En börda för sjukvården.

Kollade en leverfläck häromdan. Normalt är jag inte den som springer till sjukan i tid och otid. Nu gjorde jag det mest för att lugna min omgivning, och lite för att jag var nyfiken.

Leverfläcken hade kliat och flagat. Den hade blivit större och var oregelbunden till sitt uttryck. Den såg faktiskt ut som Närke gör. På internet var jag ett mönsterexempel på Malignt Melanom.

Jag höll fram vänsterarmen mot doktor Ingesson.

- Vad tror du om det här?

Han kollade i exakt två sekunder.

-Nä, sa han.

-Det är inget va, eller hur, visst? sa jag.

-Nä. Det är lite rependalix i läderhuden. Nästan som kvardröjande solbränna.

-Vabra, tack då, sa jag och reste mig efter att ha tillbringat 38 sekunder i hans rum.

Jag blev faktiskt lite besviken. Här hade jag tillbringat tid i telefonkö, cyklat från jobbet, betalat 140 spänn, surfat på nätet och ägnat massor av tid åt att geografiskt bestämma leverfläckens utseende. Och sen får jag 38 sekunder av sjukvårdens omvårdnad. Fan va orättvist. Här betalar man skatt och bla bla bla. Jag fick inte ens ett klistermärke.

Nästa gång jag går dit ska jag vara riktigt jävla sjuk. Dom kommer att applådera när jag kommer in. Och jag kommer att få åka ambulans och sen kommer jag att få välja och vraka på apoteket. "Ta vad du vill, Magnus. Det är du värd". Sen får jag eget rum och en helt ny respirator av senaste modell. Dom kommer att skriva om mig i Medical Journal och Doktor Åsa kommer att ha mig som ett lysande sjukt exempel i varje program.

38 sketna sekunder. Bah!

En gigant på el?

Skulle köpa platt-TV till svärföräldrarna på lunchen idag. Elgiganten låg nära till hands. Så där ramlade jag in och möttes av en TV-djungel.

Nu var jag ändå rätt påläst och letade mig snabbt fram till Samsung LE40FXXXBCCDTDES. I korta drag var det en stor TV som visar en bra bild.

-Har du tid? frågade jag försäljaren och insåg omedelbart att:

1. Han hade inte ätit lunch än.

2. Han jobbade på Elgiganten i brist på annat.

3. Hans sambo inte delar Anna Ankas värderingar

4. Han var där bara för att på krogen kunna droppa att han jobbar på Kungsgatan i Ståckhååålm.

-Ja..? sa han kort.

-Jo ni har en TV därborta, en Samsung, 40 tum. Den...

Längre hann jag inte.

-Den är slut.

Jag kom med ett alternativ. En Philips med jättelångt efternamn.

-Slut.

Jag hade ytterligare ett alternativ.

-Den där då, Panasonicen.

-Slutt, sa han nästan triumferande.

Jag orkade inte lägga ut nån text om tillgång, efterfrågan och servicekänsla. Sånt överlämnar jag till pensionärerna.

Köpte en Samsung LE40FXXXBCCDTDES på nätet av PC City istället. Och slapp prata med en endaste människa. Bara vänliga texter och tacksamhet för att jag valt just PC City.

Svärföräldrarna kommer inte märka nån skillnad. Ingvar Oldsberg ser likadan ut i Samsung LE40FXXXBCCDTDES, vare sig den kommer från Elgiganten, Åkes Radio & TV eller PC City.

Och jag slipper pompösa, otrevliga elgiganter...

Hatlåtarnas hatlåt.

Vi hade just en diskussion på jobbet. Ibland har vi det. Och då brukar intensiteten bli sådär lagom ljum. Ingen går i taket. Ingen stormar ut storgråtande. Ingen hotar med gängspö. Alla når consensus.

Häromdan slängde jag ur mig en fråga när jag satt och strösökte på Spotify.

- Vilken är er absoluta hatlåt?

Det tog skruv, vill jag lova.

"The lady in red", "Nikita", "allt med Eros Ramazotti". Hatlåtarna haglade. Artister som kittlar kräkreflexen dök upp.

- Meatloaf får mig att sjukskriva mig.

Ljudnivån ökade. Alla sökte upp sina mardrömslåtar.

