Ett nytt snitt i kolven

Vi fortsätter utbildningen i kreativitet på jobbet.
Först jobbar vi som fan på dan. Med kreativitet. Sen går vi till kursen på kvällskvisten. Och lär oss nåt. Om kreativitet.
Jaja. Man ska vara öppen för nya intryck. Jag vet. Så jag lyssnar med öppna öron och sinne. Vad kan jag ta med mig in i mitt professionella yrke.
Vet inte hur många kurser jag gått under mina yrkesverksamma år. 30? 50? Säkert.
Kursledarna tror stenhårt på sina egna teser. Och jag försöker nicka nyfiket och ta åt mig. En vecka senare är jag i samma hjulspår igen.
Är det mig det är fel på? Har jag ingen som helst förmåga att ta till mig nya saker? Är jag bara en konservativ son of a bitch som lever efter min medfödda tes om att förmågan får man med modersmjölken?
Min egen oförmåga har gett mig en idé. Jag ska bli kursledare och åka land och rike runt med min svindyra utbildning: "Ett nytt snitt i kolven".
Kursplan:
10.00-11.30 Bror och Syster Duktig - gruppövning där alla får berätta vilka kurser man gått.
11.30-15.00 Lunch - alla får laga nåt favoritrecept från sina matlagningskurser.
15.00-15.10 Skamvrån. Gruppövning: alla får redogöra vad man tagit med sig in i livet av samtliga genomförda kurser.
15.10-17.00 Prata skit. Individuell övning: Alla får fem minuter på sig att snacka skit om chefen.
17.00-19.00 Sparka. Individuell övning: Cheferna får fem minuter på sig att avskeda en medarbetare på ett psykologiskt riktigt sätt, med stöd av LAS.
19.00-23.00 Cheferna och kursledaren minns vad "Drinkblandarkursen 1987" gick ut på.
23.00-03.00 Alkoholens inverkan på personligheten. Socialt kontra asocialt beteende i kursgårdens kareokebar.
03.00-03.10 Övertalningsmoment med retoriska inslag. Övning: Hur får du receptionisten att öppna baren igen?
03.00- Efterfest på kursledarens rum.
05.27 Tala övertygande. Övning: Så övertygar du polismyndigheten om din oskuld. Klädsel: kalsonger, lampskärm och handfängsel.

SITTPLATS!!!

Jag är bloggläsaren skyldig ett svar (se nedan).
Nu sitter jag i en fet SJ-fåtölj. Kan inte låta bli att göra som i SJ-reklamen. Tittar ut mot silosen i Köping och ler skälmskt.
Det behövs så lite för att göra mig glad. Att få sitta och åka tåg. Visserligen baklänges. Och lyssna på min nya favoritgrupp i lurarna: The Last Shadow Puppets.
Kan det bli bättre? Även om jag säkert spyr i Arboga efter allt baklängesåkande. Men åtminstone kan jag sitta och vomera.

En brits-blogg

Du ska vara jävligt tacksam som kan sitta på din häck och läsa den här bloggen.
För jag som pliktskyldigt levererar ordbajs i bloggform sitter på en hård brits med en stjärtyta som passar Idol-Johans ena skinka.
Fan ta SJ.
Ja, du hör. Jag svär som en borstbindare. Förbannad. Det är vad jag är.
Att proffspendla ger mig full rätt att kunna jämföra en resa med alla andra. Och det gör jag nu.
Och situationen jag befinner mig i är ännu en av dessa skrattretande resor med ett reseföretag som bara är skenbart välvilligt inställda till oss resenärer. Jaja, skratta ni åt ordet skenbart. Jag ids inte ens.
Ok. Igår satt jag och log lite åt SJ:s nya reklamfilm som är skitsnygg och som tar sin början i slutet av 1800-talet. Det var ånglok, stumfilms-knyckiga rörelser, 50-taligt välkammat, långhårigt och pälskragigt 70-tal. Och njutningsfylld nutid med ett avslutande belåtet leende. Mannen SITTER solo och alena. På fönsterplats till på köpet.
Det gör inte jag. Jag har britsplats, 27 centimeter från en dragig dörr...oops, Enköping. Måste flytta mig lite för att släppa av och på resglada passagerare. Hej och välkommen till SJ. Tack för att du valde SJ. Välkommen tillbaka. Fuck no.
Självklart ska jag inte onyanserat skrika: JASSÅ. NI HAR RÅD ATT KASTA UT MILJONER PÅ REKLAM. MEN ATT LÅTA FOLK ÅKA SOM DET ANSTÅR DET MÄNSKLIGA SLÄKTET, DET SKITER NI I!!!
Men jag har god lust.
Nu måste jag sluta. För snart kommer vi till Västerås. Då ska massor av ilskna människor av. Och jag ska slåss för en plats vid fönstret. Sen ska jag le mjukt och skälmskt mot landskapet som far förbi därute i mörkret.
Håll tummarna. Nu gäller det. Äta eller ätas. (För övrigt finns det ingen restaurangvagn på det här jävla tåget heller...).

