Matkombo del 4

Kom just på en omöjlig kombo som smakade mumma.

Det var juletider. Jag och kollegan Jennebo körde radioprogrammet "Köksradion" och såsom "Mat-Magnus" sökte jag frenetiskt efter omöjliga ingredienskombinationer.

Jag hittade en succérätt. Pepparkakspanerade kalkonfiléer med nerkokt glöggsky och julraíta (avrunnen yoghurt med gurka färgad med röd karamellfärg).

Att vi dessutom brände av anrättningen genom att flambera i tequila gjorde inte saken sämre...

Matkombo del 3

En gång  i mitt liv har jag varit i kontakt med hemgjord leverpastej. Från en skånsk bondefamilj, minsann.

Lite smått fyllehungrig efter att ha sett Dag Vag i Åhus satt jag och lägenhetsvärden i köket och hade ställt fram allt som fanns i det tämligen tomma kylskåpet. Kanelbullar, hallonsylt, digistivekex, ketchup, hemgjord leverpastej och messmör.

Jag testade mig fram.

Och fann en kulinarisk upplevelse. Kanelbulle med en rejäl klick leverpastej ovanpå.

Sluta med kväljningarna! Ge skånsk tapas en chans!

Kombojakten del 2

Whiskysmaksatt portionssnus och lagom kall mjölk. Tack för tipset. Kanelbulle och rödvin. Nu händer det grejer!

Jakten på ingredienserna som man aldrig trodde skulle passa ihop fortsätter.

Min kollega Gabbe på reklambyrån tipsade om följande recept:

Stek blodpudding riktigt svart. Blanda keso och lingonsylt och servera hela anrättningen med rökt lax. Smaklökarna får tokspel. Men det funkar gastronomiskt.

-Jag testade med sill istället för lax. Det var inte gott, konstaterade kollegan.

Själv är jag stolt över att jag fått mina barn att uppskatta pannkaka med kaviar och rå falukorv. En oslagbar matkombo.

Det trodde man inte!

På tåg igen. Kvartsfinal tre i Vi i femman är avklarad. Aggerud från Karlskoga vann. Dom är för goa, femteklassarna från Karlsköuga. De ä gôtt å vinne!

Hungrig som en örn gick jag till det som SJ kallar "kiosken" i vagn 14. Snubben i kiosken på en kvadratmeter var en glad prick.

-En bira vore inte så tokigt så här på kvällskvisten, sa jag trosvisst.

-Japp, det ordnar jag, sa kiosksnubben och vände på en femöring och langade fram en Mariestad. Nåt mer?

-Du sa japp, konstaterade jag. En Japp kanske, eller varför inte en gammal hederlig schweizernöt. Bira och choklad - en oslagbar kombination.

-Håller med. 51 spänn blir det.

Och nu kan jag konstatera: ölets beska, chokladens sötma, nötternas bitterhet och sältan från en svettig radiosändning skapar ett Bonde-söker-fru-bröllop i gommen.

Smaker man aldrig trodde passade ihop, men som faktiskt gör det. I love it!

Ungefär på samma sätt som när jag insåg att tzatziki och kroppkakor funkar. Liksom lättöl och mazarin.

Jakten på omöjliga kombinationer fortsätter. 

Microblogga?

Det senaste i bloggosfären är att microblogga. Typ som att chatta.

Men kan det verkligen va nåt?

Ungefär som ett sms.

Superkorta fraser.

Substanslöst.

Nej.

Fy.

Vem var först, egengkligen?

