade, som jag upplevde det, vanligt vatten över ansikte och bröst.

-Och nu ska du djupandas in en eterisk olja från Yttre Mongoliet, fortsatte hon och höll sina inoljade händer över ansiktet.

Jag andades och lyssnade på den entoniga flummusiken som strömmade ur högtalaren.

-Här kommer scrubkrämen som skapar cirkulation och tar bort döda hudceller, sa behandlaren och raspade runt på kroppen.

Jag funderade över varifrån scrubkrämen importerats och kom fram till att det var djurfett från Österfärnebo med gruskorn från landsvägen mellan Finspång och Tjällmo.

Sen duschade jag och fick lägga mig igen. Ännu mer frystorkat havsvatten skulle regna ner. Och sen var det lättmassage med en olja hämtad från lummefåglar i glidflykt över Fijiöarna.

Efter en timme var jag klar, mjuk, len och fuktig.

Men, äh, jag vet inte jag. Vad är det för fel på vanligt svenskt duschvatten, Barnängens barnolja och en härligt raspig frottéhanduk?

Varsågod Olle!

2009-03-07T14:52:00.005+01:00

Såg just dokumentären om min husgud, Olle Ljungström. Sen köpte jag hans nya platta, trots att jag lätt som en plätt kan lyssna gratis i Spotify.

Men jag vill bidra till Olles nya hus utanför Alingsås. Så länge han inte köper en vinare för mina skivpengar så är jag glad. Snälla Olle, köp en trasmatta för pengarna istället.

Storstadslektion 2

2009-03-07T14:40:00.004+01:00

Jo, precis. Rulltrappan. Det är ju självklart. Om du mot förmodan inte har bråttom och ska åka rulltrappa - stå till höger. I omkörningsfilen till vänster rusar dom som inte vill missa nästa T-bana. Å man förstår dom. Herregud, nästa T-bana går ju bara med tre minuters mellanrum.

Hur är det i London? Står man till vänster om man vill softa? Eller är det trots allt högertrafik i vänstertrafikens förlovade land?

Alltså, 08-rulltrappsregel: till höger om du har tid - till vänster om du har otid.

Reflektioner från storstan del 1

2009-03-04T13:46:00.003+01:00

Jag bor i Stockholm efter 46 år som mellanstadsbo. Det gör mig till en betraktare, snarare än en stockholmare.

Hur funkar man som storstadsbo?

Här kommer lektion 1:

Tunnelbanan. Som stockholmare vet man vilken vagn som gäller för att avstigningen ska ske så nära rätt uppgång. Det innebär att man går längs hela perrongen och ställer sig och väntar på exakt rätt ställe.

Sen stannar T-banan och du kan smidigt åka två kilometer rulltrappa upp i dagsljuset vid Östermalmstorg.

Och ve den som stigit på T-banan i närmsta vagnen vid Slussen. Det är bara bonnläppar som tvingas gå 45 meter till rätt uppgång.

Fattar ni regeln? Man går INNAN man ska stiga på. Man går inte EFTER att man har stigit av.

Åldersnojja? Moi?

2009-02-25T10:21:00.005+01:00

Jaha. 47 är bara en siffra. Hittills har jag inte märkt några tendenser till att ålderns höst är i annalkande.

Tills igår.

-Ska vi slinka in och ta en öl? funderade frun när vi släntrade över en snöblaskig Repslagargata.

-Visst, replikerade jag snabbt.

-Eller nej, det hinner vi ju inte. Det är ju vårt favoritprogram, Mästarnas Mästare på TV snart, sa frun och gjorde ett lappkast i snögloppet.

-Men vad är klockan då? undrade jag och tänkte att en bira rinner allt ner på en kvart.

-Tio i åtta, vi måste bänka oss i soffan, sa frun som plötsligt delar min odelade kärlek för skogstrollet Thomas Wassberg.

Exakt klockan åtta satt vi käpprakt i soffan och stirrade in i 42-tummaren.

-Men va i helv....CLAES ELFSBERG! Va gör han här!

Besvikelsen la sig som en kvalsterfylld ryamatta över hemmet. En statsvetare orerade om hur tronföljden skulle påverkas. Kungen var ostrukturerad. Silvia pratade tyska. Daniel var lika intressant som en kurbitsmålning. Och Viktoria var vanlig.

Där satt vi. Det äkta paret, och sög i oss dagens kvasinyhet, i väntan på Mästarnas Mästare där gårdagens idrottshjältar stojar, flamsar och säger plattetyder. Och vi gillar det.

-Vi hade ju hunnit ta en öl, försökte jag.

-Mmm...kolla Wassberg. Han är ju helt overklig. Som en plirig sexåring i en gammal mans kropp, sa frun som ännu inte hunnit fylla 47.

Vart tar oss livet, egentligen?

Vad är det för fel på mig?

2009-02-20T15:11:00.003+01:00

Jag fyller år idag. Okej, det är ju inte som förr. Då, när man låg vaken från fem och undrade hur länge det skulle dröja innan föräldrar och sura syskon skulle sjunga "Ja må han..." leva bakom paket och nöttårta med grädde och skivad banan.

Då var det okej med ja må han-leva-sången. Idag är det en pina.

Det ska sjungas och hurras. Med ett sånt där självbelåtet flin på läpparna. För innerst inne vet nog alla att det är just en pina att bli sjungen för.

Man ska sitta där och le tillbaka. Tacka för sången och fälla nån patetisk kommentar om oj vilken överraskning, nej jag blir inte en dag äldre, 25 år mentalt och andra banaliteter.

Redan då börjar man planera för hämnden. Nästa stackare som fyller ska få en riktigt höggljudd tenor som ylar "I HUNDRA JÄVLA ÅÅÅÅÅÅÅÅR!!!!!!!".

Jag är redan laddad. Och 47 vintrar.

Ska jag låna ut nätet?

2009-02-11T11:21:00.007+01:00

-Det där nätet verkar vara bra...

Mina föräldrar har ett synnerligen distanserat sätt att se på internet. Närmare 80 än 75 får dom nåt oroligt i blicken när jag berättar om hur jag beställer resor, säljer möbler, båtar, motorcyklar, bilar och köper nya grejer. Bloggande ska vi inte tala om.

-Hur funkar det där med att blåga?

Det är ingen idé att försöka förklara. Att försöka förklara att jag bland annat har en trogna läsare i Australien och i Kuopio i Finland skulle förvirra ytterligare.

Men en glimt tändes dock i ögonen när jag förklarade att jag just sålt snart sagt varje pinal från lägenheten i Örebro på Blocket. Efter snart 60 års äktenskap har föräldrarna samlat på sig en del, om man så säger. Bra-att-ha-saker, milt uttryckt. Skräp, om man uttrycker sig pragmatiskt.

-Vi kanske också ska sälja lite grejor, funderade morsan.

-Visst, jag kan plåta och lägga ut det på nätet, sa jag hjälpsamt.

-Kan vi låna ditt...nät? Undrade hon.

Jag förstår att hon menar väl. Och jag förstår att allt handlar om en generationsfråga. Och jag inser att hon säkert för 60 år sen försökte förklara för min morfar att det de facto inte var så att Sven Lindahl fanns på riktigt inuti televisionsapparaten.

Förmodligen fick hon också förklara att han i verkligheten inte var svartvit heller...

Nu undrar jag oroligt vad mina tre döttrar ska skratta åt att jag inte fattar om 40 år.

-Haha, nädu farsan. Vi ska inte sälja våra möbler på det du kallar Blocket (fniss)...

Till salu: Magnus Dahlberg

2009-02-10T14:27:00.002+01:00

Mitt liv går nu på rea på Blocket.

Jag har sällan varit särskilt nostalgisk och blödig när det gäller prylar och pinaler. Nu är det dags att slå igen en drygt 40-årig epok: mitt liv som Örebroare.

Lägenheten i Örebro ska väck. Liksom möbler och sånt som förvisso är döda ting, men lik förbannat en del av livet. Nostalgisk var ordet, sa Bull.

Blocket fylldes i söndags med mängder med saker som jag antingen ätit på, sovit i, gått på, förvarat i eller suttit på. Livet, helt enkelt.

Det tog fyra timmar. Sen var den värsta köphysterin över. Pusselbitar av mitt liv hade åkt till Eskilstuna, Degerfors, Jönköping och Kumla. För mig helt okända människor lägger nu livets pussel med mina möbler. På lördag kommer nån att sitta i min soffa och kolla på Melodifestivalen. Nån kommer att ställa porslinskatter på byrån. Och nån kommer att äta överstekt gödkalv på matbordet.

Jag ska skaffa en ny identitet. Finns det någon bättre begagnad på Blocket, tro?

Super-G och 50-talet

2009-02-04T10:02:00.005+01:00

Häromdan gick vår störste boxare ur tiden.

Det kändes lite nationalromantiskt när jag läste om hur folk lyckades lyssna på hur Ingo slungade Floyd i golvet med Tors hammare. Sveriges Radio sände inte på natten. Istället var det Radio Luxemburg som kablade ut den sensationella matchen mitt i natten. Två miljoner lyssnare låg med örat tryckt mot rörradion.

Det var inte bättre förr. Tänkte jag.

Tills igår.

Med miljoner möjligheter att se, lyssna och höra rykande nyheter i direktsändning missar man antingen allt eller inget.

Igår skulle Anja och Vikarby köra Super-G i alpina VM. Jag satt på tåget. Det var jag och tjejen bakom som var sportintresserade i vagnen.

-Vet du hur man lyssnar på Radio Västmanland, frågade hon konduktörskan.

-Radio Vad? undrade den SJ-anställde.

-Det är Super-G på Radiosporten, förtydligade sporttjejen.

-Super Vad? envisades konduktörskan.

-100,7, svarade jag mellan sätena.

Jag är ingen siffermänniska. Har aldrig varit. Men bankkoder, kortkoder, dörrkoder och mobilkoder sitter i hjärnbarken. Liksom SR:s frekvenser.

Själv satt jag, som den moderna människa jag är, med datorn uppkopplad med mobilt bredband. Webbradio är guds gåva. Den mobila täckningen mellan Stockholm och Örebro är guds straff.

-Nu! Nu är det dags för startnummer 17. Anja Pärsson, det stora svenska medaljhoppet, förkunnade min brorsa som satt i en litet trångt kommentatorsbås i Alperna tillsammans med skidoraklet Torgny Svensson.

-Sådär. Bra, hon har bra fart ut i det svåra partiet. Kör inte för rakt nu, Anja. Så, höger, vänster, här börjar det se riktigt bra ut. Mellantiden kommer här, 32, 33, 34 och

Tunnlarna innan Bålsta.

Webbradion laddade upp igen. Och sändningen började om från startnummer ett.

-Välkomna till Val d´Isère. Dags för damernas Super-G, mässade brorsan.

Jag scrollade fram markören till startnummer 17 igen.

-...ellantiden kommer här, 32, 33, 34 och

Ny tunnel.

Samma visa. 32, 33, 34 och

I Västerås frågade jag tjejen bakom hur det hade gått för Anja.

-Ingen aning. Det går ju fan inte att lyssna på nån jävla radio här, suckade hon.

Mellan Valskog och Arboga fick jag en plupp på signalvisaren för det mobila bredbandet.

"Super G-fiasko för svenskorna" stod det på Aftonbladets förstasida. Vid det laget hade säkert brorsan redan tagit ner hela kopplet av åkare, intervjuat Anja, Vikarby, Stenmark och Bengt-Olov Grahn.

Undrar vilken frekvens Radio Luxemburg har?

Bert Karlsson - vilken loser!

2009-02-03T22:17:00.007+01:00

Sådär. Semifinalen i Vi i femman är till ända. Sköningarna från Karlskoga regerade och gick till final.

Trots Bert Karlsson.

Skara-Slusken låg i soffan och snackade i mobiltelefon medan han väntade på att få komma in i en radiostudio och bli intervjuad. In väller femteklassarna, lärare och föräldrar. Ungarna visste inte till sig i trasorna när Bert låg där och smälte sina nyss uppätna semlor.

Och Bert visste inte till sig i den svällande pikétröjan när en av mammorna i lite för tajt och lite för urringad tröja svansade förbi.

-Öh, hörrödu. Stanna till här ett slag. Du var mig en sexig kvinna, sa Bert och hade svårt att fokusera på nåt annat än det som sitter mellan ögon och navel.

-Det där måste vara din söta dotter, fortsatte Skara-Snusken och pekade på en blyg femteklassare.

Nu var det inte hennes dotter. Och efter att ha fortsatt sitt oblyga flirtande en stund släppte han taget om mamman.

Ungarna från Karlskoga hade träffat en kändis, men skrädde inte med orden.

-Bärt ä allt än rikti snöskgöbbe han. Värsta stötet på Cissis morsa. Uäck. Äcklit! konstaterade dom på ärligt karlskogamål.

På A svarar jag Snöskgöbbe.

På B 110 kilo.

Microblogg igen

2009-02-02T16:22:00.001+01:00

Gav microbloggen en andra chans. Kändes som ett glas vatten.

snabel-a-Micke: Det kurrar i magen. Lunch!

Man blir inte så sugen på mer.

Matkombo del 4

2009-01-30T11:27:00.002+01:00

Kom just på en omöjlig kombo som smakade mumma.

Det var juletider. Jag och kollegan Jennebo körde radioprogrammet "Köksradion" och såsom "Mat-Magnus" sökte jag frenetiskt efter omöjliga ingredienskombinationer.

Jag hittade en succérätt. Pepparkakspanerade kalkonfiléer med nerkokt glöggsky och julraíta (avrunnen yoghurt med gurka färgad med röd karamellfärg).

Att vi dessutom brände av anrättningen genom att flambera i tequila gjorde inte saken sämre...

Matkombo del 3

2009-01-29T13:15:00.004+01:00

En gång i mitt liv har jag varit i kontakt med hemgjord leverpastej. Från en skånsk bondefamilj, minsann.

Lite smått fyllehungrig efter att ha sett Dag Vag i Åhus satt jag och lägenhetsvärden i köket och hade ställt fram allt som fanns i det tämligen tomma kylskåpet. Kanelbullar, hallonsylt, digistivekex, ketchup, hemgjord leverpastej och messmör.

Jag testade mig fram.

Och fann en kulinarisk upplevelse. Kanelbulle med en rejäl klick leverpastej ovanpå.

Sluta med kväljningarna! Ge skånsk tapas en chans!

Kombojakten del 2

2009-01-29T11:14:00.003+01:00

Whiskysmaksatt portionssnus och lagom kall mjölk. Tack för tipset. Kanelbulle och rödvin. Nu händer det grejer!

