Nu är det krig!

Sverige förklarar Frankrike krig!

Ockupationsmakten har förskansat sig i grannlägenheten och har hittills ägnat sig åt ett antal terrorhandlingar. Den senaste i raden skedde under jul- och nyårshelgerna. Den franske grannen kallade in stödtrupper från sitt eget land och legosoldater från - hör och häpna - Sverige!

Anfallen skedde som sig bör nattetid. Med en vapenarsenal bestående av Sing Star Abba, krossade glas, höga klapprande klackar i marmortrapp och franska kampsånger inledde den andrahandsboende fransosen anfallet från alla flanker.

Just nu är det vapenvila. Ett försök till medlingsförsök har gjorts via den person som äger den franska bosättningen. Fransmannen har lovat att lägga ner vapnen. Hans hemlands trupper har lämnat landet, enligt honom själv.

Jag är inte dum. Jag har gjort lumpen och vet att ett bedrägligt lugn skvallrar om ett totalangrepp vilken dag som helst. Just nu sitter han säkert vid symaskinen och syr Trikoloren som han ska slå ner i vårt nyrenoverade badrum när han vidgar sina landområden.

Nu är jag på väg till Stockholm för att undsätta min fru. Hon har ägnat hela eftermiddan åt att sjunga Broadway-musikaler i karaokeversioner för full hals i det rum där vi vet att man åsamkar mest skada. Risken är att övriga lägenhetsinnehavare har dött den oerhört vidriga musikaldöden och att anfallet riktats med helt fel koordinater.

Jag sitter just nu på tåget på väg mot fronten. I min insmugglade väska ligger ett dödligt massförstörelsevapen som kommer att slå tillbaka motståndet urskiljningslöst. Det paradoxala är att vapnet är tillverkat i Frankrike. Men jag finner en otrolig njutning i att fransosen ska bekämpas med egen medicin. Mitt vapen har dessutom en defekt som kommer att göra det än mer dödligt. Min klarinett av märket Noblet har nämligen tappat en av klaffkuddarna. Det i sin tur gör att varje ton får en dissonans som skulle få Joseph Mengele att gå upp i brygga i jakten på det optimala tortyrredskapet.

Ikväll ska jag skruva ihop min praktpjäs. Ska olja in den, blöta rören och yla fram en spelmanslåt från Ytterhogdal genom fransosens brevlåda. Sen ska jag lyssna efter eventuella livstecken. Om jag hör fransmannen vrida sig i plågor och be om nåd ska jag sätta in dödsstöten: min egen version av "Spanien är ett land där man dansar tango" följt av "Hej sa Petronella ifrån Plaskeby".

Lever han efter det, förtjänar han att leva. Fast då blir det ett förstahandskontrakt på livstid i Säter.

Det är jag som är "Media"

-Gå till en healer. Han kan säga exakt var du har ont.

Frun har en underliggande fascination för sånt som går utanför den vanliga läkekonsten och medicinsk diagnos. Ju mer underground och galet, desto bättre.

-Men herregud, jag vet var jag har ont. Det behöver ingen berätta, säger jag desperat och inser att nu kommer en utläggning om det finfina i skumraskdoktorer.

Och det gör det.

-Min kompis Pia hade skrapat upp ett sår på ryggen. Sen träffade hon en healer och han la handen PRECIS på skapmärket och sa "Det känns så starkt här". Och hon hade kläderna på sig. Vad ger du mig för det, va? VA!?

Ja, vad säger man. Jag skulle kunna dra till med nåt om att allt har en förklaring och att dom här kvacksalvarna bara är ute efter att tjäna pengar på svaga människor.

Men det gör jag inte. Istället tänker jag bara: vad du inte vet, Katrin, det är att du är gift med ett medium. Smaka på den du.

För så är det. Jag besitter en förmåga. Jag har tänkt tanken att ABBA inte ska återförenas innan dom inte har gjort det. Jag förutsåg att det skulle bli skitväder i somras redan i våras. Jag trodde att det inte skulle bli fred i Libanon innan det inte blev det. Jag såg att Ben Johnson var dopad redan innan han fälldes.

Jo, jag har en alldeles speciell förmåga. En förmåga att förutse det oväntade.

För att ytterligare befästa min position som mannen som kan se in i det fördolda, oväntade och oförutsägbara kan jag slänga ut ett wild card: Anders Lundin kommer inte att vara programledare på Allsång på Skansen i sommar.

Glöm inte var ni läste det först...

Ok, jag erkänner

Tror jag har missat två avsnitt av Idol.
Jag vet, det är inte likt mig. Ja, inte att missa avsnitt, utan att kolla på förnedrande TV som i början gör narr av folk som tycker sig ha gåvan att kunna sjunga.
Döttrarna har tröttnat. Idol suger. Första tre säsongerna var bäst, för då var killarna snygga. Nu släpar dom in vad skit som helst, är deras ursäkt.
Det är då jag tar över i TV-soffan.
Jag och polaren Ola har alltid legat lite före när det gäller att hitta "rätt"musik. Vi lyssnade på Cure innan ens Robert Smith hade hittat ögonskuggehyllan på Åhléns. Vi har alltid hatat ABBA. Vi vet att Alan Vega inte är namnet på ett par högtalare.
Så det var med skammen krypande i kroppen som jag biktade mig för honom häromveckan.
-Jag har kollat på alla Idol hittills.
Sa jag och väntade på att han skulle klippa till mig och förvägra vidare umgänge.
-Jag med. Skiiiitbra. Hon LouLou är ju en soulklippa...
Jag bara gapade. What the fuck. Har han tappat smaken, stilen och förståndet?
Sedan dess ägnar vi oss åt att analysera senaste Idol-avsnitten på ett sätt som skulle få Johan Croneman på DN att blekna som TV-resencent.
Och både jag och polarn Ola är kära i Anders Bagge. Inom kort kommer vi att adoptera honom och göra honom till nummer tre i syskonskaran.