Min fru vill ha hund

-Åhhhhh, vicken sötnos! Heeeeeeejjjjjj lilla mysepussegullevoffsingen!
Har du hört vuxna människor, med ansvarsfulla yrken och ett proffsigt förhållningssätt, prata med djur?
Min fru kan inte gå förbi en hund som tittar med fuktiga ögon och ser ut som att den vill bli räddad från en dålig uppväxt och hemburen i fruns omvårdande famn.
-Lilla ruskituppifläppi, har du ingen husse eller matte som tar hand om dig? säger hon med den där rösten som är ansatt av plutande läppar och ett tonfall som jag aldrig tillägnas, ens i hennes vänaste stunder.
Fick just ett sånt där modernt meddelande via MSN.
-Jag vill ha en hund.
Bara sådär. Då vet jag att klockan är slagen. Hon har sett en westyorkshirebeaglegolden med inslag av labrador och blandras. Och hon är såld.
-Vi kan hyra Lassie på DVD, försöker jag.
Det funkar inte. Jag vet. Hon har den där rösten, hundrösten. Och då spelar den ingen roll vad jag lockar med istället. Hund är grejen.
Det är då jag tar fram dödsstöten. Den som gör att hunddrömmarna falnar och tårarna tränger fram ur hennes bruna Golden Retriver-ögon.
-Du vet att man måste ta upp bajset nuförtiden...
Det är sånt som biter. Min fru och hundbajs hör inte ihop.
Tack och lov.

Lugn. No fucking hjälm.

Cykeln blänker. Går som ett spjut. Men hjälm? No way.
Jag håller åldersnojjan cykelstången ännu ett tag. Tänker låta håret fortsätta flyga sådär tufft som killarna i klassen över mig på mellanstadiet fixade när dom öste på genom kvarteret.
Nä, hjälm är för pussies.
Dessutom tänker jag inte skaffa cykelkorg eller ryggsäck. Eller klämmor för höger byxben.
Och sen ska jag kolla hur länge jag kan cykla utan händerna på styret. Jag har fortfarande skolrekordet: från skolan ända till ICA på Öster. Ett svårslaget rekord, kan jag säga.

Nu är det nära hjälm

Det är töntigt med cykelhjälm. Har jag alltid tyckt. Och tycker fortfarande.
Men nu är jag nära tönten med hjälm, cykelklämmor på högerbenet och Kånken-ryggsäck. Satan!
Idag hämtar jag min nya cykel som ska ta mig mellan lägenhet, dotterns skola och jobbet i Stockholm. Och små utflykter till trevliga trevliga gourmé-oaser med frun.
Hittills har jag cyklat på en noll-växlad cykel från Biltema. Jaja, det är töntigt det också. Men nu blir det Rex - detta anrika cykelmärke.
-Ska du inte köpa hjälm också, sa frun när jag skulle pynta hojen igår.
-Nej! sa jag korthugget utan att ägna hjälmhyllan en blick.
-Nähäpp, sa hon minst lika kortyxat och insåg att diskussionen var över.
I morse deltog jag som vanligt i tävlingen "Vem är först, snabbast och mest stressad". Cykelracet över alla jävla pucklar på Södermalm och Sveriges smalaste cykelbana på Skeppsbron är en kamp mot klockan och horderna av pilsnabba cyklar, bussar, bilister, mopeder och motorcyklar. Det är jag eller dom. Och jag hatar att bli omkörd. Framförallt av nördiga hjälmcyklister som tror att dom är odödliga tack vare sin fåniga huvudbonad.
Med min nollväxlade lågprishoj är jag chanslös. Likt en spinning-cyklist trampar jag så gott mina nyopererade knän håller. Ändå blir jag hopplöst efter 45-åriga förstföderskor med barnsadel, mobilpratande riskkapitalister och balla retroynglingar i utsvängda jeans och Stockholms-styre.
Men nu är det slut med det. Min Rex och jag ska ikapp, förbi och sladda upp på Nybrogatan innan alla andra hinner säga 7-Eleven...
För att göra min färd mer odödlig och aerodynamisk lutar det åt en cykelhjälm också (Nämen vad är det jag säger!? Är jag helt från vettet? Har jag lagt alla ideal åt sidan? Har jag fått en släng av blåtunga).
Jaja. Vi får se. Fortsättning följer.

Det är mitt fel att Domus dog!

Kommer ni ihåg Domus? Denna kooperativa idé om att köpa basvaror, spara kvittona och sen få återbäring. Om alla var med skulle det gå bra för Sverige.
Folkhemmet gick dit och köpte rätt trista grejer. Det var lite som en folkrörelse för gråsossar som uppskattade den kollektiva känslan.
Sen hände nåt på 80-talet. Det gick utför med Domus och den kooperativa idén.
Det är mitt fel.
Jag jobbade där i slutet av 70-talet. Stod i delikatessen och fisken tillsammans med rekorderliga tanter och sålde Billingeost, kolja, Timmermanskorv och kalvsylta.
Kan erkänna det nu, när det är preskriberat: jag sålde delikatesserna med nån sorts solidariskt progressiv prissättning.
Kom det en gammal tant med käpp, svag röst, tjocka glasögon, krum rygg och viskade fram att hon bara skulle ha en liten, liten bit hushållsost, ja då knappade jag in kilopriset 9.90. Istället för 29.90.
Farbröderna med röd näsa från Oskarsparkens bänkar fick köpa en halv grillad kyckling för 12.90 istället för 21.90.
Eleganta damer med hela Europas guldreserv på fingrarna, runt halsen och i öronen betalade ordinarie pris.
Så där höll jag på. I flera år. Och jag cyklade hem med glatt hjärta och en skön känsla i kroppen.
Idag kan jag tänka på konsekvenserna. Tusentals KF-anställda fick sparken på grund av dålig lönsamhet i början av 90-talet.
Det var mitt fel.