Jakten på ingredienserna som man aldrig trodde skulle passa ihop fortsätter.

Min kollega Gabbe på reklambyrån tipsade om följande recept:

Stek blodpudding riktigt svart. Blanda keso och lingonsylt och servera hela anrättningen med rökt lax. Smaklökarna får tokspel. Men det funkar gastronomiskt.

-Jag testade med sill istället för lax. Det var inte gott, konstaterade kollegan.

Själv är jag stolt över att jag fått mina barn att uppskatta pannkaka med kaviar och rå falukorv. En oslagbar matkombo.

Det trodde man inte!

2009-01-27T19:50:00.002+01:00

På tåg igen. Kvartsfinal tre i Vi i femman är avklarad. Aggerud från Karlskoga vann. Dom är för goa, femteklassarna från Karlsköuga. De ä gôtt å vinne!

Hungrig som en örn gick jag till det som SJ kallar "kiosken" i vagn 14. Snubben i kiosken på en kvadratmeter var en glad prick.

-En bira vore inte så tokigt så här på kvällskvisten, sa jag trosvisst.

-Japp, det ordnar jag, sa kiosksnubben och vände på en femöring och langade fram en Mariestad. Nåt mer?

-Du sa japp, konstaterade jag. En Japp kanske, eller varför inte en gammal hederlig schweizernöt. Bira och choklad - en oslagbar kombination.

-Håller med. 51 spänn blir det.

Och nu kan jag konstatera: ölets beska, chokladens sötma, nötternas bitterhet och sältan från en svettig radiosändning skapar ett Bonde-söker-fru-bröllop i gommen.

Smaker man aldrig trodde passade ihop, men som faktiskt gör det. I love it!

Ungefär på samma sätt som när jag insåg att tzatziki och kroppkakor funkar. Liksom lättöl och mazarin.

Jakten på omöjliga kombinationer fortsätter.

Microblogga?

2009-01-27T13:11:00.004+01:00

Det senaste i bloggosfären är att microblogga. Typ som att chatta.

Men kan det verkligen va nåt?

Ungefär som ett sms.

Superkorta fraser.

Substanslöst.

Nej.

Fy.

Vem var först, egengkligen?

2009-01-15T19:19:00.002+01:00

Det är inte många som kan skryta om att ha varit med i Vi i femman fem år i rad.
Det kan jag.
Alltså, det handlar inte om att jag som femteklassare var överintelligent fram tills det var dags för den klassiska frågetävlingen, och sen tappade allt och var tvungen att gå om och gå ut femman när jag var 19.
Närå, jag har stått där som programledare fem år i rad i Sveriges Radio och ställt frågor om allt från Darin till Columbus.
Idag var det dags igen. Kvartsfinal nummer ett i "Femman" mellan Rostaskolan och Hasselfors skola. Det blev svinjämnt och ungarna var duktiga, även om det är riktigt hål i huvudet att hävda att meningen "Jag älskar att åka snowboard" innehåller nio verb...
Efter sändningen började mediadrevet. Det sköljde fram som en oformlig sörja på jakt efter skandaler, frågechocker och möjlighet att avsätta en minister. SVT:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt valde att telegramma avslöjandet om att Rostaskolan vann med 14-13 i sin 19.10-sändning.
Hetast av alla var Nerikes Allehanda som ringde upp programledaren (mig) direkt efter programmet när jag äntligen fick en sekund över för att kissa.
-Jo, det blev jämnt som fan. Lite roddigt, Rostaungarna var rätt stökiga och det var svårt att få tyst på dom när jag skulle ställa frågorna. Men dom var säkert lika nervösa som alla andra, och dessutom vann dom ju.
Jäklar, tänkte jag. Man vet ju hur journalister är. Nu kommer rubriksättaren att slå upp jätterubriker i på na.se och i morgondagens tidning: PROGRAMLEDARE RASAR ÖVER STÖKCHOCK "Det är jämnt Rostaskolan som är värst". Sen är drevet i full gång. I övermorgon går skolpolitikerna till angrepp mot Sveriges Radios elitistiska sätt att segmentera skolelever. Och i DN Debatt på söndag kommer folkpartiledaren Jan Björklund att kräva att programmet Vi i femman läggs ner, alternativt ska kvartsfinalen mellan Rostaskolan och Hasselfors skola gå om. MEN med en könsneutral programledare. Han (Magnus Dahlberg) som ägnade sig åt att öka klyftorna i samhället bör stängas av från allt vad arbete och fritid heter.
Ok, nu blev rubriken inte fullt så spetsig. Rosta skola vann första matchen i Vi i femman.
Skönt. Jag blev inte uthängd den här gången.
-Vi var före er på SR att publicera resultatet. Klockan 17.57 la vi ut slutresultatet på na.se, sa journalisten med en självgod ton när jag precis spolade efter min efterlängtade kisspaus.
Där har vi det igen. Den där äckliga yrkesskadan inom journalistiken: att vara först till varje pris. Vem bryr sig egentligen?
Men jag kunde inte låta bli. Yrkesskadan gjorde sig påmind och jag la mig till med den där löjligt bitska tonen.
-Hur kan ni vara först? Om jag inte missminner mig gick programmet jag just sänt i direktsändning, om ni på NA inte har kommit över en repris på nåt sätt..?
-Jaja, du tänker så, sa skjutjärnsreportern och vi la på.
Jag tvättade händerna. Att man aldrig växer upp.

Gnäll-mästare

2009-01-14T13:53:00.004+01:00

Igår började Mästarnas Mästare i SVT. En högtidsstund för oss som ääääälskar Thomas Wassberg. Det var nog bara därför jag kollade på den tämligen avslagna "tävlingen" med gäspningen Micke Leijnegard som programledare.
Wassberg såg ut som mannen från vidderna. Eller som en alkis, enligt frugan. Nå, en norrländsk kommentar från honom och jag var såld. Att han dessutom har döpt sin son till Björn tyder på karaktär och egensinnighet.
Sen läser jag i Bladet att ex-längdhopparen Erica Johansson är rosenrasande på att brottar-Ara fuskade i painball.
Oj. Nu känner jag en sån vanmakt. Orättvisor är det värsta jag vet. Jag känner för Erica. Hon måste få upprättelse, och det omedelbart.
Ge henne det Bragdguld som Wassberg tackade nej till. Det är nu det är dags att hela svenska folket och hela idrottsvärlden visar Erica sin sympati. Eller varför inte ge henne ett postumt OS-guld i Höjdlängdhopp - världsbäst på att hoppa jättehögt och sen landa och få grus i stjärten efter tre meter...

Nu är det krig!

2009-01-12T19:10:00.006+01:00

Sverige förklarar Frankrike krig!

Ockupationsmakten har förskansat sig i grannlägenheten och har hittills ägnat sig åt ett antal terrorhandlingar. Den senaste i raden skedde under jul- och nyårshelgerna. Den franske grannen kallade in stödtrupper från sitt eget land och legosoldater från - hör och häpna - Sverige!

Anfallen skedde som sig bör nattetid. Med en vapenarsenal bestående av Sing Star Abba, krossade glas, höga klapprande klackar i marmortrapp och franska kampsånger inledde den andrahandsboende fransosen anfallet från alla flanker.

Just nu är det vapenvila. Ett försök till medlingsförsök har gjorts via den person som äger den franska bosättningen. Fransmannen har lovat att lägga ner vapnen. Hans hemlands trupper har lämnat landet, enligt honom själv.

Jag är inte dum. Jag har gjort lumpen och vet att ett bedrägligt lugn skvallrar om ett totalangrepp vilken dag som helst. Just nu sitter han säkert vid symaskinen och syr Trikoloren som han ska slå ner i vårt nyrenoverade badrum när han vidgar sina landområden.

Nu är jag på väg till Stockholm för att undsätta min fru. Hon har ägnat hela eftermiddan åt att sjunga Broadway-musikaler i karaokeversioner för full hals i det rum där vi vet att man åsamkar mest skada. Risken är att övriga lägenhetsinnehavare har dött den oerhört vidriga musikaldöden och att anfallet riktats med helt fel koordinater.

Jag sitter just nu på tåget på väg mot fronten. I min insmugglade väska ligger ett dödligt massförstörelsevapen som kommer att slå tillbaka motståndet urskiljningslöst. Det paradoxala är att vapnet är tillverkat i Frankrike. Men jag finner en otrolig njutning i att fransosen ska bekämpas med egen medicin. Mitt vapen har dessutom en defekt som kommer att göra det än mer dödligt. Min klarinett av märket Noblet har nämligen tappat en av klaffkuddarna. Det i sin tur gör att varje ton får en dissonans som skulle få Joseph Mengele att gå upp i brygga i jakten på det optimala tortyrredskapet.

Ikväll ska jag skruva ihop min praktpjäs. Ska olja in den, blöta rören och yla fram en spelmanslåt från Ytterhogdal genom fransosens brevlåda. Sen ska jag lyssna efter eventuella livstecken. Om jag hör fransmannen vrida sig i plågor och be om nåd ska jag sätta in dödsstöten: min egen version av "Spanien är ett land där man dansar tango" följt av "Hej sa Petronella ifrån Plaskeby".

Lever han efter det, förtjänar han att leva. Fast då blir det ett förstahandskontrakt på livstid i Säter.

En gastronomisk skymf

2009-01-08T18:17:00.002+01:00

När jag var liten pojk på min gata i stan fanns det nåt som gjorde mig tårögd av lycka:

Ett välfyllt kylskåp.

Min morsa har berättat att jag kunde gå fram till kylskåpet, öppna det och titta in i det efter att hon storhandlat och andäktigt säga: ååååh, vad fint det är!

Vad hände sen i den lille parvelns liv, undrar du oroligt.

Jo, välfyllda kylskåp gör mig fortfarande lycklig. När man kan flytta undan syltlöken och hitta en burk stenbitsrom och cumberlandssås. När yoghurtens smak är helt ny och en pastejtårta ligger och lurar bakom små starka choritzo. Rostasfilén från i lördags har gonat ihop sig med rödvinssåsen. Kort sagt - hela kylskåpet är en gastronomisk resa där varje hörn och hylla döljer en ny upplevelse.

Jag och min reklamkollega Erik lever ett liknande liv. Ett boende i Örebro och ett i Stockholm. Två kylskåp att fylla, helt enkelt.

-Mitt liv går ut på att fylla kylskåpen i ena lägenheten och sen åka till den andra och kasta det som finns där, konstaterade Erik idag.

Jag kunde bara hålla med. Med lite tur hinner jag springa från tåget till affärn innan stängning idag. Ska köpa god mat som kan ersätta den mat som just nu ligger i kylskåpet och är för gammal. Och den mat jag köper idag kommer att röna samma öde om en vecka. Då, när jag kommer med en ny matkasse med goda grejer som ska kastas veckan därpå, för att ersättas av ytterligare ett bäst-före-datum...

Tänk om kylskåpsfén har fyllt upp med vackra burkar syltade kantareller, murkelpaté, konjaksgravad lax, snabbsaltad gurka, rabarberpaj, gruyere-ost, plommonchutney med mandelspån, anklevermousse och aprikosgelé...suck.

Blodsockerhalten sjunker drastiskt nu. Förbannad, det är vad jag börjar bli. Det finns inga féer. Inga jävla tomtar heller. Allt får man ordna själv. Bara för att få möjlighet att uppleva den lyckliga barndomen igen, med välfyllda kylskåp, snöiga vintrar, långa sommarlov, sötare jordgubbar, varmare vinterskor och Onedinlinjen.

Hjälp! Jag har tappat språket!!!

2009-01-07T17:09:00.004+01:00

Mardrömmen har blivit till sanning. Jag har tappat språket. 15 dagar utan att skriva en rad på datorn har gjort mig till en skriftlig krympling.

Sitter här på tåget igen och tänker mig att flyhänt skriva ihop nåt lattjo. Jag menar: 15 dagar av intryck, händelser och komiska inslag i det Dahlbergska livet borde ju ge nåt matnyttigt att snyta ur näsan.

Men nej då. Att jag köpt en racercykel för att träna på när vintern släppt greppet? Jag skrev en mening. Tråkigt.

Gardells utbrott på Stjärnorna på slottet? Vem bryr sig? Kjerstin Dellert. Jag suddade innan jag ens skrivit Jonas.

Ämnena dök aldrig upp i skallen. Mardrömmen jag drömde i våras har blivit verklighet.

Så här:

Jag drömde att jag satt på ett kundmöte och sa självsäkert att jag skulle skriva så att kunden gick upp i brygga. Sen satte jag mig minst lika självsäkert framför datorn och skulle just placera mina tio fingrar på tangenterna. Fingrarna var borta. Och bokstäverna på tangenterna var utbytta mot enbart siffror. I mitt huvud formulerades bara sluddriga fraser. Jag satt förlamad, utan fingrar, bokstäver och helt befriad från en enda vettig tanke.

Så här är jag nu. Visserligen har jag bokstäver, fingrar och sluddrar knappt. Men jag känner mig just nu som världens tråkigaste skribent. Ingen finess, humorlöst och utan nån....nån...vahetere...tråd.

Skärpning.

Granelände

2008-12-29T11:34:00.003+01:00

Traditioner skapar egenheter.

-Jaha, så ni griljerar skinkan med glöggblandad griljering. Spännande. Själva så blandar vi ut griljeringen med morfars egenhändigt tillverkade blåbärsmust.

Snacket på jobbet om hur julmaten görs blir en masturbation i egenheter runt julmaten. Alla har vi våra egna knep för att göra den speciell och oefterhärmlig.

Släkten är värst.

-Jaså, ska ni dela ut julklapparna INNAN Kalle Anka? Det gör inte vi. Vi väntar till EFTER Kan du vissla Johanna. Och kan du tänka dig - brorsan väntar till EFTER Karl Bertil!!! Det är ju inte klokt.

Julskinka. Gran. Jansson. Revbensspjäll. Allt bara ska göras på det egna lilla viset. Och hur vi alla har våra knep att få granen att inte släppa barren på juldan är en kakafoni av granvård.

-Jag hugger som en solfjäder i snittytan, sen kokar jag vatten och lägger i en Treo Citron. Det har inte gått en jul utan att granen har skjutit nya skott, säger polaren stolt.

