Ett undercover-band

-Hej, det är vi som är bandet.

Vardagliga killar i lite för långt hår relaterat till ålder stod i hallen, en stund innan gårdagens fest på reklambyrån igår.

Dom skulle köra lite "sköna låtar" och skulle enligt visitkortet vara "coverbandet som får fart på festen". Det var gitarrer, trummor, bas och - dragspel.

Okej, vi hade tema Before Ski. Och då får man stå ut med vissa saker som hör skidåkning till.

Jag har aldrig varit en skidkille. Därmed aldrig heller stått svettig i skidbrallor och hängslen framför ett uselt coverband och vrålat Dansa i neon mellan klunkarna avslagen Falcon. Men jag kan se bilden. Och det räcker för att undvika den avarten av skidåkning.

Så igår var jag så nära den alpina kollapsen man kan komma. Ett coverband som gör "tolkningar" av Varning på stan, en countryvariant av Mauro Scoccos "Sara" och en dansbandsvariant av Midnight Oils "Beds are burning"! Herrejesus.

Jodå, jag förstår att man ska vara rejält tankad för att ha kul på den typen av "spelning". Det var nu inte jag. Fast det vete fåglarna om ens ett par liter Jägermeister hade fått mig att vråla med i Mamma Mia.

Vad säger musikernas fackförbund om det här med coverband? Är inte det här betydligt värre än fildelning? Upphovsrättsliga regler borde göra klart att till och med Per Gessles alster ska framföras med en musikalisk ton som rättesnöre.

I så fall var gårdagens spelning ett brott som måste betraktas som grovt, och därmed få en avskräckande rättslig påföljd: tre års fängelse, konfiskation av brottsmaterialet och livstids näringsförbud inom musikbranschen.

Fest på jobbet!

Reklambyrån i Stockholm har party ikväll. Närmare bestämt om en timme.

Fattar inte hur det går till, men varje gång det är fest på jobbet har jag nåt viktigt dan efter.

Bilbesiktning, kundmöte i ottan, tandläkaren eller utvecklingssamtal på döttrarnas skola. Det finns ingen hejd på hur illa planerade festerna är.

Idag är det Before Ski. Massor av folk. Alkohol. Snittar. Coverband. Hela baletten. Jag har kånkat bira, vin och sprit på förmiddan. Och nu klirrar det vällustigt från nedre våningen.

Jag har viktigt möte imorrn bitti. Så klart. Ett sjukvårdsföretag. Knappast läge att komma dit och verka vara ohälsan själv.

Oj, nu luktar det mynta och lime ända till min arbetsplats.Det vankas nog caiprinha och andra sköna romdrinkar.

Viktigt möte var ordet, sa Bull.

Om några veckor har vi julfest på jobbet. Och jag åker till Paris dan efter. Tidigt, så klart.

Nu hörde jag visst en champagnekork åka i taket också. Orättvist.

Jag tar lite festlig Ramlösa och tänker på den kreativa lösningen för sjukvården.

Hoppla, nu hörde jag det välbekanta ljudet av en handskakad dry martini också. Flickorna på jobbet fnittrar och snubbarna höhö:ar...

Snygga ord

Visst skriver jag snygga ord? Väldesignade på nåt sätt, va?

Jag skriver ju på en Mac, gudbevars. Och jag smeker fram orden med tangenterna. Varje knapptryckning låter som det gör i amerikanska filmer. Enter password: smatterismatterismatt, och sen är dom inne i FBI:s allra hemligaste datasystem.

För typ 20 år sen var jag journalist på framlidna Örebro Kuriren. På den tiden skrev man text på så kallat papper med hjälp av en så kallad skrivmaskin. Min skrivmaskin var av märket Halda, en tung pjäs från 50-talet med trävals.

Jag älskade ljudet av tangenternas hamrande på trävalsen. Orden satt liksom som en smäck. Och åter igen - det lät som i amerikanska filmer. Kloppetikloppetiklopp. Och sen hade reportern avslöjat en korruptionshärva och blev hotad av CIA.

Nu sitter jag och skriver designade ord. Böngroddar. Grattiskram. Blåslampa. Det spelar ingen roll vad jag skriver; allt blir snyggt när man skriver på Mac.

Ja, jag vet att jag är löjlig. Men jag är designat löjlig. Löjlig är förresten ett fult ord, men blir snyggt med Mac.

Så det så.

Julstyggelse

Jag skäms lite. Man ska älska julen. Det gör inte jag.

Lite av ett mysterium är det. Jag vet inte riktigt när min avoga inställning till Jesu födelse startade. För det fanns ju en tid när jag redan fem på morgonen satt i soffan med stora blå ögon och inväntade Scooby Doo, Bod och dom tuffa grabbarna.