Polarn Ola

Har en barndomskompis som jag varit tajt med sen jag var tre bast. Vi är som bröder. Fast extremt olika som personer.
Han har en egenskap jag absolut inte har. Han är en riktig supersäljare. När han har nåt som ska säljas får han det att låta som om han pratar om en vacker kvinna som skapar fred i världen och som kysser bort alla miljöproblem.
Alla smälter.
Idag hälsade han på mig på jobbet. Och gick härifrån med nya kontakter, hittade köpsignaler och fyra nya visitkort. Trots att han bara träffade tre personer.
Han är en superentreprenör. Det är inte jag. Jag börjar bara gråta om jag ska fakturera, eftersom jag tycker synd om dom som ska betala.
Suck.

Son till Melodikrysset-freaks

Mina föräldrar har en stund i sitt liv då flygplan kan köra in i skyskrapor, barnbarnen kan slå sig fördärvade och kronofogden beslagta deras hus - och dom bryr sig inte.
Vi snackar varje lördag. Klockan 10.03-11.00.
Melodikrysset.
Gud nåde den som bryter den förtrollning som råder i hemmet där fyra radioapparater står på P4 samtidigt.
Det kallas tradition. Jultomten kommer 24 december. Anders Eldeman kommer varje lördag. Och nu vill jag knappt veta mer.
Traditionsenligt ringer också föräldrarna till mig klockan 11.01 på lördagar. Ingen hälsningsfras. Bara en fråga.
-Vad heter hon som sjunger med i ett band som har varit.., hinner dom börja.
-Nina Persson, säger jag avmätt.
-Fyra bokstäver på förnamnet...jamen det stämmer ju. Och då är det Kurt på vågrätt. Manolito går in på n:et i Nina. Jesuiterna på A.
Klick.
Dom har aldrig någonsin skickat in den rätta krysslösningen. Tack och lov. Annars hade dom fått flytta för att få plats med alla jävla klockradioapparater och signerade kort av Bengt Hasslum och Eldeman.
Snart lördag igen. Då gör man bäst i att vara anträffbar efter elva. Annars ryker arvet. Rätt svar är förmodligen Pontus som i Pontus & Amerikanerna.

Låg

Är låg idag. Orkar knappt skriva nåt. Det har sina randiga och rutiga skäl.
En sak kan jag säga: det beror inte på att den herrklubb jag varit med i i typ tio år verkar vara avsomnad, kanske till och med död. Blinkersklubben. Gourmetklubb och terapi i en och samma skapelse. Hallå? Blinkersbröder? Måste man göra allt själv?
Nä.
Hur lågt kan man sjunka...
Men jag kanske vaknar till. Senare som vanligt.
Förlåt.

Tåg

Igår hade jag en hook på det här med att sova. Att prata om hur bra eller dåligt man sover är näst intill lika vanligt som vädret eller Idol -08 som samtalsämne. Och samtidigt lite avväpnande, för då har man kommit en bit på förtroendestegen. Lite som "jag vet hur du har sovit inatt, därför känner jag dig lite bättre", liksom.
Och alla kan berätta om sina bästa/värsta sömnminnen.
-Jag somnar alltid så gott när jag åker tåg. Det är helt uuuunderbart att vaggas till sömns och vakna av "nästa Arboga".
Såna sägningar vill jag inte höra. För jag har en defekt. Kan nämligen inte sova i bilar, bussar, båtar, flygplan, tåg eller nåt som har med ett fysiskt förlyttande kommunikationsmedel att göra.
Eller ja, det kanske inte handlar om en defekt. Mer fåfänga, ska jag säga.
Eftersom jag är klarvaken och kan betrakta mina medresenärer vet jag hur dom ser ut när dom sover. Och så vill jag inte se ut.
Just i detta blogginlägg befinner jag mig på ett tåg, bort från huvudstaden. Tisdagströtta pendlare på väg hemåt. Här ska sovas, tänker dom. Dråsar ner i stolen och lutar sig bakåt och låter konduktören bli en John Blund-figur som kollar biljetten och sen strör ögonen fulla av sömngrus.
Jag blir betraktaren och ser anletsdragen förändras i takt med att REM-sömnen sköljer in och skapar frid.
Det är då det händer grejer. Kroppsfunktionerna går ner på sparlåga. Kroppsöppningar slappnar av. Hakorna ramlar ner på bröstet, saliven börjar rinna, ljudliga snarkningar hörs och lunchens blomkålsstuvning får tarmarnas gaser att ge sig av på utflykt mot närmaste utgång.
Nu är jag elak. För jag är vaken. Och jag har en mobilkamera. Det här kommer jag att få ångra när det är dags att göra livets bokslut.
Men det skiter jag i. För om det mot förmodan skulle hända att jag håller på att kollektivsomna på tåget så behöver jag bara kolla på bilden. Klarvaken, var ordet sa Bull.