I vår släkt med tre syskon hade vi tidigare en härlig tradition när det gäller gran. Vi stal tre granar från friherre Hamiltons fideikomiss-skogar. Ja, alltså, i föräldrarnas kontrakt för torpet stod det att det ingick en gran. Men vi bestämde tidigt att om vi åkte fast så skulle vi skylla på mig, eftersom jag hade etta i matte när jag gick ut gymnasiet.

Vi klarade oss varje jul, trots att vi en gång mötte skogvaktaren när vi kom med tre rejäla granar och en liten bil därunder. Han vinkade så glatt.

Det bästa med granen är doften. Det sämsta är barren. Och när det gäller mina granar stannar doften kvar i tre dagar. Barren i åtta månader. Då spelar Treo Citron, solfjäderhuggen snittyta eller kokhett vatten inte den minsta roll.

I år är det första gången jag verkligen kan KASTA ut granen. För det är så dom gör, stockholmarna. Hur högt dom än bor i sina höghus i betongdjungeln så kastas det ut granar från balkongerna. Det singlar granar genom luften och dunsar i marken, och blir till tragiska träskelett.

-Efter nyår åker den ut, konstaterade frun för en liten stund sen.

I år köptes det en kungsgran.

-Den barrar inte, det är det bästa med kungsgran, sa frun när hon och dottern släpat hem det majestätiska barrträdet.

Det gör den. Efter en vecka. Trots att den sugit i sig kopiösa mängder vatten.

Så nu kastas den ut. Från fjärde våningen ska jag knuffa den över granarnas ättestupa.

Nästa år ska jag sno en gran i Nackareservatet. Jag ska föda den med 09:ans glögg, Jansson och Losec Mups. Den kommer att stå till Midsommar.

Det är jag som är "Media"

2008-12-16T21:35:00.006+01:00

-Gå till en healer. Han kan säga exakt var du har ont.

Frun har en underliggande fascination för sånt som går utanför den vanliga läkekonsten och medicinsk diagnos. Ju mer underground och galet, desto bättre.

-Men herregud, jag vet var jag har ont. Det behöver ingen berätta, säger jag desperat och inser att nu kommer en utläggning om det finfina i skumraskdoktorer.

Och det gör det.

-Min kompis Pia hade skrapat upp ett sår på ryggen. Sen träffade hon en healer och han la handen PRECIS på skapmärket och sa "Det känns så starkt här". Och hon hade kläderna på sig. Vad ger du mig för det, va? VA!?

Ja, vad säger man. Jag skulle kunna dra till med nåt om att allt har en förklaring och att dom här kvacksalvarna bara är ute efter att tjäna pengar på svaga människor.

Men det gör jag inte. Istället tänker jag bara: vad du inte vet, Katrin, det är att du är gift med ett medium. Smaka på den du.

För så är det. Jag besitter en förmåga. Jag har tänkt tanken att ABBA inte ska återförenas innan dom inte har gjort det. Jag förutsåg att det skulle bli skitväder i somras redan i våras. Jag trodde att det inte skulle bli fred i Libanon innan det inte blev det. Jag såg att Ben Johnson var dopad redan innan han fälldes.

Jo, jag har en alldeles speciell förmåga. En förmåga att förutse det oväntade.

För att ytterligare befästa min position som mannen som kan se in i det fördolda, oväntade och oförutsägbara kan jag slänga ut ett wild card: Anders Lundin kommer inte att vara programledare på Allsång på Skansen i sommar.

Glöm inte var ni läste det först...

Motståndsrörelsen kom till Paris i helgen

2008-12-15T11:42:00.002+01:00

Jag hade redan kapitulerat. Paris är en skön storstad, långt ifrån de illasinnade fördomarna om stöddiga fransoser som inte gillar andra än sig själva.

Men det är jag det. Frun har däremot svårt att släppa sin uppfattning.

-Dom är inte trevliga. Ogästvänliga och tjuriga. Men dom kanske har ändrat sig sen jag var här för 15 år sen, sa hon när vi satte oss i Ryan Airs kärra och hade lyssnat till flygvärdinne-Jolandas säkerhetsanvisningar.

Vi hann precis upp ur den första tunnelbanestationen. Förmodligen såg vi lite bortkomna ut. För det tog exakt två minuter innan en skrovlig stämma ljöd en bit nedanför oss.

-Oerrrr do jo wönt to göööuuu? frågade den 85-åriga tanten som sett ett världskrig på nära håll.

Nivån var liksom satt. Tanten visade med knotiga fingrar bortåt Rue Rivoli.

-Thärrr is dö chörch, yooour hötell isn´t farrrr awäi.

Alla var toksnälla. Det var bonjour hit och ca va dit. Och dan efter stod frun och jag vid Centre de George Pompidou och hade just halat upp kartan. Inom en sekund tvärnitade ytterligare en tant på cykel mitt i korsningen bland pilande bilar.

-Tu aitron de map le cache du pont? undrade hon. Eller nåt. Hur som helst ville hon hjälpa oss rätt i den franska djungeln.

Gladast var fransmännen när man beställde mat eller dryck på frengelska. "Un vin du rouge, sil vous please". Då lekte ett litet leende på läpparna och vinet kom pronto.

-Ok, jag ger mig. Fransoserna ÄR ok.

Frun kapitulerade. Och redan nu har vi bestämt oss för att se Paris i maj. Då slipper vi förmodligen minusgrader, snålblåst och att springa in och ut i affärer för att hålla värmen.

P som i Paris

2008-12-11T19:34:00.003+01:00

Nu drar jag till landet som borstar tänderna ibland.

Få länder har väl så många fördomar att slåss emot. Frankrike har det inte lätt.

Jag var där för första gången i mitt 46-åriga liv för ett år sen.

-Sura och tvära, det är vad dom är, fransoserna, sa folk till mig. Dom röker och kastar koskit på politikerna så fort nåt går dom emot.

Jag såg ingen koskit. Inte såg jag så mycket rökande heller (som om nu det vore en dödssynd). Jag såg å andra sidan ingen som borstade tänderna heller.

Det var vackert. Och jag förstod varför dottern valde Paris som platsen på jorden med stort P. Och jag förstod varför hon valde att bosätta sig där.

Paris dansade och log emot mig. 15 grader och sol i december. Gåslever och ost som gav gåshud. Och ett glas rött på brasseriet en tidig eftermiddag utan att servitören tittade snett på mig.

Men det var då det. Imorrn bär det av igen. De franska väderleksrapportörerna lovar nollgradigt och risk för snö.

Att möta vintern i Paris är inte koskit. Det är en ynnest. Så länge jag får sitta inomhus, äta gåslever, ost och slänga mig med gymnasiefranska i stil med "aaaouiii, le payé por so plait". Tids nog får jag notan ändå.

Klänning att släppa väder i?

2008-12-10T08:56:00.003+01:00

Handskrivna reklamskyltar i butiksfönster är det bästa jag vet. Näst rabarberpaj.

Jag försöker ha förståelse. Jag försöker intala mig själv att det inte är så lätt. Och jag försöker låta bli att skratta åt helt fantastiska stavfel.

Men ibland går det inte. Som den här invid. Den är minst lika brutalt rolig som särskrivningar i stil med skygg lapp, skum tomte och analk låda.

Ett nyord på vägen

2008-12-05T13:31:00.007+01:00

Visst är det uppfriskande med lite nya ord i det svenska språket?

För mig räcker det att gå in på skolan där den nioåriga dottern går. Där får man ett och annat nyord med sig på vägen.

Som igår. Tack vare en liten stunds pingistittande (hoppla, ett nyord - kan betyda att flacka med blicken). Rajt, jag satt och kollade när kidsen spelade pingis helt enkelt. Så kom då denne okände yngling fram till mig, grep tag om nacksenorna på mig och sa med gravallvarlig röst.:

-Känn. När typ fett och kött åker runt i nacken så här...konstigt va? Det är fett ägigt.

Fett ägigt? Det var mig allt en nyordsfras att bita i det.

Alltid alerta Språkrådet lyfter varje månad upp Månadens Nyord. Här kan man bland annat inse att muslimska kvinnor nu har en egen baddräkt vars namn är "burkini"; att affärer i lågkonjunktur tar till något som kallas för "låtsaskunder" för att få folk att tro att det är drag i affärn.

Men fett ägigt finns inte. Fett finns det gott om. Men ägigt lyser med sin frånvaro.

Så jag har gått runt i ett mentalt hålrum i snart ett dygn nu. Försöker analysera hela situationen. Okej, grabbhalvan knep om nacken och tryckte lite. Sen tyckte han själv att själva kött/fett-grejen var konstig. Och det var fett ägigt. Min analys av processen mynnar slutligt ut i ett uttryck jag själv understundom nyttjade i min ungdom: fränt. Eller med mer emfas: skitfränt.

Skitfränt. Jo jag tackar jag. Från nyord till fossilord. Och än värre blir det om jag tänker vad mina föräldrar slänger sig med för kraftuttryck: "Vad snofsigt klädd du är och vilken fräsig bil du har!".

Det enda jag kan trösta mig med denna fredagseftermiddag är att jag just skapat två nyord. Pingistittande och fossilord. Glöm inte bort var ni läste det först.

Stryktålig reklam

2008-12-04T09:54:00.002+01:00

Vi håller på att pitcha på en storkund. Den som nu lägger pannan i djupa vecka och med munnen formar ordet "pitch" med en frågande blick, ska här få en liten förklaring:

Att pitcha är att slå knut på sig själv, sitta i ändlösa kreativa möten, ligga sömnlös, slitas mellan hopp och förtvivlan, tampas om värdegrundande uttryck första söndan i advent och sen få upp den potentiella kunden i brygga. Man har inte kunden. Men man vill. Och man gör allt och lite till för att kunden ska förstå det.

Idag är det presentation. Resan hit har varit lång, snårig och fylld av blod, svett och kaffe.

-Jag kan göra en radiospot, sa jag godmodigt, och ångrade mig nästan omedelbart.

Det var ju liksom nästan tio år sen som jag satt och redigerade radioinslag. Hur gjorde man nu igen? Och hur ska jag komma över ett redigeringsprogram? Vem gör voice over?

Men vänta nu. Jag har ju Mac. Det har jag väl berättat..?

Jajjamensan. Där hittade jag nåt som heter iGarage. Googlade lite. Eric Gadd hade visst gjort hela sin nya platta i iGarage. Kan han, kan jag, tänkte jag.

Manus? Check! Redigeringsprogram? Check! Mikrofon? Check! Inspelningsstudio? Hrm!

Ok, var har jag bäst studiofeeling i lägenheten? Köket? Vardagsrummet? Toan? Sovrummet? Nä, allt var för kalt och "ekigt".

Jag hamnade i garderoben. Med vinterkläder, sommarskjortor och duntäcken som ljuduppfångare. Strykbrädan fick bli mixerbord och mikrofonställ. Jag läste in med entusiasm och inlevelse. Sen slet jag in 18-åriga dottern i garderoben.

-Men pappa, jag har ju inte kollat klart på Desperate Housewifes, klagade hon.

-Käft unge. Pappa pitchar och du är voice over, sa jag sedvanligt föräldratydligt.

-Och om jag vägrar får jag inga julklappar va, svarade hon förutsägbart.

Sen kröp vi in i garderoben och gjorde en reklamspot som kommer att förändra världen.

Idag gäller det. Vi har kommit ut ur garderoben. Nu ska kunden upp i brygga.

Åh nej, nu börjar det!!!

2008-12-03T14:39:00.008+01:00

Läste just en artikel som handlar om folk som inte gillar reklam. Dom kallas numera "Reklamundvikarna" och finns framförallt bland människor som är suktar efter kontroll och är förändringsfientliga. Sen görs det skillnad på framåtlutande och bakåtlutande människor. Framåtböjda människor läser tidningar och gillar reklam. De som lutar bakåt (i soffan, typ) kollar på TV och ondgör sig över reklam.

Jojo. Snabbt drar man parallellerna till sig själv. Nog fan lutar jag mig fram över blaskan och kollar in att rostasfilé kostar 129 spänn på Vivo. Och nog ligger jag bakåt i soffan och suckar över att få se reklamen om Mekonomens bildelar med garanti för 85:e gången.

På nåt outgrundligt sätt får jag nu en jullåt i skallen. Mest för att kollegan i rummet bredvid har den osedvanligt dåliga musiksmaken att dynga på Peter Jöbacks vidriga jullåtar i sina skrälliga datahögtalare. Den 3 december. Ho ho. No no.

Jaha, nu börjar det alltså. Pinan som börjar allt tidigare. Lite som semmel-syndromet. Och som gör att man hatar semlor i februari och Adolfsson & Falk i december.

Sofia Källgren hatar man så mycket att man förstår varför det ramlar damm från hennes långa ögonfransar när hon blinkar första advent; ingen orkar höra hennes glöggsöta röst vibrera fram Julen är här. Därför ställs hon in i julmuséet i Dala Floda elva månader om året och plockas fram dammig och julsångskåt i slutet av november... Och redan då är jag urless på jullåtar. Mest för att jag är det året om.

Alltså, har man jobbat på Sveriges Radio som programledare och tvingats skicka ut bjällror, jag såg mamma kyssa tomten och Christer Sjögren i etern till helt försvarslösa radiolyssnare - ja, då vet man vad stackarna på Guantanamo-basen får utstå dygnet runt...

Jag fick inte ens fackombudet på radion att ställa upp på mitt krav om "Julsångs-tillägg". Men hallå, är det konstigt att det är svårt att få folk fackanslutna..?

Inser att jag är en "julsångsundvikare". Och det spelar ingen roll om jag är framåtlutad och bakåtlutad. Jag ligger i fosterställning med båda händerna för öronen under hela december.

Ett undercover-band

2008-11-28T13:22:00.003+01:00

-Hej, det är vi som är bandet.

Vardagliga killar i lite för långt hår relaterat till ålder stod i hallen, en stund innan gårdagens fest på reklambyrån igår.

Dom skulle köra lite "sköna låtar" och skulle enligt visitkortet vara "coverbandet som får fart på festen". Det var gitarrer, trummor, bas och - dragspel.

Okej, vi hade tema Before Ski. Och då får man stå ut med vissa saker som hör skidåkning till.

Jag har aldrig varit en skidkille. Därmed aldrig heller stått svettig i skidbrallor och hängslen framför ett uselt coverband och vrålat Dansa i neon mellan klunkarna avslagen Falcon. Men jag kan se bilden. Och det räcker för att undvika den avarten av skidåkning.

Så igår var jag så nära den alpina kollapsen man kan komma. Ett coverband som gör "tolkningar" av Varning på stan, en countryvariant av Mauro Scoccos "Sara" och en dansbandsvariant av Midnight Oils "Beds are burning"! Herrejesus.

