
Frun irriterar sig på att jag a l l t i d tar Örebro i försvar.
-Det går ju inte att säga nåt negativt om den stan utan att du blir förbannad och lägger fram världens försvarstal.
Säger hon och öser beröm över sin egen hemstad. Stockholm.
Och om man, som jag numera, bor i Stockholm SKA man ogilla sin gamla hemstad och förbehållslöst älska Sthlm.
Men om man nu hyser vördnadsfulla känslor för en stad som är lagom och mellanmjölk? Utesluter det att man kan ha känslor för två städer? Kan man älska nån på avstånd? Kan man älska två?
-Skönt att äntligen få bo i Stockholm, eller hur, snarare konstaterade än frågade en känd stockholmsförfattare häromdan.
-Örebro är fint också, fin stadsbild, snygg innerstad, bra folk, nära till...
-Kräftorna är bättre i Stockholm, avbröt han mig.
Det är liksom ingen idé. Du ska älska Stockholm. Och misstycka om din eventuella hemstad.
Låt mig få fortsätta vara ambassadör för stan där jag lärde mig cykla, läsa och räkna (nåja). Låt mig få tycka att det är helt okej att ha bott i en stad där det inte går att köpa oliver klockan tre på morgonen.
En sak till: min absolut bästa kräftupplevelse hade jag i en segelbåt i gästhamnen i Fiskeboda när jag åt nykokta Hjälmarkräftor. Förlåt då för fan.