Om hår i maten

Alltså. Persson dansade med kor. Adelsohn dansade hula-hula och skulle bada i en kärnkraftsanläggnings kylbassäng.
Reinfeldt åker till ett charkuteri och använder hårskydd. Samma komik och bisarra humor.
Själv åt jag lunch med en kund på ett universitet idag. Jag såg kocken. Tyvärr. Han var två meter lång, hade en fläck ovanför handleden som inte var tatuerad, det långa håret hade han knölat in i en Reinfeldt-mössa. Men från hakan och typ en meter neråt hade han ett rött skägg som var snoddat och flätat.
Det var med stor oro jag kollade in hans serveringsteknik när han slevade upp det som kallades limesås till mina kycklingköttbullar. Doppade han inte skägg-slutet ändå lite i såskantinen..?
Jag och kunden stirrade på tallrikarna framför oss och tyckte oss känna ett MC-gäng-hårstrå i allt vi stoppade i munnen. Finns det inga hälsovårdande regler för långt skägg? Och hur skulle den sortens skydd se ut?
Den typen av hårskydd skulle klä Reinfeldt. Det skulle vara stor komik. Ungefär som om Mona Sahlin gjorde prostatatest.

KPF - bättre sent än aldrig!

Min gode vän Anders har fått mig att starta ett upprop. Att vara morgonpigg ÄR ju faktiskt fiiinare än att vara kvällspigg. Likaledes är det mer politiskt korrekt att vara kvällstrött. Men åt helvete att vara morgontrött.
Varför?
-Åh, det är så hääärligt att gå till gymmet, simhallen, golfbanan, klarinettlektionen och svampskogen en tidig morgon.
Jasså? Vad är så förbaskat härligt med det?
-Jomen dagen börjar liksom i dur, säger såna där äppelkindade idioter som luktar mysk, liniment och otäck uteluft redan klockan nio på morronen.
Så fan heller. Jag försökte spela fotboll klockan sju några morgnar. Jag fick huvudvärk, eksem och var inte mig själv förrän vid elva på kvällen, lagom till sena Rapport. Och varför det heter "sena" Rapport fattar jag inte heller. Vaddå sena? Jag tycker att det är precis i tid. Och nyheter är färskvara, enligt alla journalistregler som finns.
Men nu är det dags att kliva upp på barrikaden. Från och med nu finns Kvällspiggas Förening. Just nu är vi två. Anders och jag. Vi ska ha vårt första medlemsmöte på torsdag. Klockan 01.30. Då är det förresten fredag...

Vilken sopa!

Jag är avundsjuk på folk som säger: "Jag älskar tidiga mornar, när det känns om om man är själv om att vara vaken, med DN, en kopp kaffe och solen i vardande".
Det är så jag skulle vilja vara. Morgonpigg och alert. Så är jag inte. Jag är kvällspigg. Men det är inte lika fiiiint. Då är man depraverad och inte lika frisk och sund som den morgonpigge.
Den här morgonen fick jag känna på känslan av att vara morgonpigg. Det gav inte mersmak.
Fem minuter över fem (05.05) trängde en dånande dieselmotor sig in i drömmen jag drömde, en dröm som handlade om tystnaden i ett torp i Roslagen.
Dieselmotorn tillhörde en oerhört noggrann gatusopare som la ner hela sin själ på att inte missa en enda kvadratmillimeter av torget och gatorna där jag bor. Kajskit, helgens fyllematspyor, snus och några enstaka höstlöv skulle väck.
Mannen med hörselkåporna i sopmaskinen hade vaknat tidigt. Som vanligt. Raskt svingade han benen över sängkanten. Frun stod säkert redan ute i köket och bakade scones. Barnen gjorde läxorna.
-Nä, man kanske skulle in till stan och sopa lite, sa han till frun efter andra koppen kaffe.
Sagt och gjort. Han vred om nyckeln på sin miljövänliga dieselsopmaskin. Varvade upp och satte ner dom fem stora stålborstarna som rev skönt mot asfalten. På med högtryckspolningen också som med ett härligt dån tryckte bort smutsen på marken.
Och här sitter nu jag. Med samma typ av ögon som Kalle Anka har i husvagnen på Julafton. Längtar redan till kvällen, när jag ska gå och lägga mig tidigt. Fast jag vet hur det blir. Med en elakartad släng av kvällspigghet kommer jag att vara piggare än nånsin.
Helst av allt skulle jag då, klockan 23.45, vilja köra jordfräs utanför sovrumsfönstret hos den förbaNNADE SOPÅKARGUBBJÄVELN SOM VÄCKTE MIG KLOCKAN FEM I MORSE!!!!!