Jodå, jag förstår att man ska vara rejält tankad för att ha kul på den typen av "spelning". Det var nu inte jag. Fast det vete fåglarna om ens ett par liter Jägermeister hade fått mig att vråla med i Mamma Mia.

Vad säger musikernas fackförbund om det här med coverband? Är inte det här betydligt värre än fildelning? Upphovsrättsliga regler borde göra klart att till och med Per Gessles alster ska framföras med en musikalisk ton som rättesnöre.

I så fall var gårdagens spelning ett brott som måste betraktas som grovt, och därmed få en avskräckande rättslig påföljd: tre års fängelse, konfiskation av brottsmaterialet och livstids näringsförbud inom musikbranschen.

Fest på jobbet!

2008-11-27T15:57:00.002+01:00

Reklambyrån i Stockholm har party ikväll. Närmare bestämt om en timme.

Fattar inte hur det går till, men varje gång det är fest på jobbet har jag nåt viktigt dan efter.

Bilbesiktning, kundmöte i ottan, tandläkaren eller utvecklingssamtal på döttrarnas skola. Det finns ingen hejd på hur illa planerade festerna är.

Idag är det Before Ski. Massor av folk. Alkohol. Snittar. Coverband. Hela baletten. Jag har kånkat bira, vin och sprit på förmiddan. Och nu klirrar det vällustigt från nedre våningen.

Jag har viktigt möte imorrn bitti. Så klart. Ett sjukvårdsföretag. Knappast läge att komma dit och verka vara ohälsan själv.

Oj, nu luktar det mynta och lime ända till min arbetsplats.Det vankas nog caiprinha och andra sköna romdrinkar.

Viktigt möte var ordet, sa Bull.

Om några veckor har vi julfest på jobbet. Och jag åker till Paris dan efter. Tidigt, så klart.

Nu hörde jag visst en champagnekork åka i taket också. Orättvist.

Jag tar lite festlig Ramlösa och tänker på den kreativa lösningen för sjukvården.

Hoppla, nu hörde jag det välbekanta ljudet av en handskakad dry martini också. Flickorna på jobbet fnittrar och snubbarna höhö:ar...

Snygga ord

2008-11-25T15:07:00.004+01:00

Visst skriver jag snygga ord? Väldesignade på nåt sätt, va?

Jag skriver ju på en Mac, gudbevars. Och jag smeker fram orden med tangenterna. Varje knapptryckning låter som det gör i amerikanska filmer. Enter password: smatterismatterismatt, och sen är dom inne i FBI:s allra hemligaste datasystem.

För typ 20 år sen var jag journalist på framlidna Örebro Kuriren. På den tiden skrev man text på så kallat papper med hjälp av en så kallad skrivmaskin. Min skrivmaskin var av märket Halda, en tung pjäs från 50-talet med trävals.

Jag älskade ljudet av tangenternas hamrande på trävalsen. Orden satt liksom som en smäck. Och åter igen - det lät som i amerikanska filmer. Kloppetikloppetiklopp. Och sen hade reportern avslöjat en korruptionshärva och blev hotad av CIA.

Nu sitter jag och skriver designade ord. Böngroddar. Grattiskram. Blåslampa. Det spelar ingen roll vad jag skriver; allt blir snyggt när man skriver på Mac.

Ja, jag vet att jag är löjlig. Men jag är designat löjlig. Löjlig är förresten ett fult ord, men blir snyggt med Mac.

Så det så.

Julstyggelse

2008-11-24T09:55:00.004+01:00

Jag skäms lite. Man ska älska julen. Det gör inte jag.

Lite av ett mysterium är det. Jag vet inte riktigt när min avoga inställning till Jesu födelse startade. För det fanns ju en tid när jag redan fem på morgonen satt i soffan med stora blå ögon och inväntade Scooby Doo, Bod och dom tuffa grabbarna.

Kanske är det barnens fel att julen blivit en styggelse. De högt ställda förväntningarna som i min kritiska hjärna ständigt kommer på skam.

Sen alla dessa tveksamheter när man summerar den sistlidna julen. Fel julklappar? För lite julkrafs i granen? Var inte skinkan väl salt? Men vafan, Ernst Kirschsteiger som julvärd!? Borde vi ha åkt 40 mil till och julat för en släkting? Borde man ha gjort en egen sillinläggning? Glögg smakar gott första klunken.

Frun och jag brukar säga att vi är så lika i så mycket. Men när det gäller julen är vi födda i olika solsystem.

Hon brukar börja i augusti.

-Åååh vad jag längtar efter jul! Ska vi göra egen kalvsylta, stöpa ljus, köpa silvergran, smida en egen granfot, lacka klapparna med eget sigill, slakta en spädgris, fiska laxen i Archangelsk och vira in hela fastigheten i julglitter?

Hon sätter julribban när sommarens solbränna näppeligen torkat in. Och jag bleknar av prestationsångest.

I september vill hon prompt ha ner mig i källaren bland 58 flyttkartonger och se till att kartongerna märkta "Älskade jul" står längst fram. Av nån anledning står dom alltid underst och längst in, från år till år.

I oktober har hon virat in hela balkongen med ljusslingor, köpt lysande snöbollar och börjat rimma. I november stoppar hon in DVD:n med brasa/musik i TV:n och sjunger med i "JUUUULEN ÄR HÄRRRRRR!" iförd tomteluva.

Idag är den den 24 november. I det DahlbergSundbergska hemmet strålar det av jul. Det luktar saffran, kryddnejlika, pepparkakor och nyansen på inredningen går i blodrött. Julskyltningen på NK brukar vara trendsättande. Bah! Vilka losers! Vill ni se en julskyltning som får tomten att rodna av stolthet - gå in på Google Maps och sök på "nu jävlar är det jul!".

Jag längtar till sommaren. Så tråkig är jag.

Glad Midsommar!

MacMagnus

2008-11-18T08:49:00.004+01:00

Är Mac-användare bättre människor?
Hittills har jag vandrat runt i tillvaron med Bill Gates som en osalig ande hängandes över mig. Microsoftpryttlarna har öst ner över mig: Bärbara. Fastsatta. Hundar som ska lära mig Word. Flygande fönster som skärmsläckare. You name it.
Och ständigt har pikarna från människor som anser sig vara lite bättre regnat över mig.
-Jaja, byt till Mac så ska du få se. Du hamnar i en bättre värld, skrockar Mac-fanatikerna och smeker sin G4 med nåt vått i blicken.
Dom tittar på varandra och har ett innanförskap som får Davidiansekten och Scientologerna att likna blåögda söndagsskolebarn. Och jag släpps inte in i samtalet om jag inte lägger mig på botbänken med ett äpple i munnen och talar i tungor.
På äldre dar (det där tog emot att skriva...) har jag börjat se mig själv som en finsmakare när det gäller design. Jag har bytt Volkswagen Passat mot Alfa Romeo. Yamaha, Suzuki och Honda har fått ge plats åt Triumph Bonneville. Dell har kastats i elektronikåtervinningen till förmån för en Sony Vaio.
Nu har jag tagit det slutliga steget. Jag har bytt till Mac. En designmässig fullträff med aluminiumskal och vackra vita knappar.
-Nu får du fart på programmen. Processorn kommer blixtsnabbt lyda minsta knapptryck och du slipper virus och dessutom pratar datorn med allt och alla, säger Mac-användarna och lägger den sektiska armen om mig.
Jaha. Skiter jag i. Jag vill bara överleva. För nånstans tror jag mig ha hört att dom enda som överlever tredje världskriget är kackerlackorna och Mac-användarna.
Och jag är en överlevare och vill vara en bättre människa. Dessutom är Steve Jobs ballare än Bill Gates. Så det så.

Rapport från den tysta vagnen

2008-11-14T16:06:00.002+01:00

Jag gav SJ:s "tysta vagn" en chans till. Pluttade i rutan när jag beställde tågresan igår kväll.
Hur tyst kan den bli?
Svar: inte alls.
Mitt emot mig satt en snubbe som skulle av i Bålsta. Redan i Örebro plockade han fram laptopen, satte på sig ett par schyssta Bose-hörlurar och skickade i en DVD. Sen började det. "Hahahaha, jamen jävlar!". "Hoooohoooo, han är för underbar!". "Nämenhihihihihi...ja, jag säger då det!".
Mannen i 45-årsåldern lät oss andra i vagnen förstå att det han kollade på var bland det roligaste han sett sen Magnus & Brasses "Flygkaptenerna".
Vid bordet intill mig satt fyra reklambyråmedarbetare från konkurrentbyrån, intet ont anande. Dom gick igenom hela pitchen på kunden i Stockholm. Allt. Kommunikationsplattform. Problemställning. Utförande. Webb. Design. Hur kunden skulle fås att tro att just deras byrå var absolut vassast.
Jag satt som en fluga på väggen. Och mannen mittemot skrattade vidare. Kvinnan snett emot sov och hörde aldrig att hennes mobil med "I kissed a girl" ringde oavbrutet.
I Bålsta gick skrattgubben av. Han tog ur DVD:n ur datorn och la tillbaka den i fodralet där det stod...Sopranos?! Jag har nog aldrig uppfattat den serien som en komedi..?
Kvinnan med världens jobbigaste ringsignal vaknade med ett ryck först när alla hade klätt på sig för att gå av tåget i Stockholm.
Reklambyrågänget verkade grymt peppade när dom slog ihop sin pitch. Och jag kunde inte låta bli att ge dom några uppmuntrande ord:
-Lycka till på pitchen!

Nu är det gjort!

2008-11-13T17:20:00.002+01:00

Tvivlaren får här något att bita i: jag har tränat.
Trots störtregn, cykelpunka och andra saker som normalt sett skulle ha fått Lat-Lennart att vända i dörren, så gick jag till stället där man drar, släpar, sliter och springer.
Om någon nu tycker att texten jag skriver just nu känns krystad: jamen försök själv att skriva när bröstmuskulatur, sexpacket på magen, trinnitus och mariececs skriker efter vila..!
Måste sluta nu. Ska stretcha eller dö.

I den tysta vagnen

2008-11-12T09:06:00.002+01:00

Beställde platsbiljett till tågpendlarresan till Stockholm idag. Skulle sitta och skriva en hel del. Så jag pluttade i "Tyst vagn" för att känna mig ostörd.
Nu vet jag vad en tyst vagn är.
En tyst vagn är en vagn där det är tvärfullt, där hälften sitter djupt begravda i psykologiböcker, viktiga PM för dagens möte, processbeskrivningar för hur IBM ska implementera ett nytt system för affärsdrivande verksamhet i fläskköttbranschen och informationsskrifter om lungcancer.
Den andra hälften pladdrar på. Som kvinnan som sitter bakom mig.
Nu har hon ringt till sin åttonde kompis och berättat om hur hon ramlade de sista tre trappstegen när hon skulle ut med hunden. Och armen känns helt "förbrukningsbar" och det "durrar" under armbågen. Sen har hon just ringt till ett jobb hon sökt och fått veta att hon inte driver på tillräckligt och är lite för försiktig i sin framtoning. Hon höll inte med själv. Sen ringde hon samma åtta kompisar igen och berättade vilken idiot som inte hade anställt henne. "Och hur kunde Christer få jobba där, han som är en sån mes". Men tack och lov ska hon rida ikväll. En vallack som heter Mengele ska sadlas på, om armen klarar av att dra åt sadelremmarna.
Den tysta vagnen - my ass!

Nu var det ännu närmare

2008-11-11T18:46:00.002+01:00

Ojoj. Det var riktigt nära idag.
Jag hade allt packat. Det fanns inget som kunde stoppa mig från en afton på stället där det finns grejer att dra i, släpa på, vrida på, springa på och duscha.
-Men nåt måste det väl ändå finnas, sa Lat-Lennart på högra axeln.
-Kom igen nu, Magnus. Tänk på att du inte är nån ungdom längre, sa Pigg-Paul på den vänstra.
Och så fick det bli. Nu skulle här svettas och endorfinerna släppas lösa.
Det spöregnade ute. Men herregud, det är ju inte vädret som är dåligt - det är klädseln. Så jag satte mc-regnjackan på.
Sen var det punka på cykeln. Men herregud, det finns ju pump på utställd på stan som älskar cyklister.
-Lite motgångar är bra för det mentala fokuset, sa Pigg-Paul med löjligt hurtig röst.
-Hallå. Ska du inte vänta tills imorrn, tyckte Lat-Lennart. Du kan ju träna när du kommer från Stockholm på eftermiddan. Eller på torsdag. Kanske fredag eftermiddag.
Pumpen på Stortorget var ur funktion. Men visst har jag en pump hemma på hatthyllan..?
-Du ser, Magnus. Du har fokus nu. Bra!
Sen kom jag hem igen. Insåg att pumpen inte låg på hatthyllan.
-Det är inte din dag idag, Magnus, sa Lat-Lennart med en överlägsen, lätt sarkastisk min.
Nej, det var nog inte det. Tänkte jag, och la ifrån mig den färdigpackade träningsväskan.
Men det är en dag imorrn också.

Näsa för barndom

2008-11-10T19:47:00.002+01:00

Visst är det häftigt med dofter.
Det vi suger i oss genom näsan fastnar och stannar. Det limbiska systemet påverkar våra känslor, sexualiteten och allt som har med välbehag att göra.
Jag driver en kreativ process på reklambyrån från och till. Vi sitter med en knivigt problem och ska hitta lösningen och få idéerna att spruta fram. Det är då jag tar fram "verktygen" i form av sensoriska instrument. Det låter vetenskapligt, och i viss mån är det kanske det också.
Idag tänkte jag vädja till det vällustiga, det som skapar positiva känslor. Kundcaset är svårt och lösningen snyter man inte ur näsan hur som helst. Smak- och doftverktygen kan bli nyckeln, tänkte jag.
Jag serverade en dryck i vinglas (nänä, ingen alkohol en måndag förmiddag).
-Aaaaahhhh! Det här är barndom för mig, sa projektledaren förnöjt och smackade med tungan.
-Läskeblask. Det fick man ju bara dricka på lördagar förr, konstaterade formgivaren och svepte innehållet och började genast hitta kopplingar till kundens problem.
-Va gott! Det här med is och vodka skulle kunna bli en kanondrink på Sturehof, sa produktionsledaren.
Det hände grejer, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Och när doften kom fram, när de kreativa deltagarna fick gnida fingrarna över färsk citronmeliss och lukta, kröp barndomen ännu närmare. Fox-kola, hårda apelsinhalvor under semesterresor med föräldarna och lördagsgodis BARA på lördagar gjorde sig påmint 30-40 år senare.
Det limbiska systemet gör att du kommer ihåg dofter och smaker. Långt senare.
Det är därför man med njutning minns Trocadero och jordgubbs-Bugg.
Och det är därför man har svårt att dricka Lemon Gin som 46-åring.