Kanske är det barnens fel att julen blivit en styggelse. De högt ställda förväntningarna som i min kritiska hjärna ständigt kommer på skam. 

Sen alla dessa tveksamheter när man summerar den sistlidna julen. Fel julklappar? För lite julkrafs i granen? Var inte skinkan väl salt? Men vafan, Ernst Kirschsteiger som julvärd!? Borde vi ha åkt 40 mil till och julat för en släkting? Borde man ha gjort en egen sillinläggning? Glögg smakar gott första klunken.

Frun och jag brukar säga att vi är så lika i så mycket. Men när det gäller julen är vi födda i olika solsystem.

Hon brukar börja i augusti.

-Åååh vad jag längtar efter jul! Ska vi göra egen kalvsylta, stöpa ljus, köpa silvergran, smida en egen granfot, lacka klapparna med eget sigill, slakta en spädgris, fiska laxen i Archangelsk och vira in hela fastigheten i julglitter?

Hon sätter julribban när sommarens solbränna näppeligen torkat in. Och jag bleknar av prestationsångest.

I september vill hon prompt ha ner mig i källaren bland 58 flyttkartonger och se till att kartongerna märkta "Älskade jul" står längst fram. Av nån anledning står dom alltid underst och längst in, från år till år.

I oktober har hon virat in hela balkongen med ljusslingor, köpt lysande snöbollar och börjat rimma. I november stoppar hon in DVD:n med brasa/musik i TV:n och sjunger med i "JUUUULEN ÄR HÄRRRRRR!" iförd tomteluva.

Idag är den den 24 november. I det DahlbergSundbergska hemmet strålar det av jul. Det luktar saffran, kryddnejlika, pepparkakor och nyansen på inredningen går i blodrött. Julskyltningen på NK brukar vara trendsättande. Bah! Vilka losers! Vill ni se en julskyltning som får tomten att rodna av stolthet - gå in på Google Maps och sök på "nu jävlar är det jul!".

Jag längtar till sommaren. Så tråkig är jag.

Glad Midsommar!

MacMagnus

Är Mac-användare bättre människor?
Hittills har jag vandrat runt i tillvaron med Bill Gates som en osalig ande hängandes över mig. Microsoftpryttlarna har öst ner över mig: Bärbara. Fastsatta. Hundar som ska lära mig Word. Flygande fönster som skärmsläckare. You name it.
Och ständigt har pikarna från människor som anser sig vara lite bättre regnat över mig.
-Jaja, byt till Mac så ska du få se. Du hamnar i en bättre värld, skrockar Mac-fanatikerna och smeker sin G4 med nåt vått i blicken.
Dom tittar på varandra och har ett innanförskap som får Davidiansekten och Scientologerna att likna blåögda söndagsskolebarn. Och jag släpps inte in i samtalet om jag inte lägger mig på botbänken med ett äpple i munnen och talar i tungor.
På äldre dar (det där tog emot att skriva...) har jag börjat se mig själv som en finsmakare när det gäller design. Jag har bytt Volkswagen Passat mot Alfa Romeo. Yamaha, Suzuki och Honda har fått ge plats åt Triumph Bonneville. Dell har kastats i elektronikåtervinningen till förmån för en Sony Vaio.
Nu har jag tagit det slutliga steget. Jag har bytt till Mac. En designmässig fullträff med aluminiumskal och vackra vita knappar.
-Nu får du fart på programmen. Processorn kommer blixtsnabbt lyda minsta knapptryck och du slipper virus och dessutom pratar datorn med allt och alla, säger Mac-användarna och lägger den sektiska armen om mig.
Jaha. Skiter jag i. Jag vill bara överleva. För nånstans tror jag mig ha hört att dom enda som överlever tredje världskriget är kackerlackorna och Mac-användarna.
Och jag är en överlevare och vill vara en bättre människa. Dessutom är Steve Jobs ballare än Bill Gates. Så det så.

Rapport från den tysta vagnen

Jag gav SJ:s "tysta vagn" en chans till. Pluttade i rutan när jag beställde tågresan igår kväll.
Hur tyst kan den bli?
Svar: inte alls.
Mitt emot mig satt en snubbe som skulle av i Bålsta. Redan i Örebro plockade han fram laptopen, satte på sig ett par schyssta Bose-hörlurar och skickade i en DVD. Sen började det. "Hahahaha, jamen jävlar!". "Hoooohoooo, han är för underbar!". "Nämenhihihihihi...ja, jag säger då det!".
Mannen i 45-årsåldern lät oss andra i vagnen förstå att det han kollade på var bland det roligaste han sett sen Magnus & Brasses "Flygkaptenerna".
Vid bordet intill mig satt fyra reklambyråmedarbetare från konkurrentbyrån, intet ont anande. Dom gick igenom hela pitchen på kunden i Stockholm. Allt. Kommunikationsplattform. Problemställning. Utförande. Webb. Design. Hur kunden skulle fås att tro att just deras byrå var absolut vassast.
Jag satt som en fluga på väggen. Och mannen mittemot skrattade vidare. Kvinnan snett emot sov och hörde aldrig att hennes mobil med "I kissed a girl" ringde oavbrutet.
I Bålsta gick skrattgubben av. Han tog ur DVD:n ur datorn och la tillbaka den i fodralet där det stod...Sopranos?! Jag har nog aldrig uppfattat den serien som en komedi..?
Kvinnan med världens jobbigaste ringsignal vaknade med ett ryck först när alla hade klätt på sig för att gå av tåget i Stockholm.
Reklambyrågänget verkade grymt peppade när dom slog ihop sin pitch. Och jag kunde inte låta bli att ge dom några uppmuntrande ord:
-Lycka till på pitchen!