Ingen Florence en fredag

Jag hatar att planera. Jag vill att allt ska komma till mig som Den Helige Ande. Men inte fan kom han igår. Skulle ju se min favvo. Florence Valentin. Och lite Teddybjörnar och Caesar.
Men man måste ha biljett. Det fick inte jag. För dom var slut för länge sen.
Hoppas att konserten var riktigt usel. Att ljudet lät som i en kakburk. Och att det var så mycket folk att bara dom längst fram såg nåt.
Åkte till Sthlm istället. Kollade vårt nya badrum som nu äntligen är klart. Hade nån frågat mig på 70- 80- 90 och en stor del av 00-talet om jag kunde tänka mig att ha knallorange vägg. Då hade jag sagt nej och kräkts.
Nu har vi superduperknallorange. Samma färg som logotypen till den här bloggportalen. Bara så ni vet vad jag duschade i för färg i morse. Eller ja vid lunch, förresten.

Jag ÄR inte sur!

Närå. Ingen fara. Trots att min mages surhetsgrad överstiger alla normer och gränsvärden så är jag glad idag.
Lukten av svavelväte och metylmerkaptan låg tung över kvarteret där jag lärde mig cykla, dricka öl och hångla. Men på nåt sätt blev surströmmingslukten i föräldrahemmet en resa genom barndomen. Det var då jag demonstrativt gick med en klädnypa på näsan när den svullna Ulven-burken skulle öppnas.
Jag åt tre surströmmingar igår. Väl dolda under hårt tunnbröd, smör, messmör, mandelpotatis, rödlök, stekt gul lök och gräddfil, och nersköljda med Skåne och kroatisk öl. Vi snackar crossover så det dånar.
Tiden flög iväg. Frun skickade sms "Nu somnar jag snart. Slå gott. Piss." (hon är usel på att välja rätt ord i sms-ordboken). Kollade klockan. What!? Redan ett!? Och päronen hade inte gäspat en enda gång.
Dagens 80-åringar tar död på oss i den unga generationen.

Dagens rätt är inte fel

Jag är hungrig. Och är på väg mot stanken i föräldrahemmet där surströmming vankas. Är nu nästan helt säker på att jag åker därifrån hungrig också.
Det är nu mina blickar riktas mot krogarnas menyer runt torget där jag bor. Ungefär som att gå och handla hungrig. Allt är gott. Utom surströmming.
På kvarterskrogen hänger i alla fall lunchmenyen kvar. Och med snålvattnet rinnandes utmed hakan läste jag hungrigt: spröd bakad torsk eller gräddstuvat ox pytt inl agt gurka. Till och med det är bättre än sur ström ming.

Dags för surströmming

Det är exotiskt. Det är svenskt. Det är kulturmärkt. Det luktar apskalle.
Ikväll är det dags. I nästan 20 år har jag lyckats hitta på en tveksamt godtagbar ursäkt för att slippa bli hembjuden till föräldrarnas årliga surströmmingsskiva.
I år hörde jag själv hur urholkat det lät att säga att jag ska tvätta bilen och byta vindrutetorkare.
-Men du har ju ingen bil längre, sa min avslöjande moder.
Nej, just det. Så är det ju.
-Ok, jag kommer.
Är det bara rikligt med öl och vin till "maten" så kommer jag överleva. Det är i alla fall min förhoppning.
Så jag varnar redan idag. En koll på bloggen imorrn kan bli en sur överraskning.

Kortlös och penningstinn

Har fortfarande inget bankkort. Mitt misstänkt bedragna kontokort är spärrat och det nya ligger blankt och fint i lägenheten i Stockholm. Det gör det rätt i.
För aldrig har jag varit så ekonomiskt medveten som jag är nu när det ligger fysiska stålar i plånboken. Plötsligt blir jag medveten om att en burk ekologisk creme fraiche kostar 9,90 och den som krystats ut av alla andra ko-stackare kostar 8,50. Då väljer jag ko-stackarnas. För jag orkar och ids inte gå till banken igen och ta ut stålar från mitt alltmer orörda konto.
-Jaha, är det dags nu igen, kommenterade bankbruttan senast jag var på uttagshumör.
Man känner sig lite skamsen, liksom. Som om jag lånar pengar från banken för att köpa creme fraiche.
Money talks, jovisst tjenare.
Eller när jag skulle betala biran på puben för ett par dar sen och Bishop-Per kom med notan.
-Vafan, har du pengar? Riktiga pengar? Sa han och såg misstänksam ut.
-Ja, du kommer väl ihåg det stora rånet i Alby för några år sen...
Sa jag och tyckte att jag fann mig.
Det var dumt sagt. Nu blir jag väl rumskompis med Tito Beltran.

Florence en fredag

Men hallå. Blev jag glad? Jamen jävlar. Här kommer ett favvoband till stan som förr drog till sig Stones och Iggy Pop, men som idag får mina iTunes-favoriter att ta E 20 förbi och stanna i fucking Jönköping istället.
På fredag kommer en snubbe som gjorde mig knävsvag för ett år sen, till stan. Florence Valentin. Vilken jävla kille. Det spelar ingen roll vilken kreativitetskurs jag går, det som gör mig glad och kreativ är -Florence Valentin.
Jag ska skriva en text om Kriminalvården. Eller om el/styr/data/säkerhet/tele/antenn. Och kanske krydda allt med lite Fonus. Och Värmlands Folkblad. Hur hitta glittret, det som gör livet värt att leva? Florence Valentin.
Jag blir glad. Florence. Valentin. Jajjamensan.