Det var nära

2008-11-05T18:10:00.004+01:00

Idag var det riktigt nära. Jag stod i hallen hemma och letade efter en försvunnen handske.
Jag hittade den i mörkret och fick med mig nåt upp från golvet. Det var liksom som en liten orm som hade slingrat sig runt fingret.
Jag försökte dra mig loss men ormen vägrade släppa. Förskräckt drog jag hårdare och hela skohyllan flyttade sig mot mig.
Plötsligt.(Åh, vad jag älskade det ordet när jag läste Enid Blytons Fem-böcker i min ungdom. Plötsligt lovade nåt, nåt oväntat och förhoppningsvis ruskigt. Plötsligt var ett ord som jag då tänkte att jag skulle använda mig ofta av när jag blev författare som stor. Nu är jag plötsligt stor, inte författare, men jag älskar plötsligt likt förbannat)
Nå. Plötsligt släppte det som liksom drog mig neråt mot golvet. Ormen hade en ände, och nu anföll den mig.
Det var en av mina träningsskor av märket New Balance. Den kastade sig upp mot mig och träffade den mjuknande magen.
Sen öppnade den plösen och vädjade: "Har du glömt mig? Vi som har haft så kul ihop...".
Jag fick sååå dåligt samvete. Vi som var så bra vänner. Som svettats, blödit och delat mjölksyra över stock och sten. Utan att riktigt förstå varför började jag nynna på Teddybjörnen Fredriksson.
Får en tår i ögat när jag tänker på hur dåligt jag vårdat relationen.
Nästa vecka är det jag som bjuder ut New Balance på en bira. Sen ska vi hem och sova skavfötters.

Modell - ett hårt jobb

2008-11-04T19:23:00.005+01:00

Jag har varit fotomodell idag. Det är ett tufft jobb. Och jag utförde det.
Fotografen lät sådär skön som bara fotografer kan.
-Braaaa. Preciiiiis sådär. Mer blick, ät kameran...älska linsen!!!
Jag posade i Humlan. Det innebär att jag skulle stå i en fånig ställning i Humlegården bland novemberklädda hussar och mattar med sina fjantigt utstyrda Östermalmsjyckar.
-Se ut som om du är precis i steget. Jaaaa. Bra. Häng kvar i posen. Se svår ut! Skapa ett Strindbergskt uttryck!
Fotografen jobbade frenetiskt med uppmaningar bländare, ASA-inställningar och skärpedjup.
Fan. Hur ser man svår ut? Jag framkallade bilder. Jag tänkte på finanskrisens globala verkningar. Gick sådär. Rörlig ränta på bostadsrätten? Nope. Etanolen chockhöjd. Nä, funkade inte eftersom jag åker tåg. Aaah, överfulla tåg då? Kändes inte tillräckligt svårmodigt just då.
Det var 4 grader, novemberjävligt och ett halvår till lövpsprickning. På fötterna hade jag mina nya Björn Borg-dojjor som effektivt snörde av all blodtillströmning till tårna. Efter den nionde "posen" var fötterna bortdomnade.
-Jävlar i min lilla fotolåda - nu ser du svååååår ut!
Fotografen smällde av ett helt minneskort på sin Canon. 200 gigabyte svårmod i pixelformat.
Björn Borg, du var min hjälte som tonåring. Hoppas att du läser det här och förstår att du gav mig svårmod som gjorde mig Strindbergsk och bra på bild. Dina dojjor suger! Hade du spelat Wimbledon-final i dom så hade fanimej min morsa kunnat nicka in dina dubbelfattade backhands...

Ett nytt snitt i kolven

2008-10-30T13:24:00.004+01:00

Vi fortsätter utbildningen i kreativitet på jobbet.
Först jobbar vi som fan på dan. Med kreativitet. Sen går vi till kursen på kvällskvisten. Och lär oss nåt. Om kreativitet.
Jaja. Man ska vara öppen för nya intryck. Jag vet. Så jag lyssnar med öppna öron och sinne. Vad kan jag ta med mig in i mitt professionella yrke.
Vet inte hur många kurser jag gått under mina yrkesverksamma år. 30? 50? Säkert.
Kursledarna tror stenhårt på sina egna teser. Och jag försöker nicka nyfiket och ta åt mig. En vecka senare är jag i samma hjulspår igen.
Är det mig det är fel på? Har jag ingen som helst förmåga att ta till mig nya saker? Är jag bara en konservativ son of a bitch som lever efter min medfödda tes om att förmågan får man med modersmjölken?
Min egen oförmåga har gett mig en idé. Jag ska bli kursledare och åka land och rike runt med min svindyra utbildning: "Ett nytt snitt i kolven".
Kursplan:
10.00-11.30 Bror och Syster Duktig - gruppövning där alla får berätta vilka kurser man gått.
11.30-15.00 Lunch - alla får laga nåt favoritrecept från sina matlagningskurser.
15.00-15.10 Skamvrån. Gruppövning: alla får redogöra vad man tagit med sig in i livet av samtliga genomförda kurser.
15.10-17.00 Prata skit. Individuell övning: Alla får fem minuter på sig att snacka skit om chefen.
17.00-19.00 Sparka. Individuell övning: Cheferna får fem minuter på sig att avskeda en medarbetare på ett psykologiskt riktigt sätt, med stöd av LAS.
19.00-23.00 Cheferna och kursledaren minns vad "Drinkblandarkursen 1987" gick ut på.
23.00-03.00 Alkoholens inverkan på personligheten. Socialt kontra asocialt beteende i kursgårdens kareokebar.
03.00-03.10 Övertalningsmoment med retoriska inslag. Övning: Hur får du receptionisten att öppna baren igen?
03.00- Efterfest på kursledarens rum.
05.27 Tala övertygande. Övning: Så övertygar du polismyndigheten om din oskuld. Klädsel: kalsonger, lampskärm och handfängsel.

SITTPLATS!!!

2008-10-27T19:01:00.003+01:00

Jag är bloggläsaren skyldig ett svar (se nedan).
Nu sitter jag i en fet SJ-fåtölj. Kan inte låta bli att göra som i SJ-reklamen. Tittar ut mot silosen i Köping och ler skälmskt.
Det behövs så lite för att göra mig glad. Att få sitta och åka tåg. Visserligen baklänges. Och lyssna på min nya favoritgrupp i lurarna: The Last Shadow Puppets.
Kan det bli bättre? Även om jag säkert spyr i Arboga efter allt baklängesåkande. Men åtminstone kan jag sitta och vomera.

En brits-blogg

2008-10-27T18:26:00.006+01:00

Du ska vara jävligt tacksam som kan sitta på din häck och läsa den här bloggen.
För jag som pliktskyldigt levererar ordbajs i bloggform sitter på en hård brits med en stjärtyta som passar Idol-Johans ena skinka.
Fan ta SJ.
Ja, du hör. Jag svär som en borstbindare. Förbannad. Det är vad jag är.
Att proffspendla ger mig full rätt att kunna jämföra en resa med alla andra. Och det gör jag nu.
Och situationen jag befinner mig i är ännu en av dessa skrattretande resor med ett reseföretag som bara är skenbart välvilligt inställda till oss resenärer. Jaja, skratta ni åt ordet skenbart. Jag ids inte ens.
Ok. Igår satt jag och log lite åt SJ:s nya reklamfilm som är skitsnygg och som tar sin början i slutet av 1800-talet. Det var ånglok, stumfilms-knyckiga rörelser, 50-taligt välkammat, långhårigt och pälskragigt 70-tal. Och njutningsfylld nutid med ett avslutande belåtet leende. Mannen SITTER solo och alena. På fönsterplats till på köpet.
Det gör inte jag. Jag har britsplats, 27 centimeter från en dragig dörr...oops, Enköping. Måste flytta mig lite för att släppa av och på resglada passagerare. Hej och välkommen till SJ. Tack för att du valde SJ. Välkommen tillbaka. Fuck no.
Självklart ska jag inte onyanserat skrika: JASSÅ. NI HAR RÅD ATT KASTA UT MILJONER PÅ REKLAM. MEN ATT LÅTA FOLK ÅKA SOM DET ANSTÅR DET MÄNSKLIGA SLÄKTET, DET SKITER NI I!!!
Men jag har god lust.
Nu måste jag sluta. För snart kommer vi till Västerås. Då ska massor av ilskna människor av. Och jag ska slåss för en plats vid fönstret. Sen ska jag le mjukt och skälmskt mot landskapet som far förbi därute i mörkret.
Håll tummarna. Nu gäller det. Äta eller ätas. (För övrigt finns det ingen restaurangvagn på det här jävla tåget heller...).

Kreativ nazism och sexism?

2008-10-23T09:17:00.003+02:00

Scenen: fem kreativa snubbar på en reklambyrå halvliggande i fåtöljer för 20 papp styck.
Uppdraget: hur fan får vi folk att bli bättre på att källsortera?
Dryck: kaffe
Mat: Plopp
Det kreativa arbetet kan börja.
Vi börjar aggressivt. Maffiaspåret. Kan man göra nåt på ett avhugget fiskhuvud i en säng? Tony Sop Rano? Hot? Baseballträ? Kanske lite stångdans med halvnakna kvinnor. Minimala trosor av mjölkförpackningar? Eller Käll Lönnå? Perfekt. En kommunikatör. Tyngre? Förintelsen...typ att bränna dom som inte källsorterar? Ja! Med tyska rubriker! Jetzt källsortieren wir! Alles in ordnung! Nu börjar det likna nåt. Vi går över mot mer sexuella anspelningar. Det piggar upp för stunden. Hö hö. Recycling. Återanvänd gamla ex. Källsortera dina tidningar. Kan funka. Kanske ett vägmärke. Välkommen till Återanvändsgränd. Och där står en svensk-spansk allsångsledare. Käll Sortera. Vi gör en låt. Typ den där Pantanamera. Vaddå? Är den gjord? Men plast då? Ska man kasta en plastpappa? Plåt då? Ja, jag vet. Vi kan skriva rubriken Stoppa förtrycket. Sortera ut avfallet. Vi plåtar 20 muslimska kvinnor från Afganistan som slänger burkan. Fattar ni? Burka. Plåt. Långsökt? Ja, kanske det ja. Men fotografer plåtar. Plåt. Vi kastar både fotografen och alla burkor. Haha. Nu har vi ett svampställe. Kan man göra nåt på svamp förresten. Finns det nåt som heter plåtsvamp? Kretslopp då? Tio cyklister på cyklar av plast, papper och plåt. Tour de Recycling. Kretsloppet. Ni fattar. Nähä. Tänk om alla förpackningar tar slut en vacker dag. Då måste man hämta ketchup i fickorna till en beige trenchcoat. Fatta. Vilka fläckar. Har ni hört den om kvinnan i kön till spermabanken? Jaså.
Nånstans i den kreativa villervallen finns svaret. Hur blir vi bättre på att källsortera.
Man borde videofilma en kreativ process på en reklambyrå. Och visa för kunden vid presentationen.
-Vi har varit i många hörn innan vi hittade rätt. Kolla här!
Vid närmare eftertanke. Nej, det vore dumt. Väldigt dumt.

Träningsnarkoman - jag?

2008-10-22T18:49:00.004+02:00

Att vara narkoman eller missbrukare är en sorts självförnekelse, generellt sett.
-Nä, fan jag knarkar inte. Och om jag gör det så har jag full kontroll på mitt bruk. Jag kan sluta preciiiis när jag vill, imorrn om det skulle vara så. Eller nästa vecka.
Självförnekelse. Och det vet jag eftersom jag är i drogträsket själv, full av självförakt och förnekelse över hur verkligheten ser ut.
Jag tränar min 46-åriga kropp genom att dra i spakar, böja mig framåt med motstånd och springa på ett rullande gummiband i hopp om att komma fram nån gång.
Fast egentligen inte. Tränar, alltså. Om jag ska vara riktigt ärlig. För jag är en träningsnarkoman.
Jag tränar. Och det är den största självförnekelse som finns i mitt liv just nu.
Om nån frågar så tränar jag. Om jag frågar mig själv så tränar jag.
Frågar jag receptionisten på Nautilus så har hon aldrig sett mig.
Dessutom hittar jag alltid en bra anledning till att inte träna.
-Å, nej! Har jag inga rena träningsbrallor...Shit, då kan jag inte träna.
-Men hallå? Har det börjat blåsa ute nu igen. Fuck, då blir det motigt när jag cyklar hem.
-Ojojoj vilken jobbig dag på jobbet. Är det verkligen bra att träna om man druckit sju koppar kaffe?
Självförnekelse? Jajjamensan. Jag är en riktig träningsnarkoman, jag.

Kajbajsborttagare

2008-10-21T15:08:00.005+02:00

En gång i tiden fanns det en tjock bok som kom varje år. Knappt en bild, bara text rakt upp och ner. Allt i snuskigt perfekta rader.
Den var avslöjande och visade tydligt på det klass-samhälle vi lever i.
Nordlund, Bengt, överläkare och Nordlund, Birgitta, psykoanalytiker, Doktorsvägen 12, 019-12 13 14. Sommarbostad: Villa Nordlund, Fjällbacka, 0525-123 45. Telefax: 0525-123 12
Telefonkatalogen var avslöjande.
Niskala, Jimmy, svets. Gråvädersg. 142, Garphyttan, 019-639 261.
Ju fler rader, färre förkortningar och enklare telefonnummer, desto högre upp på rangordningen.
Jag kunde sitta på toa i timmar och plöja telefonkatalogen. Med benen helt avdomnade stapplade jag därifrån och kunde glädja mig åt nya namn att skratta åt, märkliga yrken att förundras över och att höginkomsttagarna tog dubbelt så mycket plats i Televerkets fläskiga katalog.
Idag på morgonen såg jag ett yrke som skulle ha fått en egen favoritplats i min humorskattgömma.
Centrala Örebro har nattgäster som jobbar på annan ort på dagarna, men sen kommer hem vid halvåtta på kvällen.
Kajorna. Tiotusentals kajor. Trötta efter en dag på jobbet kör dom lite after work-flax i luften över Stortorget. Sen är det läggdags vid tio. Det är nybäddat i sovträden runt Järntorget. Men innan Kaj Blund kommer är det dags för kvällstoaletten.
Splasch!
Sen ligger litervis gråvit kajskit på stans gator, trottoarer och min cykel. På morgonen luktar det inte nyutsprungna rosor över Örebros centrala delar.
Det är då hjältarna kommer: kajbajsborttagarna.
Med en tankbil, fet slang och supertryckluft spolar dom Örebro rent igen. Ger mig fan på att dom sprayar träden med Hugo Boss också.
Det är då jag funderar på deras yrkestitel. Vad skulle det stå i forntidens telefonkatalog?
Holmquist, Bengt, fågelexkrementsanerare. Kanske.
Eller marksanitör. Möjligen högtrycksträckdemonterare...
Hursomhelst har dom en plats i mitt hjärta där jag förvarar människor med yrken som behövs.