Nu är det gjort!

Tvivlaren får här något att bita i: jag har tränat.
Trots störtregn, cykelpunka och andra saker som normalt sett skulle ha fått Lat-Lennart att vända i dörren, så gick jag till stället där man drar, släpar, sliter och springer.
Om någon nu tycker att texten jag skriver just nu känns krystad: jamen försök själv att skriva när bröstmuskulatur, sexpacket på magen, trinnitus och mariececs skriker efter vila..!
Måste sluta nu. Ska stretcha eller dö.

I den tysta vagnen

Beställde platsbiljett till tågpendlarresan till Stockholm idag. Skulle sitta och skriva en hel del. Så jag pluttade i "Tyst vagn" för att känna mig ostörd.
Nu vet jag vad en tyst vagn är.
En tyst vagn är en vagn där det är tvärfullt, där hälften sitter djupt begravda i psykologiböcker, viktiga PM för dagens möte, processbeskrivningar för hur IBM ska implementera ett nytt system för affärsdrivande verksamhet i fläskköttbranschen och informationsskrifter om lungcancer.
Den andra hälften pladdrar på. Som kvinnan som sitter bakom mig.
Nu har hon ringt till sin åttonde kompis och berättat om hur hon ramlade de sista tre trappstegen när hon skulle ut med hunden. Och armen känns helt "förbrukningsbar" och det "durrar" under armbågen. Sen har hon just ringt till ett jobb hon sökt och fått veta att hon inte driver på tillräckligt och är lite för försiktig i sin framtoning. Hon höll inte med själv. Sen ringde hon samma åtta kompisar igen och berättade vilken idiot som inte hade anställt henne. "Och hur kunde Christer få jobba där, han som är en sån mes". Men tack och lov ska hon rida ikväll. En vallack som heter Mengele ska sadlas på, om armen klarar av att dra åt sadelremmarna.
Den tysta vagnen - my ass!

Nu var det ännu närmare

Ojoj. Det var riktigt nära idag.
Jag hade allt packat. Det fanns inget som kunde stoppa mig från en afton på stället där det finns grejer att dra i, släpa på, vrida på, springa på och duscha.
-Men nåt måste det väl ändå finnas, sa Lat-Lennart på högra axeln.
-Kom igen nu, Magnus. Tänk på att du inte är nån ungdom längre, sa Pigg-Paul på den vänstra.
Och så fick det bli. Nu skulle här svettas och endorfinerna släppas lösa.
Det spöregnade ute. Men herregud, det är ju inte vädret som är dåligt - det är klädseln. Så jag satte mc-regnjackan på.
Sen var det punka på cykeln. Men herregud, det finns ju pump på utställd på stan som älskar cyklister.
-Lite motgångar är bra för det mentala fokuset, sa Pigg-Paul med löjligt hurtig röst.
-Hallå. Ska du inte vänta tills imorrn, tyckte Lat-Lennart. Du kan ju träna när du kommer från Stockholm på eftermiddan. Eller på torsdag. Kanske fredag eftermiddag.
Pumpen på Stortorget var ur funktion. Men visst har jag en pump hemma på hatthyllan..?
-Du ser, Magnus. Du har fokus nu. Bra!
Sen kom jag hem igen. Insåg att pumpen inte låg på hatthyllan.
-Det är inte din dag idag, Magnus, sa Lat-Lennart med en överlägsen, lätt sarkastisk min.
Nej, det var nog inte det. Tänkte jag, och la ifrån mig den färdigpackade träningsväskan.
Men det är en dag imorrn också.