Alla har fel utom vi

Jag förmodar att ni funderat er blodiga över hur lektionen i att bli kreativ gick igår.
Den gick bra. Vi lärde oss inget. Det enda vi kreatörer blev varse om var att det inte är vårt fel. Det är projektledarnas.
Skönt. För jag var rädd vi skulle uppmanas att ta droger.

Heja ÖSK, men hur gick det?

Jag håller på Örebro Sportklubb. Jo, jag vet, det är inte lika sexigt som att hålla på Bajen, Barcelona eller ens Degerfors.
Men så jobbar man som supporter i ständig motvind också. Alla är emot laget i ens hjärta - Lagrell, TV-sporten, Licensnämnden, Amerikanska Centralbanken, påven och Patrik Ekwall.
Då är det viktigt att vi ÖSK-supportrar håller ihop, i vått och torrt.
Igår spelade ÖSK en ödesmatch mot Gefle. ÖSK spelar alltid ödesmatcher. Jag gick inte på matchen. Det gör jag aldrig. Är nämligen en sleeping supporter och håller tummarna i byxfickorna.
Var på väg till puben för en bira med min gode vän Arne och möttes av ett lämmeltåg av cyklande Örebroare, på väg från matchen. Jag måste bara få veta hur denna ödesmättade match slutade, så jag ropade till en cykelsupporter.
-Hur gick matchen?
-Om du går på matchen själv så får du veta...
Jaha. Surgubbe. Det är så man staffar svikarna, alltså. Genom utfrysning, illvilligt ovetskapande och snarstuckenhet. Jag ville springa ikapp gubben och skrika "Jag har faktiskt varit på en kreativ workshop på jobbet, sen åt jag en macka med messmör samtidigt som jag kollade på "Världens konflikter" på TV om inbördeskriget i Sudan och provinsen Darfur. Sen matades jag av Aktuellt med godbitar från den allt djupare finanskrisen och fick se kungen hålla tal på riksdagens öppnande. Men snälla jävla idiot - berätta nu hur det gick för laget i mitt hjärta!".
Jag gjorde inte det. Jag gick vidare mot Bishop, beställde en Närkes Slättöl och frågade bartender-Per.
-Hur gick matchen?
-1-1. Ska jag sätta upp nota?

Idag ska jag lära mig att bli kreativ

Jag vet. Det låter grinigt att fnysa åt att sätta sig och lyssna på en entusiastisk snubbe som ska lära en reklambyrå att bli kreativ. Vi ska vara tacksamma som får göra gruppövningar, klämma på en boll och tänka på vad vi tänker på. Egengkligen.
Jag säger aldrig vad jag tänker på. Det är antingen perverst, skruvat eller alldeles för kreativt. Kanske borde jag det. Då kanske man skulle vinna Guldägg. Om nu det är det stora målet i livet...

Jag är högersvängare

Kör ett bilspel på Nintendo Wii när andan faller på. Jag kör skitfort rakt fram och i vänstersvängarna. Men när det svänger åt höger går det käpprätt åt helvete. Varför? Minns att när jag var fotbollsmålvakt i ÖSK för länge sen kunde jag bara slänga mig åt höger. Skateboard åkte jag med vänster sida framåt.
Man frågar sig extremt oroligt varför?

Döda Coldplay!

Det finns många bra sätt att döda en bra låt. Antingen lyssnar man på kommersiell radio i två timmar. Eller så har man en bra låt som ringsignal på mobilen.
Jag har haft Scissor Sisters "I feel like dancing". Otäckt sönderspelad låt. Har haft Infinte Mass "La la song". Stendöd nu. Primal Screams "Boogie Disease". Väcker ont blod. Körde Caesars "Candy Kane" för länge sen. Orkar inte.
Nu har frun Coldplays "Viva la vida". Den har fått sig en knäck, kan jag säga.
Hädanefter ska jag bara ha låtar jag aldrig kommer att gilla. Typ "Du är så yeah yeah, wow wow" med Martin.

Hallå mannen!

Gårdagens tågresa blev till värsta språklektionen. Jag fick en inblick i rinkebysvenskan i dess fetaste form. Och en ologisk resa i bensinförbrukning.
-Du mannen, vi drar till Alby nästa helg också. Vi tar bilen då, mannen.
-Du det är fett dyrt, mannen. Hur många liter är motorn?
-Två liter, mannen. Toppar 200, mannen igen.
-Man kör Stockholm från Vasterås på en timme, mannen, i 120.
-Men mannen, då kör vi 180, mannen. Vi kör kortare tid och det blir inte lika mycket bensin, mannen.
-Du är fan dum i huvet, mannen. Det kostar mer då.
-Eeeei, sluta jiddra, mannen. Kortare tid, mindre gasolin.
-Det kostar fan skitmycket att åka fast mannen. Pålisen tar fan 3000 om du åker dit. Du måste lägga ihop, mannen.
-Shiiiit. Då kör vi 160. Det blir billigare än 120 om man räknar bensinen å pålis, mannen.
-Okej, mannen. Ses.
-Respekt.