Ett gäng kukar på kroppen

2008-10-15T15:18:00.000+02:00

Jag var 16 år. Polaren Jonas och jag lämnade hans föräldrahem eftersom hans syrra låg utslagen i mässlingen.
Hemma hos mig satt min brorsa med sin amerikanska flickvän och hennes skitsnygga lika amerikanska kompis.
-You shouldn´t be here, sa brollan lite störd över att jag interruptade hans stund på jorden.
-Men, Jonas sister got mässlingen, urskuldade jag mig på försiktig engelska.
Då vaknade den indianliknande väninnan till liv.
-What? Mässlingen, what´s that?
-Well, you know. She got pricks all over your body.
Fel sagt, Magnus.
Men Pocahontas fann sig snabbt.
-Oh, my gosh! Lucky her!!!
Retrospektiv Tourettes Syndrom, som sagt var.

Tourette-bekräftelse

2008-10-14T08:19:00.004+02:00

Ok, ni kanske tror jag överdriver det här med Retrospektiv Tourettes Syndrom.
Det gör jag inte. Och här följer ytterligare ett bevis.
Det var räkfrossa och jag stod vid berget av knappt tinade nordostatlantiska räkor och skulle rosta mina mackor.
Framför mig stod Gladys del Pilar och rostade. När hon stod där och kollade nonchalant runt omkring sig klonkade brödrosten till och hennes mackor for upp, näppeligen färdigrostade.
Så jag knackade henne på axeln och sa:
-Ska du har mer färg?
Redan där har jag trasslat till det. Hon tittade på mig med arg ecuadoriansk blick. Och jag försökte rädda mig.
-Ja alltså, på bröna.
Bara så ni vet. Afro-Dite och nakenchocken i Melodifestivalen var mitt fel. Det var Gladys hämnd på rasistiska räkfrossande påhopp i hennes ungdom.

Engelska is da shit!

2008-10-14T07:52:00.002+02:00

Jag har en släng av nån sorts retrospektiv Tourettes Syndrom. Det handlar alltså om att det är först när jag sagt meningen eller ordet som jag inser fadäsen.
Sånt kan bli riktigt dråpligt.
Som i lördags. Jag och frun var på en fest med 79 procent homosexuella män. Festen var glad och lyckad, trots att jag stod där med en molande värk i mina bihålor som bieffekt av min efterhängsna förkylning.
Pratade med en av de genomglada och trevliga fjollorna, och pratade sådär löjlig direktöversatt engelska. Fjollan tyckte jag såg blek ut där jag stod och gned min värkande bihåla.
-Well, you know, I´ve got bajhole inflammation.
Fel sagt, Magnus.
Men fjollan gapskrattade och fann sig.
-Hahaha! Du det har jag efter varje helg.
Touché!

Teckenspråk för cyklister

2008-10-13T08:45:00.003+02:00

Jag cyklar vidare i Stockholm.
Börjar se tendenser och trender allt tydligare. Dom som är mest våghalsiga kör Nishiki, en cykel med fler växlar än vad prinsessan Lilian är gammal. Nishiki-cyklisterna skiter i att stå i kö vid rödljusen. Dom öser på mot rött och kastar sig fram där det finns luckor mellan bilarna. Nishiki-tramparen har hjälmen aggressivt nertryckt mot ögonen och gärna ett par skitfula smala solbrillor som ser ut som två spyflugor.
Och det ska pekas, plingas, aktas och viftas. Kommunikationen mellan cyklister/fotgängare, cyklister/cyklister är som ett helt nytt språk.
-Appappappappapp!!! (Betyder: undan, för satan...annars får du en framgaffel i häcken)
-Aktaaktaaktaakta!!!! (Betyder: bara för att du går på en gågata så ska du inte tro att du är fredad från att få en cykelkorg intryckt i venusberget)
-JAMENVAFANJAGÄRFOTGÄNGARE (Betyder: Jag tänker inte sätta på mig en sån där ful hjälm bara för att gå och handla på Konsum)
-Plingplingplingpling!!! (Betyder: Jag kommer i fart. Det gör inte du)
-Ojojojojoj!!! (Betyder: Ska inte den där BMW:n stanna när den ser att det kommer en helt oskyddad cyklist..?)
-Ajajajajajaj!!! (Betyder: Nej, det gjorde den alltså inte)
-Tututututut!!! (Betyder: Nu finns det en cyklist mindre i Stockholm)

Ok, jag erkänner

2008-10-09T19:49:00.003+02:00

Tror jag har missat två avsnitt av Idol.
Jag vet, det är inte likt mig. Ja, inte att missa avsnitt, utan att kolla på förnedrande TV som i början gör narr av folk som tycker sig ha gåvan att kunna sjunga.
Döttrarna har tröttnat. Idol suger. Första tre säsongerna var bäst, för då var killarna snygga. Nu släpar dom in vad skit som helst, är deras ursäkt.
Det är då jag tar över i TV-soffan.
Jag och polaren Ola har alltid legat lite före när det gäller att hitta "rätt"musik. Vi lyssnade på Cure innan ens Robert Smith hade hittat ögonskuggehyllan på Åhléns. Vi har alltid hatat ABBA. Vi vet att Alan Vega inte är namnet på ett par högtalare.
Så det var med skammen krypande i kroppen som jag biktade mig för honom häromveckan.
-Jag har kollat på alla Idol hittills.
Sa jag och väntade på att han skulle klippa till mig och förvägra vidare umgänge.
-Jag med. Skiiiitbra. Hon LouLou är ju en soulklippa...
Jag bara gapade. What the fuck. Har han tappat smaken, stilen och förståndet?
Sedan dess ägnar vi oss åt att analysera senaste Idol-avsnitten på ett sätt som skulle få Johan Croneman på DN att blekna som TV-resencent.
Och både jag och polarn Ola är kära i Anders Bagge. Inom kort kommer vi att adoptera honom och göra honom till nummer tre i syskonskaran.

Kvantitet eller kvalitet

2008-10-08T18:02:00.004+02:00

Det finns två sorters presenter, inser jag.
Den som är liten, med skimrande snirklig rosett och luktar guld.
Eller den som består av flera paket, och som rymmer en sorts flerstegsraket inom samma tema.
Jag valde den senare.
Min fru är kreativ på många plan. Men det finns en kreativ ådra där hon ännu inte vågat vrida på kranen. Målandet.
Därför blev presenttemat givet.
Present 1: En basker
Present 2: Ett staffli
Present 3: Tre målardukar på ram
Present 4: Skissblock
Present 5: En konstnärslåda med akrylfärger, penslar, pennor och lite annat konstnärligt smågodis
Present 6: En nybörjarkurs i akrylmålning i bokform

Dramaturgin blev givetvis lyckad tack vare hennes antipati för just baskrar. Den blick som mötte mig över frukostbordet i morse när baskerpaketet öppnades kan jag leva på fram till 8 noveber 2009.
Fast jag kan å andra sidan leva på blickarna jag fick när måleritemat uppdagades i takt med öppnandet av resten av paketen, resten av livet.
Succé!
Jag vet redan vad jag ska ge frun i present nästa år. En låda sherry av finaste sort till hennes vernissage på Liljewalchs.

Fetfel från början

2008-10-08T11:41:00.002+02:00

Alltså. Det började liksom inte så bra med presenten till födelsedagsbarnet.
Vi satt och chillade (ungdomsspråk) på en lokal pub med en bira igår kväll, jag och hustrun.
-Jag var på en hattaffär och provade minst 100 hattar igår, sa hon. Och så kom expiditeten fram med en - basker! Och jag som hatar basker!
Ooops!
Jag som just köpt en basker som present.
Nu är inte det hela sanningen runt presenten. Thank god!
Och faktum är att det gav mig ett mer spännande scenario när jag i morse lämnade fram presenten. Just av den anledningen fick födelsedagsbarnet öppna baskerpaketet som första present.
Jag visste inte till mig i trasorna och njöt i fulla drag av hennes antibasker-inställning när hon öppnade paketet.
Snart ska jag avslöja min plan. Men nu är det lunch.

Nu är det gjort!

2008-10-07T15:30:00.004+02:00

Halva jobbet är klart. Presenten är inhandlad. Imorrn bitti ska det bjudas på sängfrukost och egenhändigt inslagna paket.
Just nu känner jag mig tom invärtes. Som att ha gjort fyra Högskoleprov efter varandra, lämnat in och nu väntar på resultatet.
Sedan den 9 oktober förra året har jag uppmärksammat lyssnat till små fragment av fruns subtila luckor av sånt hon inte har, men gärna vill ha.
Det var i ett töcken av subliminal varseblivning som jag kunde utropa eureka. Nånstans i alla dessa mångordiga diskussioner och samtal fanns det nåt. Nu vet jag vad. Och nu är det köpt och inslaget.
Återstår reaktionen.
Tyvärr kan jag idag inte berätta vad det är. Det finns en viss risk att frun googlar på "födelsedag, subliminal varseblivning, Högskoleprov och sängfrukost". Och då är jag rökt.
Den som har tummarna i behåll kniper tokhårt om dom.

Tipsen strömmar in...

2008-10-07T09:41:00.003+02:00

Mindre än ett dygn kvar nu. Sen faller bilan. Godnatt jord. Och där hemma går födelsedagsbarnet runt och haussar sina förväntningar.
Har sedan igår fått flera välmenta tips från medmänniskor som sympatiserar med mig. Tack. Men dessvärre är förslagen värdelösa.
o En röd Batman-telefon som blinkar när det ringer.
Jag kan höra reaktionen. "Jag sa ju INGA TEKNIKPRYLAR!!!". Dessutom är den för kitschig och röda inredningsdetaljer är sååå 90-tal.
o Medborgarskolans "Data för kvinnor med låg toleransnivå".
Jag har en stark vilja att bli äldre än 46 år.
o En tatuering med frugans namn på mitt bröst.
En principfråga. Aldrig. Det närmaste jag varit en tatuering var en överförfriskad kväll i Köpenhamn och ambitionen att tatuera en humla i ljumsken. Tatuerar-Bill hade stängt för tio minuter sen. Min smala lycka.
o En yasiragi-dag på Hasseludden.
Födelsedagsbarnet tror visserligen på mycket kroppsligt och själsligt hokus pokus, men det japanska tjafset har fått silkessnöret.
Klockan tickar. Mot undergång eller en dag i ljuset.
Den som lever får se.

Datakurs kanske...

2008-10-06T15:36:00.002+02:00

"Det kom upp en kod och så stod det att det var felmeddelande".
Detta är en mycket vanlig sägning från födelsedagsbarnet (nedan benämnt "Frugan").
Datorer och födelsedagsbarnet har ett stundtals ansträngt förhållande.
Och det är aldrig hennes fel. Ju hårdare hon slår på datorn, desto mer fel har den gjort.
Jag vet inte hur många blogginlägg från hennes vackra blogg ojvamycket.blogspot.com som spårlöst försvunnit ut i bloggmörkret.
Här ser jag nu en presentmöjlighet. En pedagogisk datakurs. "Datakurs för dig som tycker att datorer är dumma och som HATAR när datorerna inte gör som du tror att dom borde göra trots att du gör allt i helt fel ordning".
Finns det en sån kurs? I så fall skulle jag aldrig våga ge bort den som present till födelsedagsbarnet.
Jag letar vidare...

Kanske...

2008-10-06T15:12:00.002+02:00

...eller kanske inte.
Att googla på presenter, överraskning och panikångest gav mig bara ett tips.
Ett muffinsställ. Ingen måste-ha-grej, va?
Om jag byter ut panikångest mot nära-döden-upplevelse, då..?

Jag har det!

2008-10-06T15:04:00.002+02:00

Eller nej förresten. Hon skulle tycka det vore löjligt. Möjligen aningen kul.
Men nej. Funkar inte.
Presentjakten fortsätter. Och månen var redan tingad av en desperat miljardär.
Nu ska jag googla på "presenter, överraskning, panikångest".
Håll tummarna tills blodet levrar sig.

Frugans födelsedag - panikångest!

2008-10-06T11:29:00.003+02:00

Den finns där som ett tryck över bröstet redan i april. Ångesten som växer inombords och eskalerar till ett paniskt tillstånd.
Den stora dagen närmar sig. 8 oktober. Det är då förhållandet ställs inför årets tuffaste utmaning. Det är då resten av livet gömmer sig under presentpapper.
Frugan fyller.
-Jag vill ha ett guldsmycke med ädelstenar, ett par skinnhandskar i gnupung, en spa-helg, kanske ett körkort, två hundvalpar eller en häst...eller förresten, ett par snygga boots, ett roligt jobb och en resa till Sydafrika och massor av små mer obetydliga presenter såsom en ny cykel och en biljett till musikalen Fucking London...
Önskelistan levereras första veckan i juni. Varje år.
Trycket över bröstet infinner sig i juli. Matlusten försvinner i augusti. Sömnlösheten kommer som ett brev på posten i september.
Köpa kläder? Nä. Hon har smak som gör Gucci till småpåve i fråga om att veta vad som gäller just i oktober 2008. Hon heter liksom kräsen i efternam.
Jag blir helt blank invärtes. Som kreatör brukar jag sällan blir handfallen och få skapande-afasi.
Men nu är det tomt. Och det blir inte bättre av att hon sticker till mig små presenttips under den krampaktiga resans gång: "ansiktsbehandling, en Guldbagge, telefonnumret till Eddie Izzard...".
Två dagar kvar. Kan knappt jobba. Försöker se "tecken" i verkligheten som ger mig vägledning mot en aha-present.
Är det nån som vet om månen är till salu..?

Mig lurar ingen.