- Lyssna på den här då. Fyyyy faaaan! Peter JävlaLeMarc. Och James Blunt.

Nu tog jag fram mitt äss ur rockärmen.

Opus med "Life is life". Vi gick och gängkräktes.

Spotify är fantastiskt.

KlagO

Det har kommit klagomål på att "en jävla kräfta och Stockholm is da plejs" har varit alltför frekvent synligt på bloggen du just läser.

Jag kan inte annat än hålla med. Jag är en usel människa. Har inte skrivit en rad sen i maj. Fyra långa månader.

Skrivkramp? Nope. Har istället tänkt vara kortare, koncisare, precisare och exaktare. Twitter is da plejs. MangeD is my name.

140 tecken. Med mellanslag. Vilken utmaning. Inte konstigt att vissa skriver "Nej, nu ska jag gå och sova. Godnatt." Eller "Äntligen fredag. Nu ska jag åka med pojkarna på fotbollsturnering och sen ska jag klippa gräset och sen..." är det slut på bokstäverna och man får inte veta ett dyft om hur just denna person tänker avsluta sin helg. Resten av världen får gå i en olidlig ovetskap om helgeskapaderna.

Jag tror, men det är bara ren spekulation, att just denne twittrare ägnade söndagen åt att mysa i soffan och kolla på en svensk deckare i fyran som är tyskdubbad.

Stockholm - da plejs!?

Frun irriterar sig på att jag a l l t i d tar Örebro i försvar.

-Det går ju inte att säga nåt negativt om den stan utan att du blir förbannad och lägger fram världens försvarstal.

Säger hon och öser beröm över sin egen hemstad. Stockholm.

Och om man, som jag numera, bor i Stockholm SKA man ogilla sin gamla hemstad och förbehållslöst älska Sthlm. 

Men om man nu hyser vördnadsfulla känslor för en stad som är lagom och mellanmjölk? Utesluter det att man kan ha känslor för två städer? Kan man älska nån på avstånd? Kan man älska två?

-Skönt att äntligen få bo i Stockholm, eller hur, snarare konstaterade än frågade en känd stockholmsförfattare häromdan.

-Örebro är fint också, fin stadsbild, snygg innerstad, bra folk, nära till...

-Kräftorna är bättre i Stockholm, avbröt han mig.

Det är liksom ingen idé. Du ska älska Stockholm. Och misstycka om din eventuella hemstad.

Låt mig få fortsätta vara ambassadör för stan där jag lärde mig cykla, läsa och räkna (nåja). Låt mig få tycka att det är helt okej att ha bott i en stad där det inte går att köpa oliver klockan tre på morgonen.

En sak till: min absolut bästa kräftupplevelse hade jag i en segelbåt i gästhamnen i Fiskeboda när jag åt nykokta Hjälmarkräftor. Förlåt då för fan.

Hata, hata, hata Örebro!

Igår fick Bajen stryk av ett lag från en oansenlig stad om ligger nånstans mittemellan Stockholm och Göteborg.

Det är kris i Bajen. Eller Hammarby som folk som inte vet bättre kallar laget. Ett folkkärt gäng som engagerar och får vuxna män att gråta. Just nu är det många som gråter. För Bajen går kräftgång i Allsvenskans bottenskikt. Det engagerar ju alla.

Och det borde ju jag förstå. Alltså att Bajen förtjänar medömkan efter förlusten mot nåt lag väster om Hornstull.

Så därför borde jag vara assimilerad med SVT-sportens värdering av vad som är viktigt.

Helsingborg vann över ett kvartersgäng från Bromma. Då intervjuas en helsingborgare som säger typ "vi har ännu fler målchanser än dom, därför vann vi" - på skånska och med underbara tempuseskapader.

Kalmar vann mot Trelleborg och SVT intervjuade en kalmarit som på ett träffsäkert sätt förkunnar att "nu är vi på gång".

Och Bajen får stryk av Örebro-nånting. Då intervjuas en hammarbyare som ser moloken ut och menar att "när vi är pressade så blir det väl så att man ger en armbåge på en motspelare av bara farten".

Jaja. Det var väl ungefär vad jag ville säga den här gången. Örebro SK blir som alltid styvmoderligt behandlade i landsrapporteringen. Det är lätt att bli bitter. Och dessutom bemött som bitter.