Stefan Holm och jag.

Nu har herr Holm slutat hoppa höjdhopp. Jag kommer att sakna honom och hans sätt att lufta upp kinderna innan han hoppar.
Vi har många likheter, han och jag.
Han är 181 centimeter. Det är jag också. Han hoppar 240 centimeter över en aluminiumribba. Det gör inte jag.
Ok, där tog likheterna slut.

Livet är kort och spärrat

Mitt bankkort är spärrat. Stod med skammen i affärn med kortet i högsta hugg och skulle betala.
-Köp medges ej, sa kassatjejen.
Pinigt, var ordet sa Bull.
Bankomaten var ännu mer frank. "Kortet är spärrat".
Nä, nu jävlar. "Jag har ju pengar", muttrade jag till maskinen som hånlog tillbaka.
Ringde Kontokortsservice. Matilda Bergvall svarade.
-Ditt kort har blivit utsatt för ett bedrägeriförsök, därför har dom spärrat det. Men vi har skickat ett nytt till din adress i Stockholm.
-Men jag är i Örebro just nu.
-Ajdå. Ja, det är inget som jag kan göra, sa Matilda en smula förstående.
-Suck, ja, äta kan jag väl göra imorron, sa jag halvt på skoj.
-Haha, ja då får du äta dubbelt så mycket, skojade hon tillbaka.
Jahaja. Så idag har jag tagit ut pengar på banken så att det räcker över helgen (anar jag hur intresseflaggan vajar i vinden..?)
Inser att jag är ovan vid pengar. Ett gäng sedlar i fickan. Sticker ner handen i fickan och undrar vad där är för skräp, postit-lappar eller kvitton som mina fingrar stöter på. Sen inser jag att det är riktiga pengar, sedlar som luktar sött och utstrålar makt.
Plötsligt blir jag kostnadsmedveten (snål). När jag ser några hundralappar lämna min ägo för att köpa ett kilo köttfärs, en grön mjölk, en lök och leverpastej blir jag smärtsamt medveten om att saker kostar i samhället. Att köpa en lägenhet för flera miljoner i sött luktande sedlar skulle nog ta emot. Eller att betala mobilräkningarna eller en Brooklyn Lager på puben.
Det är förmodligen av samma omvända logik som jag alltid trycker nej på "Önskas minneslapp?" när jag tar ut några hundringar i bankomaten. Det man inte ser mår man inte dåligt av...

Mer om det senare...

Jag höll ett föredrag om att skriva kreativt för ett gäng skolelever som läser på det gymnasiala Mediaprogrammet idag.
Allt är sig likt i skolan. Dom intresserade sitter längst fram. Ställer frågor. Ler när man tittar på dom. Dom skoltrötta sitter längst bak. Gäspar. Kollar klockan. Och blir livrädda när man söker ögonkontakt.

Jag gjorde det generalfel som alla långrandiga föreläsare gör. Jag pratade om nåt och insåg att jag snuddade vid nåt som skulle komma lite senare i mitt föredrag. Så jag sa:
-Jag kommer att återkomma till det lite senare.
Shit. Det är ju just det man hatar att höra om man lyssnar till en ointressant föreläsare.
-Det här med investeringsgraden i regeringens infrastruktur kommer jag att återkomma till senare.
Så brukar dom säga. Och det brukar bli senare. Väldigt senare. Typ när jag har börjat tänka på sex eller vad jag ska göra nästa semester.
Därför ursäktade jag mig.
-Förlåt. Exakt det jag sa just nu suger att säga. Senare, tänker ni, hur länge ska idioten hålla på där framme? Jag som hade tänkt spela Counter Strike och ta en burgare på Mackedonald. Lite senare innebär i det här fallet att ni kommer att hinna det också.
Alla hörde ursäkten och skrattade. Utom hon som sms:ade frenetiskt längst bak i sällskapet.

Jag höll på en timme till. Jag pratade ungdomligt. Jag sa "fett bra". Jag svor. Jag visade långfingret. Jag gav luft åt mitt hat över skolmaten.
Sen gick jag över till förtrolighet i min retorik. Här skulle vinnas förtroende, jag skulle visa att jag verkligen stod på 18-åringarnas sida i deras kamp mot etablissemanget.
-Dig känner jag igen, förresten, sa jag till en nyfiken snubbe längst fram. Var har vi setts?
Jag trodde att han skulle säga att vi spelat i samma handbollslag eller att vi varit på samma rockkonsert.
-Jag var ihop med din dotter.
Sa han. Och rodnade lite.
Fuck. Där sprack den ungdomliga imagen med en smäll. Och den messande tjejen längst bak brast ut i fett högt asgarv...
-

