Stockholm - da plejs!?

Frun irriterar sig på att jag a l l t i d tar Örebro i försvar.

-Det går ju inte att säga nåt negativt om den stan utan att du blir förbannad och lägger fram världens försvarstal.

Säger hon och öser beröm över sin egen hemstad. Stockholm.

Och om man, som jag numera, bor i Stockholm SKA man ogilla sin gamla hemstad och förbehållslöst älska Sthlm. 

Men om man nu hyser vördnadsfulla känslor för en stad som är lagom och mellanmjölk? Utesluter det att man kan ha känslor för två städer? Kan man älska nån på avstånd? Kan man älska två?

-Skönt att äntligen få bo i Stockholm, eller hur, snarare konstaterade än frågade en känd stockholmsförfattare häromdan.

-Örebro är fint också, fin stadsbild, snygg innerstad, bra folk, nära till...

-Kräftorna är bättre i Stockholm, avbröt han mig.

Det är liksom ingen idé. Du ska älska Stockholm. Och misstycka om din eventuella hemstad.

Låt mig få fortsätta vara ambassadör för stan där jag lärde mig cykla, läsa och räkna (nåja). Låt mig få tycka att det är helt okej att ha bott i en stad där det inte går att köpa oliver klockan tre på morgonen.

En sak till: min absolut bästa kräftupplevelse hade jag i en segelbåt i gästhamnen i Fiskeboda när jag åt nykokta Hjälmarkräftor. Förlåt då för fan.

Storstadslektion 3

-I Stockholm är dom fränt klädda!

Så sa alltid mina polare i Örebro när jag var i tonåren. "Fränt" var det tuffaste uttrycket på den tiden. Det symboliserade extra stora axelmuddar på 80-talskavajen som dessutom var kort och hade ärmarna käckt uppkavlade. Eller extra höga platåskor. Eller extra gamla vintagekläder som på den tiden hette sekåndhand...

Har just stått dörrvakt på jobbet. Släppt in folk som ska på frukostseminarium hos oss. Dom ska få höra det senaste från en PR-guru.

Eftersom folk har en förmåga att komma för sent i 08-land blev det nästan 40 minuter i kylan på Nybrogatan. Det gav mig tid att reflektera. Och tid att likt en pensionär titta på när en grävskopa grävde ett hål i gatan.

Jag passade också på att trendspana. Kolla vad som är fränt i Stockholm idag. Och nu vet jag.

Gummistövlar.

För mig har gummistövlar varit ett slafsigt sätt att klä sig praktiskt. Sånt som föräldrarna tvingade på en när det slaskade. Sånt som luktade unket gummi. Sånt som gav fotsvamp. Men som var praktiskt.

I Stockholm är folk praktiska. Och trendiga. 

Kostymgubbarna på väg till fina advokatkontoret har gummistövlar. Tanterna med små äckliga hundar har gummistövlar. Smart ass-folket har motivlackade gummistövlar.

Jag tror banne mig att det är fränt att ha fotsvamp också.

Storstadslektion 2

Jo, precis. Rulltrappan. Det är ju självklart. Om du mot förmodan inte har bråttom och ska åka rulltrappa - stå till höger. I omkörningsfilen till vänster rusar dom som inte vill missa nästa T-bana. Å man förstår dom. Herregud, nästa T-bana går ju bara med tre minuters mellanrum.

Hur är det i London? Står man till vänster om man vill softa? Eller är det trots allt högertrafik i vänstertrafikens förlovade land?

Alltså, 08-rulltrappsregel: till höger om du har tid - till vänster om du har otid.

Reflektioner från storstan del 1

Jag bor i Stockholm efter 46 år som mellanstadsbo. Det gör mig till en betraktare, snarare än en stockholmare.

Hur funkar man som storstadsbo?

Här kommer lektion 1:

Tunnelbanan. Som stockholmare vet man vilken vagn som gäller för att avstigningen ska ske så nära rätt uppgång. Det innebär att man går längs hela perrongen och ställer sig och väntar på exakt rätt ställe. 

Sen stannar T-banan och du kan smidigt åka två kilometer rulltrappa upp i dagsljuset vid Östermalmstorg.

Och ve den som stigit på T-banan i närmsta vagnen vid Slussen. Det är bara bonnläppar som tvingas gå 45 meter till rätt uppgång.

Fattar ni regeln? Man går INNAN man ska stiga på. Man går inte EFTER att man har stigit av.