Mer ÖSK:are än nånsin...

Det tog 47 år. Men nu är jag ÖSK:are på riktigt. Samtidigt inser jag att kärleken ökar med avståndet.

20 mil från hemstan följer jag mitt svartvita lag på webben, via Nerikes Allehandas direktrapportering och på Götgatans O´Learys. Aldrig har jag brytt mig så mycket som nu.

Igår var en glädjens dag på O´Learys. På de STORA TV-skärmarna visades det STORA göteborgsderbyt och det STORA stockholmsderbyt. På en knappnålsstor 27-tumskärm i hörnet snett över kassaapparaten och drinklistan visades min match: ÖSK mot Helsingborg.

Stämningen på puben var hög. Kvinnor och män hoppade av glädje och ilska när Bajen fick ett mål bortdömt och nån Charlie tofflade in 2-1. TV-kommentatorerna skrek i falsett. Mellanreklamen dånade. Beställningarna i baren haglade.

Men jag var i min egen ÖSK-värld. Och såg hur ettan kom och tvåan kom så småningom.

Jag log i mjugg. Snubben bredvid mig i baren hejade på Helsingborg. Trots det hittade vi en samhörighet. Det var han och jag mot världen. Och jag vann.

Jag har mött Jesus!

Han stod på Stockholms Golgata: plattan på Sergels torg. Korset hade han med sig också.

Och småirriterad var han. Ett gäng youngsters från typ Mörby stod och dansade till ryckig electro. Dom var där först, och det gillade inte Jesus.

Han hade trott att Långfredan var helt utan moves i sneakers och jeans som visade kallingarna.

Men herregud, tänkte jag. Där står Jesus och surar och tänker att det var bättre förr. När Långfredan var årets segaste dag och till och med musiken i radion var extra långtråkig.

Häng med i utvecklingen nu, Guds son. Ska du nu hänga där på korset är det väl bra mycket roligare att kolla in lite electric boogie och den senaste drum´n bass-musiken... Det är få förunnat att dö en smula på fredan och vakna på måndan igen.

Äntligen!

30 mars klockan 18.05. Jag klär mig varmt inunder. Pressar in mig i svart koskinn. På skallen trycker jag ner en öppen svart glasfiberbubbla med vita fartränder. Varma skinnhandskar på. Mörka RayBan framför ögonen.
Sen vrider jag om nyckeln på Triumphen. Sex månaders väntan är över. Hojen dunkar igång och far iväg som en yster häst på vårbete. Fem minuter senare är det hundra blås på Nackaleden. Åker slalom mellan SL-bussar och hemvändande kontorsnissar från city.
En timme senare är jag hemma igen. Blöt i håret av tårarna som runnit. Utan känsel i händer och fötter av iskall fartvind. Det luktar avgaser om huden. Pannan är röd av hjälmens tryck.
Vill man vara fri får man lida pin.

Jag har ett scoop!

Bäst att säga det från början: jag är inte sponsrad av Google.

Men nu har jag ett scoop. Tack vare Google.

För nu växer glashärvan!

Det har väl inte undgått nån att det klirrar friskt om kycklingen från Kronfågel. Folk hittar glas när dom gör Flygande Jakob och wokar thailändska kycklingrätter.

Informationschefen på Kronfågel får lämna glasklara svar på medias frågor.

Hon heter Jenny Fridh, och jag känner henne lite sådär från tiden på Sveriges Radio.

Så jag googlade på henne. Vad gjorde hon innan hon kom till Kronfågel? Enter. Poff!

Jo, hon var informationschef på Axa. Och då, för drygt två år sen, var hon i hetluften också.

Varför? Jo: man hade hittat GLAS i Lantmännen Axas müsli!!!

I en artikel i Aftonbladet den 2 noveber 2007 fick stackars fröken Fridh svara på frågor om varför folk hade hittat glas i dinkelmüslin från Axa.

Hallå?! Konspirationsteorierna tar fart i min skalle. Glas i livsmedel = Jenny Fridh.

Vem vill anställa henne som informationschef i framtiden? Möjligen Kosta Boda.