2008-10-06T11:17:00.002+02:00

Det är trendigt att älska hösten. Den höga fylliga luften, den krispiga kylan på mornarna och alla vackra färger. Och så luktar det så underbart, lite sötaktigt och mustigt.
Alla ni höstfanatiker, jag har ett meddelande till er:
Dra nåt gammalt över er!
Mig lurar ni inte. För ingen, jag säger ingen, kan få mig att älska den här årstiden.
Den så kallade fylliga luften är fylld av multnande, blöta löv som gjort sitt. Och årstiden höst har inget annat att fylla luften med. Den förbannade krispiga kylan vittnar bara om att den kalla vintern är på väg. Kul, på en skala?
Nä, jag är konsekvent emot hösten. Och november är ett veritabelt tjänstefel av månadsskaparen.
Låter jag bitter? Det är jag inte. Jag är bara skitsur. På hösten i allmänhet.
Snälla hösten, vik hädan. Ge mig maj-augusti.

Jag älskar näsdroppar!

2008-10-03T15:32:00.002+02:00

Jag tänker inte googla på näsdroppar. Vill inte sabba illusionen om att näsdroppar är en Guds skapelse.
Har just varit och intervjuat en kvinna som jobbar med sopor. Jo, hon sa det själv. "Jag jobbar med sopor". Allt ägde rum i Norra Latin i Sthlm. Intervjun, alltså. Ett stort forum med närmare 500 personer som alla var där av en anledning: lärande runt europeiskt territoriellt sambarbete.
Det var EU-pengar hit och klusterbildning dit.
Sen var det dags för intervju med denna genomtrevliga sop-kvinna.
Men när jag ställde frågorna var det som om det var nån snett bakom mig som ställde dom.
Dyng-täppt. Och med en röst som motsvarar Filip och Fredrik på Rohypnol.
En dusch ur den lilla flaskan. Och fyra minuter senare är jag jag igen.
Nu tänker jag INTE fråga besserwissern på jobbet om innehållet i Otrivin.
Jag låter henne inte glimra med att kunna innehållsdeklarationen och göra en konsekvensanalys.
Jag nöjer mig med att kunna andas.

Jag hatar Alvedon!

2008-10-02T18:25:00.003+02:00

Gårdagens lovsång klingar i moll idag. Allt är Alvedonens fel.
Jag gör en pudel idag.
Igår: efter en kvart kommer lyckoruset efter en Alvedon i en stackars förkyld sates kropp.
Idag: efter en kvart får jag ont. Ungefär som om den tionde bröstryggskotan har fått tandvärk.
-Vet du vad Alvedon innehåller? skrockar en arbetskamrat, ungefär som om hon är bästis med generaldirektören på Medicinalverket.
-Ja, grejer som gör mig lycklig och smärtfri, försöker jag.
-P a r a c e t a m o l. Och a c e t y l s y r a.
Jaha. Och? Jag knycker på nacken och går rakryggad därifrån. Att jag sen vrider mig i bål-plågor när jag kommit utom synhåll är en annan femma.
Men som den moderna man jag är struntar jag i förståsigpåarna. Istället googlar jag. Och inser att förståsigpåarna i det här fallet har rätt.
Det är inte ryggkotan som spökar. Det är magen. Beskedet på varenda sajt jag besöker är entydigt: ta inte Alvedon i anslutning till kaffedrickande och alkholintag. Det bidrar till en giftansamling som levern och magen har svårt att hantera.
Anslutning? Giftansamling? Kaffe och alkohol?
Jovisst, en bira kan väl slinka ner. Men jag dricker, inser jag, kopiösa mängder kaffe. Och just nu tar jag kopiösa mängder Alvedon. Mitt lyckopiller.
Tar detta lyckobringande piller för att bli kvitt smärtan. Och skapar nästa.
Aldrig får man vara riktigt glad.

Jag älskar Alvedon!

2008-10-01T17:41:00.002+02:00

Den är vit, liten och söt. Rundade sköna kanter som känns underbara mot fingrarna. I munnen smeker den sig fram över tungan och glider ljudlöst ner i magen.
Sen dröjer det inte förrän lyckruset lägrar sig i kroppen. En kvart. Sen: hej då värken!
Jag skulle till och med kunna vara telefonförsäljare om det var Alvedon jag sålde.
-Hej Gudrun. Jag har ett erbjudande till dig Gudrun. Ett piller som gör dig lycklig Gudrun. Ska vi säga tio kilo. Gudrun. Gudrun? Dugrun?
Kanske inte telefonförsäljare då. Det är ju dom som orsakar huvudvärk. Orsak och värkan, liksom.
Men Alvedon är i alla fall grejen. Den lilla tabletten gör min dag. Tack!

Dagens frukost

2008-10-01T10:34:00.002+02:00

Två Alvedon. Två duschar Otrivin. En grön tablett Sinova. Och tre klunkar A-fil direkt ur förpackningen.
Frukost är verkligen dagens viktigaste mål.
Och på Apoteket fick jag Fuglesangs bok om rymden på köpet för att jag köpte fyra så kallade förkylningsprodukter.
Min dag är räddad.

Min fru vill ha hund

2008-09-29T21:20:00.002+02:00

-Åhhhhh, vicken sötnos! Heeeeeeejjjjjj lilla mysepussegullevoffsingen!
Har du hört vuxna människor, med ansvarsfulla yrken och ett proffsigt förhållningssätt, prata med djur?
Min fru kan inte gå förbi en hund som tittar med fuktiga ögon och ser ut som att den vill bli räddad från en dålig uppväxt och hemburen i fruns omvårdande famn.
-Lilla ruskituppifläppi, har du ingen husse eller matte som tar hand om dig? säger hon med den där rösten som är ansatt av plutande läppar och ett tonfall som jag aldrig tillägnas, ens i hennes vänaste stunder.
Fick just ett sånt där modernt meddelande via MSN.
-Jag vill ha en hund.
Bara sådär. Då vet jag att klockan är slagen. Hon har sett en westyorkshirebeaglegolden med inslag av labrador och blandras. Och hon är såld.
-Vi kan hyra Lassie på DVD, försöker jag.
Det funkar inte. Jag vet. Hon har den där rösten, hundrösten. Och då spelar den ingen roll vad jag lockar med istället. Hund är grejen.
Det är då jag tar fram dödsstöten. Den som gör att hunddrömmarna falnar och tårarna tränger fram ur hennes bruna Golden Retriver-ögon.
-Du vet att man måste ta upp bajset nuförtiden...
Det är sånt som biter. Min fru och hundbajs hör inte ihop.
Tack och lov.

Lugn. No fucking hjälm.

2008-09-29T20:39:00.002+02:00

Cykeln blänker. Går som ett spjut. Men hjälm? No way.
Jag håller åldersnojjan cykelstången ännu ett tag. Tänker låta håret fortsätta flyga sådär tufft som killarna i klassen över mig på mellanstadiet fixade när dom öste på genom kvarteret.
Nä, hjälm är för pussies.
Dessutom tänker jag inte skaffa cykelkorg eller ryggsäck. Eller klämmor för höger byxben.
Och sen ska jag kolla hur länge jag kan cykla utan händerna på styret. Jag har fortfarande skolrekordet: från skolan ända till ICA på Öster. Ett svårslaget rekord, kan jag säga.

Nu är det nära hjälm

2008-09-29T14:13:00.003+02:00

Det är töntigt med cykelhjälm. Har jag alltid tyckt. Och tycker fortfarande.
Men nu är jag nära tönten med hjälm, cykelklämmor på högerbenet och Kånken-ryggsäck. Satan!
Idag hämtar jag min nya cykel som ska ta mig mellan lägenhet, dotterns skola och jobbet i Stockholm. Och små utflykter till trevliga trevliga gourmé-oaser med frun.
Hittills har jag cyklat på en noll-växlad cykel från Biltema. Jaja, det är töntigt det också. Men nu blir det Rex - detta anrika cykelmärke.
-Ska du inte köpa hjälm också, sa frun när jag skulle pynta hojen igår.
-Nej! sa jag korthugget utan att ägna hjälmhyllan en blick.
-Nähäpp, sa hon minst lika kortyxat och insåg att diskussionen var över.
I morse deltog jag som vanligt i tävlingen "Vem är först, snabbast och mest stressad". Cykelracet över alla jävla pucklar på Södermalm och Sveriges smalaste cykelbana på Skeppsbron är en kamp mot klockan och horderna av pilsnabba cyklar, bussar, bilister, mopeder och motorcyklar. Det är jag eller dom. Och jag hatar att bli omkörd. Framförallt av nördiga hjälmcyklister som tror att dom är odödliga tack vare sin fåniga huvudbonad.
Med min nollväxlade lågprishoj är jag chanslös. Likt en spinning-cyklist trampar jag så gott mina nyopererade knän håller. Ändå blir jag hopplöst efter 45-åriga förstföderskor med barnsadel, mobilpratande riskkapitalister och balla retroynglingar i utsvängda jeans och Stockholms-styre.
Men nu är det slut med det. Min Rex och jag ska ikapp, förbi och sladda upp på Nybrogatan innan alla andra hinner säga 7-Eleven...
För att göra min färd mer odödlig och aerodynamisk lutar det åt en cykelhjälm också (Nämen vad är det jag säger!? Är jag helt från vettet? Har jag lagt alla ideal åt sidan? Har jag fått en släng av blåtunga).
Jaja. Vi får se. Fortsättning följer.

Det är mitt fel att Domus dog!

2008-09-26T10:54:00.002+02:00

Kommer ni ihåg Domus? Denna kooperativa idé om att köpa basvaror, spara kvittona och sen få återbäring. Om alla var med skulle det gå bra för Sverige.
Folkhemmet gick dit och köpte rätt trista grejer. Det var lite som en folkrörelse för gråsossar som uppskattade den kollektiva känslan.
Sen hände nåt på 80-talet. Det gick utför med Domus och den kooperativa idén.
Det är mitt fel.
Jag jobbade där i slutet av 70-talet. Stod i delikatessen och fisken tillsammans med rekorderliga tanter och sålde Billingeost, kolja, Timmermanskorv och kalvsylta.
Kan erkänna det nu, när det är preskriberat: jag sålde delikatesserna med nån sorts solidariskt progressiv prissättning.
Kom det en gammal tant med käpp, svag röst, tjocka glasögon, krum rygg och viskade fram att hon bara skulle ha en liten, liten bit hushållsost, ja då knappade jag in kilopriset 9.90. Istället för 29.90.
Farbröderna med röd näsa från Oskarsparkens bänkar fick köpa en halv grillad kyckling för 12.90 istället för 21.90.
Eleganta damer med hela Europas guldreserv på fingrarna, runt halsen och i öronen betalade ordinarie pris.
Så där höll jag på. I flera år. Och jag cyklade hem med glatt hjärta och en skön känsla i kroppen.
Idag kan jag tänka på konsekvenserna. Tusentals KF-anställda fick sparken på grund av dålig lönsamhet i början av 90-talet.
Det var mitt fel.

Polarn Ola

2008-09-25T13:58:00.003+02:00

Har en barndomskompis som jag varit tajt med sen jag var tre bast. Vi är som bröder. Fast extremt olika som personer.
Han har en egenskap jag absolut inte har. Han är en riktig supersäljare. När han har nåt som ska säljas får han det att låta som om han pratar om en vacker kvinna som skapar fred i världen och som kysser bort alla miljöproblem.
Alla smälter.
Idag hälsade han på mig på jobbet. Och gick härifrån med nya kontakter, hittade köpsignaler och fyra nya visitkort. Trots att han bara träffade tre personer.
Han är en superentreprenör. Det är inte jag. Jag börjar bara gråta om jag ska fakturera, eftersom jag tycker synd om dom som ska betala.
Suck.

Son till Melodikrysset-freaks

2008-09-24T19:26:00.005+02:00

Mina föräldrar har en stund i sitt liv då flygplan kan köra in i skyskrapor, barnbarnen kan slå sig fördärvade och kronofogden beslagta deras hus - och dom bryr sig inte.
Vi snackar varje lördag. Klockan 10.03-11.00.
Melodikrysset.
Gud nåde den som bryter den förtrollning som råder i hemmet där fyra radioapparater står på P4 samtidigt.
Det kallas tradition. Jultomten kommer 24 december. Anders Eldeman kommer varje lördag. Och nu vill jag knappt veta mer.
Traditionsenligt ringer också föräldrarna till mig klockan 11.01 på lördagar. Ingen hälsningsfras. Bara en fråga.
-Vad heter hon som sjunger med i ett band som har varit.., hinner dom börja.
-Nina Persson, säger jag avmätt.
-Fyra bokstäver på förnamnet...jamen det stämmer ju. Och då är det Kurt på vågrätt. Manolito går in på n:et i Nina. Jesuiterna på A.
Klick.
Dom har aldrig någonsin skickat in den rätta krysslösningen. Tack och lov. Annars hade dom fått flytta för att få plats med alla jävla klockradioapparater och signerade kort av Bengt Hasslum och Eldeman.
Snart lördag igen. Då gör man bäst i att vara anträffbar efter elva. Annars ryker arvet. Rätt svar är förmodligen Pontus som i Pontus & Amerikanerna.

Låg

2008-09-24T13:41:00.004+02:00

Är låg idag. Orkar knappt skriva nåt. Det har sina randiga och rutiga skäl.
En sak kan jag säga: det beror inte på att den herrklubb jag varit med i i typ tio år verkar vara avsomnad, kanske till och med död. Blinkersklubben. Gourmetklubb och terapi i en och samma skapelse. Hallå? Blinkersbröder? Måste man göra allt själv?
Nä.
Hur lågt kan man sjunka...
Men jag kanske vaknar till. Senare som vanligt.
Förlåt.

