Ok, jag erkänner

Tror jag har missat två avsnitt av Idol.
Jag vet, det är inte likt mig. Ja, inte att missa avsnitt, utan att kolla på förnedrande TV som i början gör narr av folk som tycker sig ha gåvan att kunna sjunga.
Döttrarna har tröttnat. Idol suger. Första tre säsongerna var bäst, för då var killarna snygga. Nu släpar dom in vad skit som helst, är deras ursäkt.
Det är då jag tar över i TV-soffan.
Jag och polaren Ola har alltid legat lite före när det gäller att hitta "rätt"musik. Vi lyssnade på Cure innan ens Robert Smith hade hittat ögonskuggehyllan på Åhléns. Vi har alltid hatat ABBA. Vi vet att Alan Vega inte är namnet på ett par högtalare.
Så det var med skammen krypande i kroppen som jag biktade mig för honom häromveckan.
-Jag har kollat på alla Idol hittills.
Sa jag och väntade på att han skulle klippa till mig och förvägra vidare umgänge.
-Jag med. Skiiiitbra. Hon LouLou är ju en soulklippa...
Jag bara gapade. What the fuck. Har han tappat smaken, stilen och förståndet?
Sedan dess ägnar vi oss åt att analysera senaste Idol-avsnitten på ett sätt som skulle få Johan Croneman på DN att blekna som TV-resencent.
Och både jag och polarn Ola är kära i Anders Bagge. Inom kort kommer vi att adoptera honom och göra honom till nummer tre i syskonskaran.

Tåg

Igår hade jag en hook på det här med att sova. Att prata om hur bra eller dåligt man sover är näst intill lika vanligt som vädret eller Idol -08 som samtalsämne. Och samtidigt lite avväpnande, för då har man kommit en bit på förtroendestegen. Lite som "jag vet hur du har sovit inatt, därför känner jag dig lite bättre", liksom.
Och alla kan berätta om sina bästa/värsta sömnminnen.
-Jag somnar alltid så gott när jag åker tåg. Det är helt uuuunderbart att vaggas till sömns och vakna av "nästa Arboga".
Såna sägningar vill jag inte höra. För jag har en defekt. Kan nämligen inte sova i bilar, bussar, båtar, flygplan, tåg eller nåt som har med ett fysiskt förlyttande kommunikationsmedel att göra.
Eller ja, det kanske inte handlar om en defekt. Mer fåfänga, ska jag säga.
Eftersom jag är klarvaken och kan betrakta mina medresenärer vet jag hur dom ser ut när dom sover. Och så vill jag inte se ut.
Just i detta blogginlägg befinner jag mig på ett tåg, bort från huvudstaden. Tisdagströtta pendlare på väg hemåt. Här ska sovas, tänker dom. Dråsar ner i stolen och lutar sig bakåt och låter konduktören bli en John Blund-figur som kollar biljetten och sen strör ögonen fulla av sömngrus.
Jag blir betraktaren och ser anletsdragen förändras i takt med att REM-sömnen sköljer in och skapar frid.
Det är då det händer grejer. Kroppsfunktionerna går ner på sparlåga. Kroppsöppningar slappnar av. Hakorna ramlar ner på bröstet, saliven börjar rinna, ljudliga snarkningar hörs och lunchens blomkålsstuvning får tarmarnas gaser att ge sig av på utflykt mot närmaste utgång.
Nu är jag elak. För jag är vaken. Och jag har en mobilkamera. Det här kommer jag att få ångra när det är dags att göra livets bokslut.
Men det skiter jag i. För om det mot förmodan skulle hända att jag håller på att kollektivsomna på tåget så behöver jag bara kolla på bilden. Klarvaken, var ordet sa Bull.