Googla sig själv

Människor med koll på världen (och sig själva) googlar på sitt eget namn. Folk som är betydelsefulla, som har uträttat nåt för mänskligheten eller som varit med i Idol hamnar på Googles förstasida.

-Är du inte bland dom tio första har du misslyckats, då finns du inte, säger han som är så kallad webbstrateg på vårt företag.

Så jag googlade mig själv.

Magnus Dahlberg i sökfältet. Enter. Poff. Där kom alla Magnus Dahlberg som betyder nåt.

Och där fanns Magnus Dahlberg, violinpedagogen. Magnus Dahlberg, pressansvarig på Livets Ord. Och filmmusikkompositören Magnus Dahlberg.

Inte jag, så långt ögat nådde. Men vänta..! Där var jag ju! Mitt bland violinister, sektledare och kompositörer fanns den rätte Magnus: "Katrin Sundberg med maken Magnus Dahlberg - Guldbaggen Efterfest". 

Jaha. På förstasidan alltså. Jag är inte misslyckad. Jag finns, på riktigt. Även om jag halkade med på ett bananskal som bihang till hustrun.

Sen googlade jag vidare till Googles skuggsidor, och faktum är att jag fanns på sidan två också. En bloggartikel från Slitaslang-bloggen: "Till salu: Magnus Dahlberg".

Alltså. Jag finns. Och jag är till salu,

Träffa upp?

En ny styggelse, direktöversatt från det Anglosaxiska Föredömet, har börjat dyka upp som en farsot i media.

- Å imorron ska jag träffa upp Liam Jasmine från The Woodpeckers, här i P3.

Vaddå träffa upp? Står man upp och träffas? Träffas man på en högt belägen plats?

Jorå, jag inser också att det handlar om en direktöversättning från "meet up" eller "catch up".

När jag jobbade på radion var det spöstraff för den som sa "Ericsson kommer inom kort att starta upp en ny linje för tillverkning av kretskort". Alternativt fick man bjuda redaktionen på Budapeststubbe för att sona sitt starta-upp-brott.

Till alla er som ska säger "träffa upp". Hör upp. Lägg av. Vad är det för fel med med att bara träffas..?

"Hör upp", förresten. Vad är det för jävla sätt att skriva?! Listen up, Magnus. Nu får du bjuda dig själv på en Budapeststubbe så att du slutar upp med dumheterna.

Suck. Sluta upp. Det tar aldrig slut.

Stockholmslektion...fem, kanske.

Hur klär man ett barn i storstan?
Svar: som en vuxen.
Stå en kvart på Östermalmstorg och kolla in klädseln på dom små telningarna på väg till skolan. Du kommer att få se sjuåriga flickor i kappor, med håret i svinrygg instoppat i en rutig basker. Höga välputsade stövlar kryssar runt bland vattenpölarna. Pojkarna har jaktrockar och svindyra vildmarksstövlar. Dom har axelremsväskor i läder med multiplikationstabellen inuti. Och ett äpple till fruktstunden...
Mamma och pappa kindpussar Sveriges framtid innan dom hastar vidare mot sina jobb. Klädda på samma sätt. Fast 40 år äldre.
Vad leker östermalmsbarnen på rasten? Kanske Styrelseleken, Sanning eller AMF eller möjligen Ryska Börsen.

Kabelfrossa!

Köpte Xbox i helgen. Alltså en apparat som sväljer en blank skiva som gör att man kan döda hundar som får spräckta huvuden ur vilka det kommer tentakler som dödar en fullvuxen man och storbystad kvinna.

Jag borde vara luttrad. En apparat som man köper har alltid tio plastförpackningar med 20 kablar och 40 olika ändar i lådan. Det gör möjligheterna att få ljud och bild oändliga. Och möjligheterna att misslyckas är mer än oändliga. Jag landade i det sistnämnda.

-Då gör du så här: ta den gröna, blåa och röda kabeln och sätt i TV:n. Switcha till HDTV på kontakten och vips har du Resident Evil så det räcker och blir över, sa snubben där jag köpte Xbox.

Gick hem. Försökte. Nähä. Inga hål i TV:n för grönt och blått. Gick tillbaka.

-Va? Men kör HDMI till DIV-X då. Men såna kablar har inte vi. Kolla på Kjell & Co.

