Granelände

Traditioner skapar egenheter. 

-Jaha, så ni griljerar skinkan med glöggblandad griljering. Spännande. Själva så blandar vi ut griljeringen med morfars egenhändigt tillverkade blåbärsmust.

Snacket på jobbet om hur julmaten görs blir en masturbation i egenheter runt julmaten. Alla har vi våra egna knep för att göra den speciell och oefterhärmlig. 

Släkten är värst.

-Jaså, ska ni dela ut julklapparna INNAN Kalle Anka? Det gör inte vi. Vi väntar till EFTER Kan du vissla Johanna. Och kan du tänka dig - brorsan väntar till EFTER Karl Bertil!!! Det är ju inte klokt.

Julskinka. Gran. Jansson. Revbensspjäll. Allt bara ska göras på det egna lilla viset. Och hur vi alla har våra knep att få granen att inte släppa barren på juldan är en kakafoni av granvård.

-Jag hugger som en solfjäder i snittytan, sen kokar jag vatten och lägger i en Treo Citron. Det har inte gått en jul utan att granen har skjutit nya skott, säger polaren stolt.

I vår släkt med tre syskon hade vi tidigare en härlig tradition när det gäller gran. Vi stal tre granar från friherre Hamiltons fideikomiss-skogar. Ja, alltså, i föräldrarnas kontrakt för torpet stod det att det ingick en gran. Men vi bestämde tidigt att om vi åkte fast så skulle vi skylla på mig, eftersom jag hade etta i matte när jag gick ut gymnasiet.

Vi klarade oss varje jul, trots att vi en gång mötte skogvaktaren när vi kom med tre rejäla granar och en liten bil därunder. Han vinkade så glatt.

Det bästa med granen är doften. Det sämsta är barren. Och när det gäller mina granar stannar doften kvar i tre dagar. Barren i åtta månader. Då spelar Treo Citron, solfjäderhuggen snittyta eller kokhett vatten inte den minsta roll.

I år är det första gången jag verkligen kan KASTA ut granen. För det är så dom gör, stockholmarna. Hur högt dom än bor i sina höghus i betongdjungeln så kastas det ut granar från balkongerna. Det singlar granar genom luften och dunsar i marken, och blir till tragiska träskelett.

-Efter nyår åker den ut, konstaterade frun för en liten stund sen.

I år köptes det en kungsgran.

-Den barrar inte, det är det bästa med kungsgran, sa frun när hon och dottern släpat hem det majestätiska barrträdet.

Det gör den. Efter en vecka. Trots att den sugit i sig kopiösa mängder vatten.

Så nu kastas den ut. Från fjärde våningen ska jag knuffa den över granarnas ättestupa.

Nästa år ska jag sno en gran i Nackareservatet. Jag ska föda den med 09:ans glögg, Jansson och Losec Mups. Den kommer att stå till Midsommar.

Det är jag som är "Media"

-Gå till en healer. Han kan säga exakt var du har ont.

Frun har en underliggande fascination för sånt som går utanför den vanliga läkekonsten och medicinsk diagnos. Ju mer underground och galet, desto bättre.

-Men herregud, jag vet var jag har ont. Det behöver ingen berätta, säger jag desperat och inser att nu kommer en utläggning om det finfina i skumraskdoktorer.

Och det gör det.

-Min kompis Pia hade skrapat upp ett sår på ryggen. Sen träffade hon en healer och han la handen PRECIS på skapmärket och sa "Det känns så starkt här". Och hon hade kläderna på sig. Vad ger du mig för det, va? VA!?

Ja, vad säger man. Jag skulle kunna dra till med nåt om att allt har en förklaring och att dom här kvacksalvarna bara är ute efter att tjäna pengar på svaga människor.

Men det gör jag inte. Istället tänker jag bara: vad du inte vet, Katrin, det är att du är gift med ett medium. Smaka på den du.

För så är det. Jag besitter en förmåga. Jag har tänkt tanken att ABBA inte ska återförenas innan dom inte har gjort det. Jag förutsåg att det skulle bli skitväder i somras redan i våras. Jag trodde att det inte skulle bli fred i Libanon innan det inte blev det. Jag såg att Ben Johnson var dopad redan innan han fälldes.

Jo, jag har en alldeles speciell förmåga. En förmåga att förutse det oväntade.

För att ytterligare befästa min position som mannen som kan se in i det fördolda, oväntade och oförutsägbara kan jag slänga ut ett wild card: Anders Lundin kommer inte att vara programledare på Allsång på Skansen i sommar.

Glöm inte var ni läste det först...

Motståndsrörelsen kom till Paris i helgen

Jag hade redan kapitulerat. Paris är en skön storstad, långt ifrån de illasinnade fördomarna om stöddiga fransoser som inte gillar andra än sig själva.

Men det är jag det. Frun har däremot svårt att släppa sin uppfattning.