Det är inte många som kan skryta om att ha varit med i Vi i femman fem år i rad.
Det kan jag.
Alltså, det handlar inte om att jag som femteklassare var överintelligent fram tills det var dags för den klassiska frågetävlingen, och sen tappade allt och var tvungen att gå om och gå ut femman när jag var 19.
Närå, jag har stått där som programledare fem år i rad i Sveriges Radio och ställt frågor om allt från Darin till Columbus.
Idag var det dags igen. Kvartsfinal nummer ett i "Femman" mellan Rostaskolan och Hasselfors skola. Det blev svinjämnt och ungarna var duktiga, även om det är riktigt hål i huvudet att hävda att meningen "Jag älskar att åka snowboard" innehåller nio verb...
Efter sändningen började mediadrevet. Det sköljde fram som en oformlig sörja på jakt efter skandaler, frågechocker och möjlighet att avsätta en minister. SVT:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt valde att telegramma avslöjandet om att Rostaskolan vann med 14-13 i sin 19.10-sändning.
Hetast av alla var Nerikes Allehanda som ringde upp programledaren (mig) direkt efter programmet när jag äntligen fick en sekund över för att kissa.
-Jo, det blev jämnt som fan. Lite roddigt, Rostaungarna var rätt stökiga och det var svårt att få tyst på dom när jag skulle ställa frågorna. Men dom var säkert lika nervösa som alla andra, och dessutom vann dom ju.
Jäklar, tänkte jag. Man vet ju hur journalister är. Nu kommer rubriksättaren att slå upp jätterubriker i på na.se och i morgondagens tidning: PROGRAMLEDARE RASAR ÖVER STÖKCHOCK "Det är jämnt Rostaskolan som är värst". Sen är drevet i full gång. I övermorgon går skolpolitikerna till angrepp mot Sveriges Radios elitistiska sätt att segmentera skolelever. Och i DN Debatt på söndag kommer folkpartiledaren Jan Björklund att kräva att programmet Vi i femman läggs ner, alternativt ska kvartsfinalen mellan Rostaskolan och Hasselfors skola gå om. MEN med en könsneutral programledare. Han (Magnus Dahlberg) som ägnade sig åt att öka klyftorna i samhället bör stängas av från allt vad arbete och fritid heter.
Ok, nu blev rubriken inte fullt så spetsig. Rosta skola vann första matchen i Vi i femman.
Skönt. Jag blev inte uthängd den här gången.
-Vi var före er på SR att publicera resultatet. Klockan 17.57 la vi ut slutresultatet på na.se, sa journalisten med en självgod ton när jag precis spolade efter min efterlängtade kisspaus.
Där har vi det igen. Den där äckliga yrkesskadan inom journalistiken: att vara först till varje pris. Vem bryr sig egentligen?
Men jag kunde inte låta bli. Yrkesskadan gjorde sig påmind och jag la mig till med den där löjligt bitska tonen.
-Hur kan ni vara först? Om jag inte missminner mig gick programmet jag just sänt i direktsändning, om ni på NA inte har kommit över en repris på nåt sätt..?
-Jaja, du tänker så, sa skjutjärnsreportern och vi la på.
Jag tvättade händerna. Att man aldrig växer upp.

Gnäll-mästare

Igår började Mästarnas Mästare i SVT. En högtidsstund för oss som ääääälskar Thomas Wassberg. Det var nog bara därför jag kollade på den tämligen avslagna "tävlingen" med gäspningen Micke Leijnegard som programledare.
Wassberg såg ut som mannen från vidderna. Eller som en alkis, enligt frugan. Nå, en norrländsk kommentar från honom och jag var såld. Att han dessutom har döpt sin son till Björn tyder på karaktär och egensinnighet.
Sen läser jag i Bladet att ex-längdhopparen Erica Johansson är rosenrasande på att brottar-Ara fuskade i painball.
Oj. Nu känner jag en sån vanmakt. Orättvisor är det värsta jag vet. Jag känner för Erica. Hon måste få upprättelse, och det omedelbart.
Ge henne det Bragdguld som Wassberg tackade nej till. Det är nu det är dags att hela svenska folket och hela idrottsvärlden visar Erica sin sympati. Eller varför inte ge henne ett postumt OS-guld i Höjdlängdhopp - världsbäst på att hoppa jättehögt och sen landa och få grus i stjärten efter tre meter...

Nu är det krig!

Sverige förklarar Frankrike krig!

Ockupationsmakten har förskansat sig i grannlägenheten och har hittills ägnat sig åt ett antal terrorhandlingar. Den senaste i raden skedde under jul- och nyårshelgerna. Den franske grannen kallade in stödtrupper från sitt eget land och legosoldater från - hör och häpna - Sverige!

Anfallen skedde som sig bör nattetid. Med en vapenarsenal bestående av Sing Star Abba, krossade glas, höga klapprande klackar i marmortrapp och franska kampsånger inledde den andrahandsboende fransosen anfallet från alla flanker.

Just nu är det vapenvila. Ett försök till medlingsförsök har gjorts via den person som äger den franska bosättningen. Fransmannen har lovat att lägga ner vapnen. Hans hemlands trupper har lämnat landet, enligt honom själv.

Jag är inte dum. Jag har gjort lumpen och vet att ett bedrägligt lugn skvallrar om ett totalangrepp vilken dag som helst. Just nu sitter han säkert vid symaskinen och syr Trikoloren som han ska slå ner i vårt nyrenoverade badrum när han vidgar sina landområden.

Nu är jag på väg till Stockholm för att undsätta min fru. Hon har ägnat hela eftermiddan åt att sjunga Broadway-musikaler i karaokeversioner för full hals i det rum där vi vet att man åsamkar mest skada. Risken är att övriga lägenhetsinnehavare har dött den oerhört vidriga musikaldöden och att anfallet riktats med helt fel koordinater.

