Stryktålig reklam

Vi håller på att pitcha på en storkund. Den som nu lägger pannan i djupa vecka och med munnen formar ordet "pitch" med en frågande blick, ska här få en liten förklaring:

Att pitcha är att slå knut på sig själv, sitta i ändlösa kreativa möten, ligga sömnlös, slitas mellan hopp och förtvivlan, tampas om värdegrundande uttryck första söndan i advent och sen få upp den potentiella kunden i brygga. Man har inte kunden. Men man vill. Och man gör allt och lite till för att kunden ska förstå det.

Idag är det presentation. Resan hit har varit lång, snårig och fylld av blod, svett och kaffe.

-Jag kan göra en radiospot, sa jag godmodigt, och ångrade mig nästan omedelbart.

Det var ju liksom nästan tio år sen som jag satt och redigerade radioinslag. Hur gjorde man nu igen? Och hur ska jag komma över ett redigeringsprogram? Vem gör voice over?

Men vänta nu. Jag har ju Mac. Det har jag väl berättat..?

Jajjamensan. Där hittade jag nåt som heter iGarage. Googlade lite. Eric Gadd hade visst gjort hela sin nya platta i iGarage. Kan han, kan jag, tänkte jag.

Manus? Check! Redigeringsprogram? Check! Mikrofon? Check! Inspelningsstudio? Hrm!

Ok, var har jag bäst studiofeeling i lägenheten? Köket? Vardagsrummet? Toan? Sovrummet? Nä, allt var för kalt och "ekigt".

Jag hamnade i garderoben. Med vinterkläder, sommarskjortor och duntäcken som ljuduppfångare. Strykbrädan fick bli mixerbord och mikrofonställ. Jag läste in med entusiasm och inlevelse. Sen slet jag in 18-åriga dottern i garderoben.

-Men pappa, jag har ju inte kollat klart på Desperate Housewifes, klagade hon.

-Käft unge. Pappa pitchar och du är voice over, sa jag sedvanligt föräldratydligt.

-Och om jag vägrar får jag inga julklappar va, svarade hon förutsägbart.

Sen kröp vi in i garderoben och gjorde en reklamspot som kommer att förändra världen.

Idag gäller det. Vi har kommit ut ur garderoben. Nu ska kunden upp i brygga.

 

Åh nej, nu börjar det!!!

Läste just en artikel som handlar om folk som inte gillar reklam. Dom kallas numera "Reklamundvikarna" och finns framförallt bland människor som är suktar efter kontroll och är förändringsfientliga. Sen görs det skillnad på framåtlutande och bakåtlutande människor. Framåtböjda människor läser tidningar och gillar reklam. De som lutar bakåt (i soffan, typ) kollar på TV och ondgör sig över reklam. 

Jojo. Snabbt drar man parallellerna till sig själv. Nog fan lutar jag mig fram över blaskan och kollar in att rostasfilé kostar 129 spänn på Vivo. Och nog ligger jag bakåt i soffan och suckar över att få se reklamen om Mekonomens bildelar med garanti för 85:e gången.

På nåt outgrundligt sätt får jag nu en jullåt i skallen. Mest för att kollegan i rummet bredvid har den osedvanligt dåliga musiksmaken att dynga på Peter Jöbacks vidriga jullåtar i sina skrälliga datahögtalare. Den 3 december. Ho ho. No no.

Jaha, nu börjar det alltså. Pinan som börjar allt tidigare. Lite som semmel-syndromet. Och som gör att man hatar semlor i februari och Adolfsson & Falk i december.

Sofia Källgren hatar man så mycket att man förstår varför det ramlar damm från hennes långa ögonfransar när hon blinkar första advent; ingen orkar höra hennes glöggsöta röst vibrera fram Julen är här. Därför ställs hon in i julmuséet i Dala Floda elva månader om året och plockas fram dammig och julsångskåt i slutet av november... Och redan då är jag urless på jullåtar. Mest för att jag är det året om.

Alltså, har man jobbat på Sveriges Radio som programledare och tvingats skicka ut bjällror, jag såg mamma kyssa tomten och Christer Sjögren i etern till helt försvarslösa radiolyssnare - ja, då vet man vad stackarna på Guantanamo-basen får utstå dygnet runt...

Jag fick inte ens fackombudet på radion att ställa upp på mitt krav om "Julsångs-tillägg". Men hallå, är det konstigt att det är svårt att få folk fackanslutna..?