Jag kollade på Kjell & Co.

-Va? Sa han HDMI till DIV-X. Men då får du inget ljud. Tror jag, sa Kjell. Men kolla.

Gick hem och kollade. Nähänemensan. Inget ljud. Men bild. Cyklade tillbaka.

-Ta HDMI-kabeln och koppla ihop DIV-X-utgången med en omvandlare med ljudutgångskabel. Fast då måste du ha hane/hona-konverterare. Sånt har inte vi. Kolla med Kjell & Co.

Kollade Kjelles ställe igen.

-Va? Sa han? Konstigt. Du kan ju prova det här: en HDMI med VGA i slutänden. Tror du får ljud också då.

Cyklade hem och kollade. Nämenvafan. VGA är ju fetfel. För liten slutände för ett för stort TV-hål. Cyklade till Kjell igen.

-Nä, trodde just det, sa & Co. Men den här då: en HDMI med VGA och en konverterare för DVI-I med röd och vit ljudkabel. Funkar inte det kan du alltid köra ljudet optiskt till receivern. Du får den billigare eftersom du cyklar så mycket. Och du, messa mig när du är klar. Jag är lite nyfiken på om du lyckas...

Cyklade hem. Kopplade. Och ut kom både ljud och bild i skön förening. På TV:n syntes både kluvna hundar, larvliknande bossar och infödingshövdingar färdiga att ta livet av både mig, hjälten och det storbystade släptåget.

"Funkar. Både ljud och bild. Men inte det optiska", skrev jag i messet till Kjell. Eller om det var & Co. Fick svar direkt.

"Gör så här: kolla om DVD-ingången på det digitala bakstycket...".  Klick. Jag tryckte bort messet - helt slut efter sladdande cykelturer och obekväm arbetsställning bakom TV:n, bland 250 andra kablar med 500 olika ändar.

Storstadslektion 3

-I Stockholm är dom fränt klädda!

Så sa alltid mina polare i Örebro när jag var i tonåren. "Fränt" var det tuffaste uttrycket på den tiden. Det symboliserade extra stora axelmuddar på 80-talskavajen som dessutom var kort och hade ärmarna käckt uppkavlade. Eller extra höga platåskor. Eller extra gamla vintagekläder som på den tiden hette sekåndhand...

Har just stått dörrvakt på jobbet. Släppt in folk som ska på frukostseminarium hos oss. Dom ska få höra det senaste från en PR-guru.

Eftersom folk har en förmåga att komma för sent i 08-land blev det nästan 40 minuter i kylan på Nybrogatan. Det gav mig tid att reflektera. Och tid att likt en pensionär titta på när en grävskopa grävde ett hål i gatan.

Jag passade också på att trendspana. Kolla vad som är fränt i Stockholm idag. Och nu vet jag.

Gummistövlar.

För mig har gummistövlar varit ett slafsigt sätt att klä sig praktiskt. Sånt som föräldrarna tvingade på en när det slaskade. Sånt som luktade unket gummi. Sånt som gav fotsvamp. Men som var praktiskt.

I Stockholm är folk praktiska. Och trendiga. 

Kostymgubbarna på väg till fina advokatkontoret har gummistövlar. Tanterna med små äckliga hundar har gummistövlar. Smart ass-folket har motivlackade gummistövlar.

Jag tror banne mig att det är fränt att ha fotsvamp också.

Inlagd på behandling

Jag och Olle Ljungström har något gemensamt.

Vi har båda varit inlagda på behandling. 

Men det finns en tydlig paradox här. Olle var på behandlingshem för att bli torr. Jag var där för att jag var för torr.

Nå, jag låg där på spa-behandling med en tvivlande min.

-Vi börjar med en dusch av frystorkat havsvatten från Barriärrevet, sa kvinnan som skulle göra mig fuktig och sprayade, som jag upplevde det, vanligt vatten över ansikte och bröst.

-Och nu ska du djupandas in en eterisk olja från Yttre Mongoliet, fortsatte hon och höll sina inoljade händer över ansiktet.

Jag andades och lyssnade på den entoniga flummusiken som strömmade ur högtalaren.

-Här kommer scrubkrämen som skapar cirkulation och tar bort döda hudceller, sa behandlaren och raspade runt på kroppen.