Å nu blir det sport

Satt och led alldeles själv i soffan igår. Sverige-Ungern. Ett gäng blöta snubbar sprang runt i ett kallt septemberregn för att få möjlighet sola och kicka lite boll i Sydafrika om två år.
I tidernas begynnelse var jag sportjournalist. Då höll man käften om laget man höll på gjorde mål. Inga mål-vrål. Det var fult och fick andra "riktiga" sportreportrar att kolla ogillande på en.
Igår hände nåt. En missförstådd kille från Partille nickade in 1-0. Jag sträckte armarna i luften och skrek "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!". Det var förlösande. På många sätt. Det tog 25 år av vrål-celibat. Så jag fortsatte på den inslagna vägen. För sen gjorde nån snubbe som heter Holmén-eller-nåt ett mål till. Armarna uppåt-sträck igen. Tror jag drog till med "JAJJJJAAMENSSAN!!!". Yran visste inga gränser. Jag var pånyttfödd där i min ensamhet.
Och det blev ännu bättre.
För sen blev denne Holmén-nånting intervjuad.
-Jag var nervös i två minuter. Sen tycker jag att jag var skitbra. Är jättenöjd med min insats.
Hurra. Äntligen en sportsnubbe som inte inleder efter en fråga som borde börja med ett "ja" med: "Nej, jag tycker vi var bra idag. Laginsats, typ. Nu tittar vi framåt. Ska suga på det här ikväll. Sen är det Kamerun som gäller".
Förlösande var ordet. Nu ska jag jubla åt allt. Och lära mig vad den där Holmén-nånting heter.

Se på dina skor, andra gör det.

Reklam ska göra intryck. Få dig som mottagare att alltid associera till en speciell produkt eller tjänst. Du hör, ser eller känner nåt. Och vips tänker du på...en kexchoklad från Cloetta, en Volvo eller Norrlands Guld. Då har man lyckats som företag och reklamsnajdare. Varumärket är top of mind, som det heter.
Ibland kan reklamen vara bättre än själva produkten. Och det är lika illa som att det är tvärtom. Associationer var det ju.
-Såg du den där reklamfilmen? Han som gjorde en hundlucka som hade gångjärnen åt fel håll...Haha, fan vad jag skrattade. Vem var det reklamen handlade om..? Ja, ingen aning. K-Rauta kanske. Eller var det IKEA. Jag vet inte.
Då är det liksom ingen vits. Att skapa imagereklam som är rolig, men där avsändaren hamnar i skymundan och är på tok för okänd för att vara top of mind.
Häromdan var jag trött. Så pass trött att jag inte ens kollade vad jag satte på mig. En hel dag gick jag runt på jobbet, på lunchen bland folk, helt ovetande om min morgonfadäs.
-Men vad har du på dig, sa frun och pekade på mina skor.
Jag tittade ner och stirrade fånigt på två olika dojjor. En grå och en blå basketsko.
Genast dök ett reklamuttryck upp (yrkesskada).
"Se på din skor. Andra gör det."
Nu stämde ju inte det. För det var inte en jävel som hade sagt nåt. Och vem som klurade ut det här reklamuttrycket har misslyckats totalt. Ingen hade tittat. Och dessutom har jag ingen aning om vilket skomärke som myntade uttrycket i tidernas begynnelse.
"Kolla din skor eftersom ingen annan gör det" hade varit mer korrekt.

Kassa uttryck

Har just varit och handlat. Jag la pinnen både före och efter min mat. Duktigt. Sen har jag en tvångstanke när jag knappat in koden.
-På summan tack, säger jag innan kassörskan hinner säga "på beloppet?".
Det känns oerhört viktigt att säga "på summan" innan kassatanten säger "på beloppet?". Jag vet inte varför.
Nu har jag börjat lägga till: "Sen kan du kasta kvittot". Och det ska helst sägas innan kvittot tickat fram.
Förr i tiden hade jag knas på att alltid säga "Å en påse också". Det var på den tiden när kassafolket hade påsarna vid sidan om sig, och när dom knappade in priset själva. Det hela handlade så klart om att jag inte ville höra det genomnärkingska utrycket "Behöööver du en kasche också?".
Jag har ännu fler härliga tvångstankar. Mer om det nån annan gång.

Mycket på ett spett

Mat på spett är inte så illa. Rentav gott. Kycklingfilé. Karré. Mixat spett med grönsaker, haloumi och halva majskolvar.
Nu rinner det allt till, va?
Idag på lunchen satt jag på en grekisk kolbar. Nej, det är varken en stol från antiken eller en bar för lungsjuka i Aten... Hela lunchsällskapet åt spett. Slabbadish!!! Sen hade jag bordsgrannens samtliga friterade potatisar i knät. Plongadonk!!! Sen hamnade kycklingfilén från mitt spett på Daniels tallrik och vita kinesiska kopia-tröja. Raggadaggachiffs!!! Där slant Maddes lammfärsbiff iväg över bordet och stannade mot min lättöl.
Just idag är jag inte upprörd över FRA, Kristall-galan eller dom som inte använder blinkers. Idag är jag bara allmänt sur över mat som serveras på spett. Kan nån förklara för mig hur i helvete man lyckas äta dom, utan att hela jävla måltiden blir en social vi-äter-av-varandra-måltid? Vad är det för fel på att grilla kyckling, champinjoner och vad fan som helst utan nån jävla pinne mitt i allt?