Kreativ nazism och sexism?

Scenen: fem kreativa snubbar på en reklambyrå halvliggande i fåtöljer för 20 papp styck.
Uppdraget: hur fan får vi folk att bli bättre på att källsortera?
Dryck: kaffe
Mat: Plopp
Det kreativa arbetet kan börja.
Vi börjar aggressivt. Maffiaspåret. Kan man göra nåt på ett avhugget fiskhuvud i en säng? Tony Sop Rano? Hot? Baseballträ? Kanske lite stångdans med halvnakna kvinnor. Minimala trosor av mjölkförpackningar? Eller Käll Lönnå? Perfekt. En kommunikatör. Tyngre? Förintelsen...typ att bränna dom som inte källsorterar? Ja! Med tyska rubriker! Jetzt källsortieren wir! Alles in ordnung! Nu börjar det likna nåt. Vi går över mot mer sexuella anspelningar. Det piggar upp för stunden. Hö hö. Recycling. Återanvänd gamla ex. Källsortera dina tidningar. Kan funka. Kanske ett vägmärke. Välkommen till Återanvändsgränd. Och där står en svensk-spansk allsångsledare. Käll Sortera. Vi gör en låt. Typ den där Pantanamera. Vaddå? Är den gjord? Men plast då? Ska man kasta en plastpappa? Plåt då? Ja, jag vet. Vi kan skriva rubriken Stoppa förtrycket. Sortera ut avfallet. Vi plåtar 20 muslimska kvinnor från Afganistan som slänger burkan. Fattar ni? Burka. Plåt. Långsökt? Ja, kanske det ja. Men fotografer plåtar. Plåt. Vi kastar både fotografen och alla burkor. Haha. Nu har vi ett svampställe. Kan man göra nåt på svamp förresten. Finns det nåt som heter plåtsvamp? Kretslopp då? Tio cyklister på cyklar av plast, papper och plåt. Tour de Recycling. Kretsloppet. Ni fattar. Nähä. Tänk om alla förpackningar tar slut en vacker dag. Då måste man hämta ketchup i fickorna till en beige trenchcoat. Fatta. Vilka fläckar. Har ni hört den om kvinnan i kön till spermabanken? Jaså.
Nånstans i den kreativa villervallen finns svaret. Hur blir vi bättre på att källsortera.
Man borde videofilma en kreativ process på en reklambyrå. Och visa för kunden vid presentationen.
-Vi har varit i många hörn innan vi hittade rätt. Kolla här!
Vid närmare eftertanke. Nej, det vore dumt. Väldigt dumt.

Träningsnarkoman - jag?