Inser att jag är en "julsångsundvikare". Och det spelar ingen roll om jag är framåtlutad och bakåtlutad. Jag ligger i fosterställning med båda händerna för öronen under hela december.

Ett undercover-band

-Hej, det är vi som är bandet.

Vardagliga killar i lite för långt hår relaterat till ålder stod i hallen, en stund innan gårdagens fest på reklambyrån igår.

Dom skulle köra lite "sköna låtar" och skulle enligt visitkortet vara "coverbandet som får fart på festen". Det var gitarrer, trummor, bas och - dragspel.

Okej, vi hade tema Before Ski. Och då får man stå ut med vissa saker som hör skidåkning till.

Jag har aldrig varit en skidkille. Därmed aldrig heller stått svettig i skidbrallor och hängslen framför ett uselt coverband och vrålat Dansa i neon mellan klunkarna avslagen Falcon. Men jag kan se bilden. Och det räcker för att undvika den avarten av skidåkning.

Så igår var jag så nära den alpina kollapsen man kan komma. Ett coverband som gör "tolkningar" av Varning på stan, en countryvariant av Mauro Scoccos "Sara" och en dansbandsvariant av Midnight Oils "Beds are burning"! Herrejesus.

Jodå, jag förstår att man ska vara rejält tankad för att ha kul på den typen av "spelning". Det var nu inte jag. Fast det vete fåglarna om ens ett par liter Jägermeister hade fått mig att vråla med i Mamma Mia.

Vad säger musikernas fackförbund om det här med coverband? Är inte det här betydligt värre än fildelning? Upphovsrättsliga regler borde göra klart att till och med Per Gessles alster ska framföras med en musikalisk ton som rättesnöre.

I så fall var gårdagens spelning ett brott som måste betraktas som grovt, och därmed få en avskräckande rättslig påföljd: tre års fängelse, konfiskation av brottsmaterialet och livstids näringsförbud inom musikbranschen.

Fest på jobbet!

Reklambyrån i Stockholm har party ikväll. Närmare bestämt om en timme.

Fattar inte hur det går till, men varje gång det är fest på jobbet har jag nåt viktigt dan efter.

Bilbesiktning, kundmöte i ottan, tandläkaren eller utvecklingssamtal på döttrarnas skola. Det finns ingen hejd på hur illa planerade festerna är.

Idag är det Before Ski. Massor av folk. Alkohol. Snittar. Coverband. Hela baletten. Jag har kånkat bira, vin och sprit på förmiddan. Och nu klirrar det vällustigt från nedre våningen.

Jag har viktigt möte imorrn bitti. Så klart. Ett sjukvårdsföretag. Knappast läge att komma dit och verka vara ohälsan själv.

Oj, nu luktar det mynta och lime ända till min arbetsplats.Det vankas nog caiprinha och andra sköna romdrinkar.

Viktigt möte var ordet, sa Bull.

Om några veckor har vi julfest på jobbet. Och jag åker till Paris dan efter. Tidigt, så klart.

Nu hörde jag visst en champagnekork åka i taket också. Orättvist.

Jag tar lite festlig Ramlösa och tänker på den kreativa lösningen för sjukvården.

Hoppla, nu hörde jag det välbekanta ljudet av en handskakad dry martini också. Flickorna på jobbet fnittrar och snubbarna höhö:ar...

Snygga ord

Visst skriver jag snygga ord? Väldesignade på nåt sätt, va?

Jag skriver ju på en Mac, gudbevars. Och jag smeker fram orden med tangenterna. Varje knapptryckning låter som det gör i amerikanska filmer. Enter password: smatterismatterismatt, och sen är dom inne i FBI:s allra hemligaste datasystem.

För typ 20 år sen var jag journalist på framlidna Örebro Kuriren. På den tiden skrev man text på så kallat papper med hjälp av en så kallad skrivmaskin. Min skrivmaskin var av märket Halda, en tung pjäs från 50-talet med trävals.

Jag älskade ljudet av tangenternas hamrande på trävalsen. Orden satt liksom som en smäck. Och åter igen - det lät som i amerikanska filmer. Kloppetikloppetiklopp. Och sen hade reportern avslöjat en korruptionshärva och blev hotad av CIA.

Nu sitter jag och skriver designade ord. Böngroddar. Grattiskram. Blåslampa. Det spelar ingen roll vad jag skriver; allt blir snyggt när man skriver på Mac.