-Dom är inte trevliga. Ogästvänliga och tjuriga. Men dom kanske har ändrat sig sen jag var här för 15 år sen, sa hon när vi satte oss i Ryan Airs kärra och hade lyssnat till flygvärdinne-Jolandas säkerhetsanvisningar.

Vi hann precis upp ur den första tunnelbanestationen. Förmodligen såg vi lite bortkomna ut. För det tog exakt två minuter innan en skrovlig stämma ljöd en bit nedanför oss.

-Oerrrr do jo wönt to göööuuu? frågade den 85-åriga tanten som sett ett världskrig på nära håll.

Nivån var liksom satt. Tanten visade med knotiga fingrar bortåt Rue Rivoli.

-Thärrr is dö chörch, yooour hötell isn´t farrrr awäi.

Alla var toksnälla. Det var bonjour hit och ca va dit. Och dan efter stod frun och jag vid Centre de George Pompidou och hade just halat upp kartan. Inom en sekund tvärnitade ytterligare en tant på cykel mitt i korsningen bland pilande bilar.

-Tu aitron de map le cache du pont? undrade hon. Eller nåt. Hur som helst ville hon hjälpa oss rätt i den franska djungeln.

Gladast var fransmännen när man beställde mat eller dryck på frengelska. "Un vin du rouge, sil vous please". Då lekte ett litet leende på läpparna och vinet kom pronto.

-Ok, jag ger mig. Fransoserna ÄR ok. 

Frun kapitulerade. Och redan nu har vi bestämt oss för att se Paris i maj. Då slipper vi förmodligen minusgrader, snålblåst och att springa in och ut i affärer för att hålla värmen.

P som i Paris

Nu drar jag till landet som borstar tänderna ibland.

Få länder har väl så många fördomar att slåss emot. Frankrike har det inte lätt.

Jag var där för första gången i mitt 46-åriga liv för ett år sen. 

-Sura och tvära, det är vad dom är, fransoserna, sa folk till mig. Dom röker och kastar koskit på politikerna så fort nåt går dom emot.

Jag såg ingen koskit. Inte såg jag så mycket rökande heller (som om nu det vore en dödssynd). Jag såg å andra sidan ingen som borstade tänderna heller.

Det var vackert. Och jag förstod varför dottern valde Paris som platsen på jorden med stort P. Och jag förstod varför hon valde att bosätta sig där.

Paris dansade och log emot mig. 15 grader och sol i december. Gåslever och ost som gav gåshud. Och ett glas rött på brasseriet en tidig eftermiddag utan att servitören tittade snett på mig.

Men det var då det. Imorrn bär det av igen. De franska väderleksrapportörerna lovar nollgradigt och risk för snö.

Att möta vintern i Paris är inte koskit. Det är en ynnest. Så länge jag får sitta inomhus, äta gåslever, ost och slänga mig med gymnasiefranska i stil med "aaaouiii, le payé por so plait". Tids nog får jag notan ändå.

Klänning att släppa väder i?

Handskrivna reklamskyltar i butiksfönster är det bästa jag vet. Näst rabarberpaj.

Jag försöker ha förståelse. Jag försöker intala mig själv att det inte är så lätt. Och jag försöker låta bli att skratta åt helt fantastiska stavfel.

Men ibland går det inte. Som den här invid. Den är minst lika brutalt rolig som särskrivningar i stil med skygg lapp, skum tomte och analk låda.

Ett nyord på vägen

Visst är det uppfriskande med lite nya ord i det svenska språket?

För mig räcker det att gå in på skolan där den nioåriga dottern går. Där får man ett och annat nyord med sig på vägen.

Som igår. Tack vare en liten stunds pingistittande (hoppla, ett nyord - kan betyda att flacka med blicken). Rajt, jag satt och kollade när kidsen spelade pingis helt enkelt. Så kom då denne okände yngling fram till mig, grep tag om nacksenorna på mig och sa med gravallvarlig röst.:

-Känn. När typ fett och kött åker runt i nacken så här...konstigt va? Det är fett ägigt.

Fett ägigt? Det var mig allt en nyordsfras att bita i det.

Alltid alerta Språkrådet lyfter varje månad upp Månadens Nyord. Här kan man bland annat inse att muslimska kvinnor nu har en egen baddräkt vars namn är "burkini"; att affärer i lågkonjunktur tar till något som kallas för "låtsaskunder" för att få folk att tro att det är drag i affärn.

Men fett ägigt finns inte. Fett finns det gott om. Men ägigt lyser med sin frånvaro.

Så jag har gått runt i ett mentalt hålrum i snart ett dygn nu. Försöker analysera hela situationen. Okej, grabbhalvan knep om nacken och tryckte lite. Sen tyckte han själv att själva kött/fett-grejen var konstig. Och det var fett ägigt. Min analys av processen mynnar slutligt ut i ett uttryck jag själv understundom nyttjade i min ungdom: fränt. Eller med mer emfas: skitfränt.