Jag mördade igår

Igår dödade jag 38 personer. Blev biten av två skallerormar och åt både gröna, gula och röda örter.
Alltså, skillnaden mellan fantasi och verklighet blir verkligen hårfin när man ägnar en bakfull söndag åt att mata 22 millimeters TMT-kulor i zombies som har kidnappat USA:s presidents dotter. Min uppgift är att rädda henne och därmed också världen.
Frågan är om jag vill rädda henne. Svaret är förmodligen ja. Men om det hade varit George W Bush som kidnappats av dummingarna kanske jag tvekat. Har inte också jag ett ansvar att göra världen bättre?
När kommer Play Station-spelet som går ut på att sänka koldioxidutsläppen? När spelar vi spel en bakfull söndag för att äntligen få en saluhall i Örebro? När mördar jag Lagerbäck för att återgå till 4-4-2? Och när kan jag med PS-kontrollen hemma ordna så att Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt tävlar mot varandra i Sing along?

Snäll till ingen nytta

Jag är alldeles för snäll. Har alltid varit. Ändå sedan granntanten ville äta upp mig på 60-talet för att jag var så snäll och god.
Alltid ska jag mjäka och hålla med. "Jomenvisst, va trevligt", "Jättebra text", "Snygga glasögon". Medhållningen vet inga gränser.
Som idag. En copykompis ska till Cala Mesquida på Mallis med familjen. "Det är jättefint där".
Sa jag. Fast jag skulle helst ha sagt: "Fy fan, vilket jävla sömnpiller. Inte en schysst bar nånstans. Och det känns som att semestra i Fjugesta".
Men jag ville inte göra henne ledsen. Så jag mjäkade.
Jag ska bli bättre på att säga min mening. På riktigt. Fast det har jag sagt i hela mitt liv. Ändå sen dag då grannkärringen skulle äta upp mig för att jag var så gullig och god. "Du rör mig inte, otäcka tant. Jag är fem år och går inte att äta".
Det är sånt dagens ungdom säger. Men inte jag. För jag är uppfostrad att dom äldre har rätt, även om dom ska äta upp en.

Alla har ADHD

Igår fick alla i Sverige en släng av ADHD.
Dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare" i SVT igår om människor med ADHD var skrämmande. Och fantastisk. Jag fick en släng av bokstavssjuka själv. Min fru också.
-Jag tror jag har ADHD. Tror du jag har ADHD, undrade hon.
-Ja. Sa jag. Men ångrade mig sekunden för sent.
-VA!? skrek hon oförrättat, men tappade snart koncentrationen på det vi pratade om.
Innerst inne hade jag redan diagnostiserat mig själv med ADHD. Den koleriska bandyspelaren Pelle Fosshaug gjorde tester på nåt psyktillhåll och jag försökte sätta mig in i hans situation.
-Upprepa siffrorna efter mig: 2, 5 7, 3, 6, 0 3, 8, 3, uppmanade docenten.
-2, 5 7, 0, 6, 3...klurade Pelle.
Själv hade jag tappat bort mig efter femman. Shit, jag är ADHD. Och inte blev det bättre av att Pelle-pojken berättade att han hatade oförrätter och att det var därför han blev tokig på domaren när han blev bortdömd. Själv blev jag helt knäckt av orättvisa utvisningar på handbollsplan, övertramp som var HELT JÄVLA feldömd. Mitt starkaste minne från mellanstadiet var när en fascistisk pappa som dömde en pingismatch mellan mig och hans son gav honom poängen för att gubbjäveln ansåg att bollen tagit på mitt rack. Det gjorde den inte alls, bollen tog på mina avklippta shorts som var långrandiga i blått, vitt och rött. Jag är fortfarande upprörd.
Ju längre programmet led, desto fler i min bekantskapskrets stämplade jag "ADHD" på. Han på reklambyrån. Den skitjobbiga programledaren på radion. Han som spelade högernia i handbollslaget. Min kusin. Hon som serverade på Bishop Arms. Min katt.
I morse vaknade jag med jordens sträckning i ryggen. Nu har jag det att koncentrera mig på. Skönt. Då kan jag släppa det här med ADHD:n ett tag. Nu väntar jag på nästa dokumentär på SVT. Den ska visst handla om elallergi, oral galvanism eller vestibulit. Jag tror jag har allt.

Skriva smart

Tänk. Jag har en klockradio som till och med visar vilket väder det blir imorrn. Jag har fyra iPod. En nysåld båt. Jag har letat sommarstuga. Och jag har spikat upp högtalarsladdarna på väggen.
Men jag har ingen blogg.
Kära hjärtanes, tänker du. Hur 2008 är du? Egengkligen.
Ha! Men jag har ett liv. Och jag har ett privatliv. Och jag har massor av saker som jag absolut INTE vill delge världen.
Fram till nu. För nu är jag här, i bloggandets bokstavsvärld. Här ska avslöjas, skvallras, kittlas, retas och petas.
Huka dig. För nu kommer jag!