Jag sitter just nu på tåget på väg mot fronten. I min insmugglade väska ligger ett dödligt massförstörelsevapen som kommer att slå tillbaka motståndet urskiljningslöst. Det paradoxala är att vapnet är tillverkat i Frankrike. Men jag finner en otrolig njutning i att fransosen ska bekämpas med egen medicin. Mitt vapen har dessutom en defekt som kommer att göra det än mer dödligt. Min klarinett av märket Noblet har nämligen tappat en av klaffkuddarna. Det i sin tur gör att varje ton får en dissonans som skulle få Joseph Mengele att gå upp i brygga i jakten på det optimala tortyrredskapet.

Ikväll ska jag skruva ihop min praktpjäs. Ska olja in den, blöta rören och yla fram en spelmanslåt från Ytterhogdal genom fransosens brevlåda. Sen ska jag lyssna efter eventuella livstecken. Om jag hör fransmannen vrida sig i plågor och be om nåd ska jag sätta in dödsstöten: min egen version av "Spanien är ett land där man dansar tango" följt av "Hej sa Petronella ifrån Plaskeby".

Lever han efter det, förtjänar han att leva. Fast då blir det ett förstahandskontrakt på livstid i Säter.

En gastronomisk skymf

När jag var liten pojk på min gata i stan fanns det nåt som gjorde mig tårögd av lycka:

Ett välfyllt kylskåp.

Min morsa har berättat att jag kunde gå fram till kylskåpet, öppna det och titta in i det efter att hon storhandlat och andäktigt säga: ååååh, vad fint det är!

Vad hände sen i den lille parvelns liv, undrar du oroligt.

Jo, välfyllda kylskåp gör mig fortfarande lycklig. När man kan flytta undan syltlöken och hitta en burk stenbitsrom och cumberlandssås. När yoghurtens smak är helt ny och en pastejtårta ligger och lurar bakom små starka choritzo. Rostasfilén från i lördags har gonat ihop sig med rödvinssåsen. Kort sagt - hela kylskåpet är en gastronomisk resa där varje hörn och hylla döljer en ny upplevelse.

Jag och min reklamkollega Erik lever ett liknande liv. Ett boende i Örebro och ett i Stockholm. Två kylskåp att fylla, helt enkelt.

-Mitt liv går ut på att fylla kylskåpen i ena lägenheten och sen åka till den andra och kasta det som finns där, konstaterade Erik idag.

Jag kunde bara hålla med. Med lite tur hinner jag springa från tåget till affärn innan stängning idag. Ska köpa god mat som kan ersätta den mat som just nu ligger i kylskåpet och är för gammal. Och den mat jag köper idag kommer att röna samma öde om en vecka. Då, när jag kommer med en ny matkasse med goda grejer som ska kastas veckan därpå, för att ersättas av ytterligare ett bäst-före-datum...

Tänk om kylskåpsfén har fyllt upp med vackra burkar syltade kantareller, murkelpaté, konjaksgravad lax, snabbsaltad gurka, rabarberpaj, gruyere-ost, plommonchutney med mandelspån, anklevermousse och aprikosgelé...suck. 

Blodsockerhalten sjunker drastiskt nu. Förbannad, det är vad jag börjar bli. Det finns inga féer. Inga jävla tomtar heller. Allt får man ordna själv. Bara för att få möjlighet att uppleva den lyckliga barndomen igen, med välfyllda kylskåp, snöiga vintrar, långa sommarlov, sötare jordgubbar, varmare vinterskor och Onedinlinjen.

Hjälp! Jag har tappat språket!!!

Mardrömmen har blivit till sanning. Jag har tappat språket. 15 dagar utan att skriva en rad på datorn har gjort mig till en skriftlig krympling.

Sitter här på tåget igen och tänker mig att flyhänt skriva ihop nåt lattjo. Jag menar: 15 dagar av intryck, händelser och komiska inslag i det Dahlbergska livet borde ju ge nåt matnyttigt att snyta ur näsan.

Men nej då. Att jag köpt en racercykel för att träna på när vintern släppt greppet? Jag skrev en mening. Tråkigt.

Gardells utbrott på Stjärnorna på slottet? Vem bryr sig? Kjerstin Dellert. Jag suddade innan jag ens skrivit Jonas.

Ämnena dök aldrig upp i skallen. Mardrömmen jag drömde i våras har blivit verklighet.

Så här:

Jag drömde att jag satt på ett kundmöte och sa självsäkert att jag skulle skriva så att kunden gick upp i brygga. Sen satte jag mig minst lika självsäkert framför datorn och skulle just placera mina tio fingrar på tangenterna. Fingrarna var borta. Och bokstäverna på tangenterna var utbytta mot enbart siffror. I mitt huvud formulerades bara sluddriga fraser. Jag satt förlamad, utan fingrar, bokstäver och helt befriad från en enda vettig tanke.

Så här är jag nu. Visserligen har jag bokstäver, fingrar och sluddrar knappt. Men jag känner mig just nu som världens tråkigaste skribent. Ingen finess, humorlöst och utan nån....nån...vahetere...tråd.

Skärpning.