Skitfränt. Jo jag tackar jag. Från nyord till fossilord. Och än värre blir det om jag tänker vad mina föräldrar slänger sig med för kraftuttryck: "Vad snofsigt klädd du är och vilken fräsig bil du har!".

Det enda jag kan trösta mig med denna fredagseftermiddag är att jag just skapat två nyord. Pingistittande och fossilord. Glöm inte bort var ni läste det först.

 

Stryktålig reklam

Vi håller på att pitcha på en storkund. Den som nu lägger pannan i djupa vecka och med munnen formar ordet "pitch" med en frågande blick, ska här få en liten förklaring:

Att pitcha är att slå knut på sig själv, sitta i ändlösa kreativa möten, ligga sömnlös, slitas mellan hopp och förtvivlan, tampas om värdegrundande uttryck första söndan i advent och sen få upp den potentiella kunden i brygga. Man har inte kunden. Men man vill. Och man gör allt och lite till för att kunden ska förstå det.

Idag är det presentation. Resan hit har varit lång, snårig och fylld av blod, svett och kaffe.

-Jag kan göra en radiospot, sa jag godmodigt, och ångrade mig nästan omedelbart.

Det var ju liksom nästan tio år sen som jag satt och redigerade radioinslag. Hur gjorde man nu igen? Och hur ska jag komma över ett redigeringsprogram? Vem gör voice over?

Men vänta nu. Jag har ju Mac. Det har jag väl berättat..?

Jajjamensan. Där hittade jag nåt som heter iGarage. Googlade lite. Eric Gadd hade visst gjort hela sin nya platta i iGarage. Kan han, kan jag, tänkte jag.

Manus? Check! Redigeringsprogram? Check! Mikrofon? Check! Inspelningsstudio? Hrm!

Ok, var har jag bäst studiofeeling i lägenheten? Köket? Vardagsrummet? Toan? Sovrummet? Nä, allt var för kalt och "ekigt".

Jag hamnade i garderoben. Med vinterkläder, sommarskjortor och duntäcken som ljuduppfångare. Strykbrädan fick bli mixerbord och mikrofonställ. Jag läste in med entusiasm och inlevelse. Sen slet jag in 18-åriga dottern i garderoben.

-Men pappa, jag har ju inte kollat klart på Desperate Housewifes, klagade hon.

-Käft unge. Pappa pitchar och du är voice over, sa jag sedvanligt föräldratydligt.

-Och om jag vägrar får jag inga julklappar va, svarade hon förutsägbart.

Sen kröp vi in i garderoben och gjorde en reklamspot som kommer att förändra världen.

Idag gäller det. Vi har kommit ut ur garderoben. Nu ska kunden upp i brygga.

 

Åh nej, nu börjar det!!!

Läste just en artikel som handlar om folk som inte gillar reklam. Dom kallas numera "Reklamundvikarna" och finns framförallt bland människor som är suktar efter kontroll och är förändringsfientliga. Sen görs det skillnad på framåtlutande och bakåtlutande människor. Framåtböjda människor läser tidningar och gillar reklam. De som lutar bakåt (i soffan, typ) kollar på TV och ondgör sig över reklam. 

Jojo. Snabbt drar man parallellerna till sig själv. Nog fan lutar jag mig fram över blaskan och kollar in att rostasfilé kostar 129 spänn på Vivo. Och nog ligger jag bakåt i soffan och suckar över att få se reklamen om Mekonomens bildelar med garanti för 85:e gången.

På nåt outgrundligt sätt får jag nu en jullåt i skallen. Mest för att kollegan i rummet bredvid har den osedvanligt dåliga musiksmaken att dynga på Peter Jöbacks vidriga jullåtar i sina skrälliga datahögtalare. Den 3 december. Ho ho. No no.

Jaha, nu börjar det alltså. Pinan som börjar allt tidigare. Lite som semmel-syndromet. Och som gör att man hatar semlor i februari och Adolfsson & Falk i december.

Sofia Källgren hatar man så mycket att man förstår varför det ramlar damm från hennes långa ögonfransar när hon blinkar första advent; ingen orkar höra hennes glöggsöta röst vibrera fram Julen är här. Därför ställs hon in i julmuséet i Dala Floda elva månader om året och plockas fram dammig och julsångskåt i slutet av november... Och redan då är jag urless på jullåtar. Mest för att jag är det året om.

Alltså, har man jobbat på Sveriges Radio som programledare och tvingats skicka ut bjällror, jag såg mamma kyssa tomten och Christer Sjögren i etern till helt försvarslösa radiolyssnare - ja, då vet man vad stackarna på Guantanamo-basen får utstå dygnet runt...

Jag fick inte ens fackombudet på radion att ställa upp på mitt krav om "Julsångs-tillägg". Men hallå, är det konstigt att det är svårt att få folk fackanslutna..?

Inser att jag är en "julsångsundvikare". Och det spelar ingen roll om jag är framåtlutad och bakåtlutad. Jag ligger i fosterställning med båda händerna för öronen under hela december.