Ja, jag vet att jag är löjlig. Men jag är designat löjlig. Löjlig är förresten ett fult ord, men blir snyggt med Mac.

Så det så.

Julstyggelse

Jag skäms lite. Man ska älska julen. Det gör inte jag.

Lite av ett mysterium är det. Jag vet inte riktigt när min avoga inställning till Jesu födelse startade. För det fanns ju en tid när jag redan fem på morgonen satt i soffan med stora blå ögon och inväntade Scooby Doo, Bod och dom tuffa grabbarna.

Kanske är det barnens fel att julen blivit en styggelse. De högt ställda förväntningarna som i min kritiska hjärna ständigt kommer på skam. 

Sen alla dessa tveksamheter när man summerar den sistlidna julen. Fel julklappar? För lite julkrafs i granen? Var inte skinkan väl salt? Men vafan, Ernst Kirschsteiger som julvärd!? Borde vi ha åkt 40 mil till och julat för en släkting? Borde man ha gjort en egen sillinläggning? Glögg smakar gott första klunken.

Frun och jag brukar säga att vi är så lika i så mycket. Men när det gäller julen är vi födda i olika solsystem.

Hon brukar börja i augusti.

-Åååh vad jag längtar efter jul! Ska vi göra egen kalvsylta, stöpa ljus, köpa silvergran, smida en egen granfot, lacka klapparna med eget sigill, slakta en spädgris, fiska laxen i Archangelsk och vira in hela fastigheten i julglitter?

Hon sätter julribban när sommarens solbränna näppeligen torkat in. Och jag bleknar av prestationsångest.

I september vill hon prompt ha ner mig i källaren bland 58 flyttkartonger och se till att kartongerna märkta "Älskade jul" står längst fram. Av nån anledning står dom alltid underst och längst in, från år till år.

I oktober har hon virat in hela balkongen med ljusslingor, köpt lysande snöbollar och börjat rimma. I november stoppar hon in DVD:n med brasa/musik i TV:n och sjunger med i "JUUUULEN ÄR HÄRRRRRR!" iförd tomteluva.

Idag är den den 24 november. I det DahlbergSundbergska hemmet strålar det av jul. Det luktar saffran, kryddnejlika, pepparkakor och nyansen på inredningen går i blodrött. Julskyltningen på NK brukar vara trendsättande. Bah! Vilka losers! Vill ni se en julskyltning som får tomten att rodna av stolthet - gå in på Google Maps och sök på "nu jävlar är det jul!".

Jag längtar till sommaren. Så tråkig är jag.

Glad Midsommar!

MacMagnus

Är Mac-användare bättre människor?
Hittills har jag vandrat runt i tillvaron med Bill Gates som en osalig ande hängandes över mig. Microsoftpryttlarna har öst ner över mig: Bärbara. Fastsatta. Hundar som ska lära mig Word. Flygande fönster som skärmsläckare. You name it.
Och ständigt har pikarna från människor som anser sig vara lite bättre regnat över mig.
-Jaja, byt till Mac så ska du få se. Du hamnar i en bättre värld, skrockar Mac-fanatikerna och smeker sin G4 med nåt vått i blicken.
Dom tittar på varandra och har ett innanförskap som får Davidiansekten och Scientologerna att likna blåögda söndagsskolebarn. Och jag släpps inte in i samtalet om jag inte lägger mig på botbänken med ett äpple i munnen och talar i tungor.
På äldre dar (det där tog emot att skriva...) har jag börjat se mig själv som en finsmakare när det gäller design. Jag har bytt Volkswagen Passat mot Alfa Romeo. Yamaha, Suzuki och Honda har fått ge plats åt Triumph Bonneville. Dell har kastats i elektronikåtervinningen till förmån för en Sony Vaio.
Nu har jag tagit det slutliga steget. Jag har bytt till Mac. En designmässig fullträff med aluminiumskal och vackra vita knappar.
-Nu får du fart på programmen. Processorn kommer blixtsnabbt lyda minsta knapptryck och du slipper virus och dessutom pratar datorn med allt och alla, säger Mac-användarna och lägger den sektiska armen om mig.
Jaha. Skiter jag i. Jag vill bara överleva. För nånstans tror jag mig ha hört att dom enda som överlever tredje världskriget är kackerlackorna och Mac-användarna.
Och jag är en överlevare och vill vara en bättre människa. Dessutom är Steve Jobs ballare än Bill Gates. Så det så.