Jag funderade över varifrån scrubkrämen importerats och kom fram till att det var djurfett från Österfärnebo med gruskorn från landsvägen mellan Finspång och Tjällmo.

Sen duschade jag och fick lägga mig igen. Ännu mer frystorkat havsvatten skulle regna ner. Och sen var det lättmassage med en olja hämtad från lummefåglar i glidflykt över Fijiöarna.

Efter en timme var jag klar, mjuk, len och fuktig.

Men, äh, jag vet inte jag. Vad är det för fel på vanligt svenskt duschvatten, Barnängens barnolja och en härligt raspig frottéhanduk? 

Varsågod Olle!

Såg just dokumentären om min husgud, Olle Ljungström. Sen köpte jag hans nya platta, trots att jag lätt som en plätt kan lyssna gratis i Spotify.

Men jag vill bidra till Olles nya hus utanför Alingsås. Så länge han inte köper en vinare för mina skivpengar så är jag glad. Snälla Olle, köp en trasmatta för pengarna istället.

Storstadslektion 2

Jo, precis. Rulltrappan. Det är ju självklart. Om du mot förmodan inte har bråttom och ska åka rulltrappa - stå till höger. I omkörningsfilen till vänster rusar dom som inte vill missa nästa T-bana. Å man förstår dom. Herregud, nästa T-bana går ju bara med tre minuters mellanrum.

Hur är det i London? Står man till vänster om man vill softa? Eller är det trots allt högertrafik i vänstertrafikens förlovade land?

Alltså, 08-rulltrappsregel: till höger om du har tid - till vänster om du har otid.

Reflektioner från storstan del 1

Jag bor i Stockholm efter 46 år som mellanstadsbo. Det gör mig till en betraktare, snarare än en stockholmare.

Hur funkar man som storstadsbo?

Här kommer lektion 1:

Tunnelbanan. Som stockholmare vet man vilken vagn som gäller för att avstigningen ska ske så nära rätt uppgång. Det innebär att man går längs hela perrongen och ställer sig och väntar på exakt rätt ställe. 

Sen stannar T-banan och du kan smidigt åka två kilometer rulltrappa upp i dagsljuset vid Östermalmstorg.

Och ve den som stigit på T-banan i närmsta vagnen vid Slussen. Det är bara bonnläppar som tvingas gå 45 meter till rätt uppgång.

Fattar ni regeln? Man går INNAN man ska stiga på. Man går inte EFTER att man har stigit av.

Åldersnojja? Moi?

Jaha. 47 är bara en siffra. Hittills har jag inte märkt några tendenser till att ålderns höst är i annalkande.

Tills igår.

-Ska vi slinka in och ta en öl? funderade frun när vi släntrade över en snöblaskig Repslagargata.

-Visst, replikerade jag snabbt.

-Eller nej, det hinner vi ju inte. Det är ju vårt favoritprogram, Mästarnas Mästare på TV snart, sa frun och gjorde ett lappkast i snögloppet.

-Men vad är klockan då? undrade jag och tänkte att en bira rinner allt ner på en kvart.

-Tio i åtta, vi måste bänka oss i soffan, sa frun som plötsligt delar min odelade kärlek för skogstrollet Thomas Wassberg.

Exakt klockan åtta satt vi käpprakt i soffan och stirrade in i 42-tummaren.

-Men va i helv....CLAES ELFSBERG! Va gör han här!

Besvikelsen la sig som en kvalsterfylld ryamatta över hemmet. En statsvetare orerade om hur tronföljden skulle påverkas. Kungen var ostrukturerad. Silvia pratade tyska. Daniel var lika intressant som en kurbitsmålning. Och Viktoria var vanlig.

Där satt vi. Det äkta paret, och sög i oss dagens kvasinyhet, i väntan på Mästarnas Mästare där gårdagens idrottshjältar stojar, flamsar och säger plattetyder. Och vi gillar det.

-Vi hade ju hunnit ta en öl, försökte jag.

-Mmm...kolla Wassberg. Han är ju helt overklig. Som en plirig sexåring i en gammal mans kropp, sa frun som ännu inte hunnit fylla 47.

Vart tar oss livet, egentligen?