Tåg

2008-09-23T17:09:00.006+02:00

Igår hade jag en hook på det här med att sova. Att prata om hur bra eller dåligt man sover är näst intill lika vanligt som vädret eller Idol -08 som samtalsämne. Och samtidigt lite avväpnande, för då har man kommit en bit på förtroendestegen. Lite som "jag vet hur du har sovit inatt, därför känner jag dig lite bättre", liksom.
Och alla kan berätta om sina bästa/värsta sömnminnen.
-Jag somnar alltid så gott när jag åker tåg. Det är helt uuuunderbart att vaggas till sömns och vakna av "nästa Arboga".
Såna sägningar vill jag inte höra. För jag har en defekt. Kan nämligen inte sova i bilar, bussar, båtar, flygplan, tåg eller nåt som har med ett fysiskt förlyttande kommunikationsmedel att göra.
Eller ja, det kanske inte handlar om en defekt. Mer fåfänga, ska jag säga.
Eftersom jag är klarvaken och kan betrakta mina medresenärer vet jag hur dom ser ut när dom sover. Och så vill jag inte se ut.
Just i detta blogginlägg befinner jag mig på ett tåg, bort från huvudstaden. Tisdagströtta pendlare på väg hemåt. Här ska sovas, tänker dom. Dråsar ner i stolen och lutar sig bakåt och låter konduktören bli en John Blund-figur som kollar biljetten och sen strör ögonen fulla av sömngrus.
Jag blir betraktaren och ser anletsdragen förändras i takt med att REM-sömnen sköljer in och skapar frid.
Det är då det händer grejer. Kroppsfunktionerna går ner på sparlåga. Kroppsöppningar slappnar av. Hakorna ramlar ner på bröstet, saliven börjar rinna, ljudliga snarkningar hörs och lunchens blomkålsstuvning får tarmarnas gaser att ge sig av på utflykt mot närmaste utgång.
Nu är jag elak. För jag är vaken. Och jag har en mobilkamera. Det här kommer jag att få ångra när det är dags att göra livets bokslut.
Men det skiter jag i. För om det mot förmodan skulle hända att jag håller på att kollektivsomna på tåget så behöver jag bara kolla på bilden. Klarvaken, var ordet sa Bull.

Om hår i maten

2008-09-22T17:27:00.004+02:00

Alltså. Persson dansade med kor. Adelsohn dansade hula-hula och skulle bada i en kärnkraftsanläggnings kylbassäng.
Reinfeldt åker till ett charkuteri och använder hårskydd. Samma komik och bisarra humor.
Själv åt jag lunch med en kund på ett universitet idag. Jag såg kocken. Tyvärr. Han var två meter lång, hade en fläck ovanför handleden som inte var tatuerad, det långa håret hade han knölat in i en Reinfeldt-mössa. Men från hakan och typ en meter neråt hade han ett rött skägg som var snoddat och flätat.
Det var med stor oro jag kollade in hans serveringsteknik när han slevade upp det som kallades limesås till mina kycklingköttbullar. Doppade han inte skägg-slutet ändå lite i såskantinen..?
Jag och kunden stirrade på tallrikarna framför oss och tyckte oss känna ett MC-gäng-hårstrå i allt vi stoppade i munnen. Finns det inga hälsovårdande regler för långt skägg? Och hur skulle den sortens skydd se ut?
Den typen av hårskydd skulle klä Reinfeldt. Det skulle vara stor komik. Ungefär som om Mona Sahlin gjorde prostatatest.

KPF - bättre sent än aldrig!

2008-09-22T10:56:00.004+02:00

Min gode vän Anders har fått mig att starta ett upprop. Att vara morgonpigg ÄR ju faktiskt fiiinare än att vara kvällspigg. Likaledes är det mer politiskt korrekt att vara kvällstrött. Men åt helvete att vara morgontrött.
Varför?
-Åh, det är så hääärligt att gå till gymmet, simhallen, golfbanan, klarinettlektionen och svampskogen en tidig morgon.
Jasså? Vad är så förbaskat härligt med det?
-Jomen dagen börjar liksom i dur, säger såna där äppelkindade idioter som luktar mysk, liniment och otäck uteluft redan klockan nio på morronen.
Så fan heller. Jag försökte spela fotboll klockan sju några morgnar. Jag fick huvudvärk, eksem och var inte mig själv förrän vid elva på kvällen, lagom till sena Rapport. Och varför det heter "sena" Rapport fattar jag inte heller. Vaddå sena? Jag tycker att det är precis i tid. Och nyheter är färskvara, enligt alla journalistregler som finns.
Men nu är det dags att kliva upp på barrikaden. Från och med nu finns Kvällspiggas Förening. Just nu är vi två. Anders och jag. Vi ska ha vårt första medlemsmöte på torsdag. Klockan 01.30. Då är det förresten fredag...

Vilken sopa!

2008-09-22T07:04:00.004+02:00

Jag är avundsjuk på folk som säger: "Jag älskar tidiga mornar, när det känns om om man är själv om att vara vaken, med DN, en kopp kaffe och solen i vardande".
Det är så jag skulle vilja vara. Morgonpigg och alert. Så är jag inte. Jag är kvällspigg. Men det är inte lika fiiiint. Då är man depraverad och inte lika frisk och sund som den morgonpigge.
Den här morgonen fick jag känna på känslan av att vara morgonpigg. Det gav inte mersmak.
Fem minuter över fem (05.05) trängde en dånande dieselmotor sig in i drömmen jag drömde, en dröm som handlade om tystnaden i ett torp i Roslagen.
Dieselmotorn tillhörde en oerhört noggrann gatusopare som la ner hela sin själ på att inte missa en enda kvadratmillimeter av torget och gatorna där jag bor. Kajskit, helgens fyllematspyor, snus och några enstaka höstlöv skulle väck.
Mannen med hörselkåporna i sopmaskinen hade vaknat tidigt. Som vanligt. Raskt svingade han benen över sängkanten. Frun stod säkert redan ute i köket och bakade scones. Barnen gjorde läxorna.
-Nä, man kanske skulle in till stan och sopa lite, sa han till frun efter andra koppen kaffe.
Sagt och gjort. Han vred om nyckeln på sin miljövänliga dieselsopmaskin. Varvade upp och satte ner dom fem stora stålborstarna som rev skönt mot asfalten. På med högtryckspolningen också som med ett härligt dån tryckte bort smutsen på marken.
Och här sitter nu jag. Med samma typ av ögon som Kalle Anka har i husvagnen på Julafton. Längtar redan till kvällen, när jag ska gå och lägga mig tidigt. Fast jag vet hur det blir. Med en elakartad släng av kvällspigghet kommer jag att vara piggare än nånsin.
Helst av allt skulle jag då, klockan 23.45, vilja köra jordfräs utanför sovrumsfönstret hos den förbaNNADE SOPÅKARGUBBJÄVELN SOM VÄCKTE MIG KLOCKAN FEM I MORSE!!!!!

Ingen Florence en fredag

2008-09-20T12:39:00.004+02:00

Jag hatar att planera. Jag vill att allt ska komma till mig som Den Helige Ande. Men inte fan kom han igår. Skulle ju se min favvo. Florence Valentin. Och lite Teddybjörnar och Caesar.
Men man måste ha biljett. Det fick inte jag. För dom var slut för länge sen.
Hoppas att konserten var riktigt usel. Att ljudet lät som i en kakburk. Och att det var så mycket folk att bara dom längst fram såg nåt.
Åkte till Sthlm istället. Kollade vårt nya badrum som nu äntligen är klart. Hade nån frågat mig på 70- 80- 90 och en stor del av 00-talet om jag kunde tänka mig att ha knallorange vägg. Då hade jag sagt nej och kräkts.
Nu har vi superduperknallorange. Samma färg som logotypen till den här bloggportalen. Bara så ni vet vad jag duschade i för färg i morse. Eller ja vid lunch, förresten.

Jag ÄR inte sur!

2008-09-19T10:15:00.006+02:00

Närå. Ingen fara. Trots att min mages surhetsgrad överstiger alla normer och gränsvärden så är jag glad idag.
Lukten av svavelväte och metylmerkaptan låg tung över kvarteret där jag lärde mig cykla, dricka öl och hångla. Men på nåt sätt blev surströmmingslukten i föräldrahemmet en resa genom barndomen. Det var då jag demonstrativt gick med en klädnypa på näsan när den svullna Ulven-burken skulle öppnas.
Jag åt tre surströmmingar igår. Väl dolda under hårt tunnbröd, smör, messmör, mandelpotatis, rödlök, stekt gul lök och gräddfil, och nersköljda med Skåne och kroatisk öl. Vi snackar crossover så det dånar.
Tiden flög iväg. Frun skickade sms "Nu somnar jag snart. Slå gott. Piss." (hon är usel på att välja rätt ord i sms-ordboken). Kollade klockan. What!? Redan ett!? Och päronen hade inte gäspat en enda gång.
Dagens 80-åringar tar död på oss i den unga generationen.

Dagens rätt är inte fel

2008-09-18T17:43:00.002+02:00

Jag är hungrig. Och är på väg mot stanken i föräldrahemmet där surströmming vankas. Är nu nästan helt säker på att jag åker därifrån hungrig också.
Det är nu mina blickar riktas mot krogarnas menyer runt torget där jag bor. Ungefär som att gå och handla hungrig. Allt är gott. Utom surströmming.
På kvarterskrogen hänger i alla fall lunchmenyen kvar. Och med snålvattnet rinnandes utmed hakan läste jag hungrigt: spröd bakad torsk eller gräddstuvat ox pytt inl agt gurka. Till och med det är bättre än sur ström ming.

Dags för surströmming

2008-09-18T10:00:00.006+02:00

Det är exotiskt. Det är svenskt. Det är kulturmärkt. Det luktar apskalle.
Ikväll är det dags. I nästan 20 år har jag lyckats hitta på en tveksamt godtagbar ursäkt för att slippa bli hembjuden till föräldrarnas årliga surströmmingsskiva.
I år hörde jag själv hur urholkat det lät att säga att jag ska tvätta bilen och byta vindrutetorkare.
-Men du har ju ingen bil längre, sa min avslöjande moder.
Nej, just det. Så är det ju.
-Ok, jag kommer.
Är det bara rikligt med öl och vin till "maten" så kommer jag överleva. Det är i alla fall min förhoppning.
Så jag varnar redan idag. En koll på bloggen imorrn kan bli en sur överraskning.

Kortlös och penningstinn

2008-09-18T10:00:00.003+02:00

Har fortfarande inget bankkort. Mitt misstänkt bedragna kontokort är spärrat och det nya ligger blankt och fint i lägenheten i Stockholm. Det gör det rätt i.
För aldrig har jag varit så ekonomiskt medveten som jag är nu när det ligger fysiska stålar i plånboken. Plötsligt blir jag medveten om att en burk ekologisk creme fraiche kostar 9,90 och den som krystats ut av alla andra ko-stackare kostar 8,50. Då väljer jag ko-stackarnas. För jag orkar och ids inte gå till banken igen och ta ut stålar från mitt alltmer orörda konto.
-Jaha, är det dags nu igen, kommenterade bankbruttan senast jag var på uttagshumör.
Man känner sig lite skamsen, liksom. Som om jag lånar pengar från banken för att köpa creme fraiche.
Money talks, jovisst tjenare.
Eller när jag skulle betala biran på puben för ett par dar sen och Bishop-Per kom med notan.
-Vafan, har du pengar? Riktiga pengar? Sa han och såg misstänksam ut.
-Ja, du kommer väl ihåg det stora rånet i Alby för några år sen...
Sa jag och tyckte att jag fann mig.
Det var dumt sagt. Nu blir jag väl rumskompis med Tito Beltran.

Florence en fredag

2008-09-17T22:06:00.002+02:00

Men hallå. Blev jag glad? Jamen jävlar. Här kommer ett favvoband till stan som förr drog till sig Stones och Iggy Pop, men som idag får mina iTunes-favoriter att ta E 20 förbi och stanna i fucking Jönköping istället.
På fredag kommer en snubbe som gjorde mig knävsvag för ett år sen, till stan. Florence Valentin. Vilken jävla kille. Det spelar ingen roll vilken kreativitetskurs jag går, det som gör mig glad och kreativ är -Florence Valentin.
Jag ska skriva en text om Kriminalvården. Eller om el/styr/data/säkerhet/tele/antenn. Och kanske krydda allt med lite Fonus. Och Värmlands Folkblad. Hur hitta glittret, det som gör livet värt att leva? Florence Valentin.
Jag blir glad. Florence. Valentin. Jajjamensan.

Alla har fel utom vi

2008-09-17T14:11:00.005+02:00

Jag förmodar att ni funderat er blodiga över hur lektionen i att bli kreativ gick igår.
Den gick bra. Vi lärde oss inget. Det enda vi kreatörer blev varse om var att det inte är vårt fel. Det är projektledarnas.
Skönt. För jag var rädd vi skulle uppmanas att ta droger.

Heja ÖSK, men hur gick det?

2008-09-17T09:02:00.004+02:00

Jag håller på Örebro Sportklubb. Jo, jag vet, det är inte lika sexigt som att hålla på Bajen, Barcelona eller ens Degerfors.
Men så jobbar man som supporter i ständig motvind också. Alla är emot laget i ens hjärta - Lagrell, TV-sporten, Licensnämnden, Amerikanska Centralbanken, påven och Patrik Ekwall.
Då är det viktigt att vi ÖSK-supportrar håller ihop, i vått och torrt.
Igår spelade ÖSK en ödesmatch mot Gefle. ÖSK spelar alltid ödesmatcher. Jag gick inte på matchen. Det gör jag aldrig. Är nämligen en sleeping supporter och håller tummarna i byxfickorna.
Var på väg till puben för en bira med min gode vän Arne och möttes av ett lämmeltåg av cyklande Örebroare, på väg från matchen. Jag måste bara få veta hur denna ödesmättade match slutade, så jag ropade till en cykelsupporter.
-Hur gick matchen?
-Om du går på matchen själv så får du veta...
Jaha. Surgubbe. Det är så man staffar svikarna, alltså. Genom utfrysning, illvilligt ovetskapande och snarstuckenhet. Jag ville springa ikapp gubben och skrika "Jag har faktiskt varit på en kreativ workshop på jobbet, sen åt jag en macka med messmör samtidigt som jag kollade på "Världens konflikter" på TV om inbördeskriget i Sudan och provinsen Darfur. Sen matades jag av Aktuellt med godbitar från den allt djupare finanskrisen och fick se kungen hålla tal på riksdagens öppnande. Men snälla jävla idiot - berätta nu hur det gick för laget i mitt hjärta!".
Jag gjorde inte det. Jag gick vidare mot Bishop, beställde en Närkes Slättöl och frågade bartender-Per.
-Hur gick matchen?
-1-1. Ska jag sätta upp nota?

Idag ska jag lära mig att bli kreativ

2008-09-16T14:55:00.002+02:00

Jag vet. Det låter grinigt att fnysa åt att sätta sig och lyssna på en entusiastisk snubbe som ska lära en reklambyrå att bli kreativ. Vi ska vara tacksamma som får göra gruppövningar, klämma på en boll och tänka på vad vi tänker på. Egengkligen.
Jag säger aldrig vad jag tänker på. Det är antingen perverst, skruvat eller alldeles för kreativt. Kanske borde jag det. Då kanske man skulle vinna Guldägg. Om nu det är det stora målet i livet...