Att vara narkoman eller missbrukare är en sorts självförnekelse, generellt sett.
-Nä, fan jag knarkar inte. Och om jag gör det så har jag full kontroll på mitt bruk. Jag kan sluta preciiiis när jag vill, imorrn om det skulle vara så. Eller nästa vecka.
Självförnekelse. Och det vet jag eftersom jag är i drogträsket själv, full av självförakt och förnekelse över hur verkligheten ser ut.
Jag tränar min 46-åriga kropp genom att dra i spakar, böja mig framåt med motstånd och springa på ett rullande gummiband i hopp om att komma fram nån gång.
Fast egentligen inte. Tränar, alltså. Om jag ska vara riktigt ärlig. För jag är en träningsnarkoman.
Jag tränar. Och det är den största självförnekelse som finns i mitt liv just nu.
Om nån frågar så tränar jag. Om jag frågar mig själv så tränar jag.
Frågar jag receptionisten på Nautilus så har hon aldrig sett mig.
Dessutom hittar jag alltid en bra anledning till att inte träna.
-Å, nej! Har jag inga rena träningsbrallor...Shit, då kan jag inte träna.
-Men hallå? Har det börjat blåsa ute nu igen. Fuck, då blir det motigt när jag cyklar hem.
-Ojojoj vilken jobbig dag på jobbet. Är det verkligen bra att träna om man druckit sju koppar kaffe?
Självförnekelse? Jajjamensan. Jag är en riktig träningsnarkoman, jag.

Kajbajsborttagare

En gång i tiden fanns det en tjock bok som kom varje år. Knappt en bild, bara text rakt upp och ner. Allt i snuskigt perfekta rader.
Den var avslöjande och visade tydligt på det klass-samhälle vi lever i.
Nordlund, Bengt, överläkare och Nordlund, Birgitta, psykoanalytiker, Doktorsvägen 12, 019-12 13 14. Sommarbostad: Villa Nordlund, Fjällbacka, 0525-123 45. Telefax: 0525-123 12
Telefonkatalogen var avslöjande.
Niskala, Jimmy, svets. Gråvädersg. 142, Garphyttan, 019-639 261.
Ju fler rader, färre förkortningar och enklare telefonnummer, desto högre upp på rangordningen.
Jag kunde sitta på toa i timmar och plöja telefonkatalogen. Med benen helt avdomnade stapplade jag därifrån och kunde glädja mig åt nya namn att skratta åt, märkliga yrken att förundras över och att höginkomsttagarna tog dubbelt så mycket plats i Televerkets fläskiga katalog.
Idag på morgonen såg jag ett yrke som skulle ha fått en egen favoritplats i min humorskattgömma.
Centrala Örebro har nattgäster som jobbar på annan ort på dagarna, men sen kommer hem vid halvåtta på kvällen.
Kajorna. Tiotusentals kajor. Trötta efter en dag på jobbet kör dom lite after work-flax i luften över Stortorget. Sen är det läggdags vid tio. Det är nybäddat i sovträden runt Järntorget. Men innan Kaj Blund kommer är det dags för kvällstoaletten.
Splasch!
Sen ligger litervis gråvit kajskit på stans gator, trottoarer och min cykel. På morgonen luktar det inte nyutsprungna rosor över Örebros centrala delar.
Det är då hjältarna kommer: kajbajsborttagarna.
Med en tankbil, fet slang och supertryckluft spolar dom Örebro rent igen. Ger mig fan på att dom sprayar träden med Hugo Boss också.
Det är då jag funderar på deras yrkestitel. Vad skulle det stå i forntidens telefonkatalog?
Holmquist, Bengt, fågelexkrementsanerare. Kanske.
Eller marksanitör. Möjligen högtrycksträckdemonterare...
Hursomhelst har dom en plats i mitt hjärta där jag förvarar människor med yrken som behövs.

Ett gäng kukar på kroppen

Jag var 16 år. Polaren Jonas och jag lämnade hans föräldrahem eftersom hans syrra låg utslagen i mässlingen.
Hemma hos mig satt min brorsa med sin amerikanska flickvän och hennes skitsnygga lika amerikanska kompis.
-You shouldn´t be here, sa brollan lite störd över att jag interruptade hans stund på jorden.
-Men, Jonas sister got mässlingen, urskuldade jag mig på försiktig engelska.
Då vaknade den indianliknande väninnan till liv.
-What? Mässlingen, what´s that?
-Well, you know. She got pricks all over your body.
Fel sagt, Magnus.
Men Pocahontas fann sig snabbt.
-Oh, my gosh! Lucky her!!!
Retrospektiv Tourettes Syndrom, som sagt var.