Näsa för barndom

Visst är det häftigt med dofter.
Det vi suger i oss genom näsan fastnar och stannar. Det limbiska systemet påverkar våra känslor, sexualiteten och allt som har med välbehag att göra.
Jag driver en kreativ process på reklambyrån från och till. Vi sitter med en knivigt problem och ska hitta lösningen och få idéerna att spruta fram. Det är då jag tar fram "verktygen" i form av sensoriska instrument. Det låter vetenskapligt, och i viss mån är det kanske det också.
Idag tänkte jag vädja till det vällustiga, det som skapar positiva känslor. Kundcaset är svårt och lösningen snyter man inte ur näsan hur som helst. Smak- och doftverktygen kan bli nyckeln, tänkte jag.
Jag serverade en dryck i vinglas (nänä, ingen alkohol en måndag förmiddag).
-Aaaaahhhh! Det här är barndom för mig, sa projektledaren förnöjt och smackade med tungan.
-Läskeblask. Det fick man ju bara dricka på lördagar förr, konstaterade formgivaren och svepte innehållet och började genast hitta kopplingar till kundens problem.
-Va gott! Det här med is och vodka skulle kunna bli en kanondrink på Sturehof, sa produktionsledaren.
Det hände grejer, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Och när doften kom fram, när de kreativa deltagarna fick gnida fingrarna över färsk citronmeliss och lukta, kröp barndomen ännu närmare. Fox-kola, hårda apelsinhalvor under semesterresor med föräldarna och lördagsgodis BARA på lördagar gjorde sig påmint 30-40 år senare.
Det limbiska systemet gör att du kommer ihåg dofter och smaker. Långt senare.
Det är därför man med njutning minns Trocadero och jordgubbs-Bugg.
Och det är därför man har svårt att dricka Lemon Gin som 46-åring.

Det var nära

Idag var det riktigt nära. Jag stod i hallen hemma och letade efter en försvunnen handske.
Jag hittade den i mörkret och fick med mig nåt upp från golvet. Det var liksom som en liten orm som hade slingrat sig runt fingret.
Jag försökte dra mig loss men ormen vägrade släppa. Förskräckt drog jag hårdare och hela skohyllan flyttade sig mot mig.
Plötsligt.(Åh, vad jag älskade det ordet när jag läste Enid Blytons Fem-böcker i min ungdom. Plötsligt lovade nåt, nåt oväntat och förhoppningsvis ruskigt. Plötsligt var ett ord som jag då tänkte att jag skulle använda mig ofta av när jag blev författare som stor. Nu är jag plötsligt stor, inte författare, men jag älskar plötsligt likt förbannat)
Nå. Plötsligt släppte det som liksom drog mig neråt mot golvet. Ormen hade en ände, och nu anföll den mig.
Det var en av mina träningsskor av märket New Balance. Den kastade sig upp mot mig och träffade den mjuknande magen.
Sen öppnade den plösen och vädjade: "Har du glömt mig? Vi som har haft så kul ihop...".
Jag fick sååå dåligt samvete. Vi som var så bra vänner. Som svettats, blödit och delat mjölksyra över stock och sten. Utan att riktigt förstå varför började jag nynna på Teddybjörnen Fredriksson.
Får en tår i ögat när jag tänker på hur dåligt jag vårdat relationen.
Nästa vecka är det jag som bjuder ut New Balance på en bira. Sen ska vi hem och sova skavfötters.

Modell - ett hårt jobb

Jag har varit fotomodell idag. Det är ett tufft jobb. Och jag utförde det.
Fotografen lät sådär skön som bara fotografer kan.
-Braaaa. Preciiiiis sådär. Mer blick, ät kameran...älska linsen!!!
Jag posade i Humlan. Det innebär att jag skulle stå i en fånig ställning i Humlegården bland novemberklädda hussar och mattar med sina fjantigt utstyrda Östermalmsjyckar.
-Se ut som om du är precis i steget. Jaaaa. Bra. Häng kvar i posen. Se svår ut! Skapa ett Strindbergskt uttryck!
Fotografen jobbade frenetiskt med uppmaningar bländare, ASA-inställningar och skärpedjup.
Fan. Hur ser man svår ut? Jag framkallade bilder. Jag tänkte på finanskrisens globala verkningar. Gick sådär. Rörlig ränta på bostadsrätten? Nope. Etanolen chockhöjd. Nä, funkade inte eftersom jag åker tåg. Aaah, överfulla tåg då? Kändes inte tillräckligt svårmodigt just då.
Det var 4 grader, novemberjävligt och ett halvår till lövpsprickning. På fötterna hade jag mina nya Björn Borg-dojjor som effektivt snörde av all blodtillströmning till tårna. Efter den nionde "posen" var fötterna bortdomnade.
-Jävlar i min lilla fotolåda - nu ser du svååååår ut!
Fotografen smällde av ett helt minneskort på sin Canon. 200 gigabyte svårmod i pixelformat.
Björn Borg, du var min hjälte som tonåring. Hoppas att du läser det här och förstår att du gav mig svårmod som gjorde mig Strindbergsk och bra på bild. Dina dojjor suger! Hade du spelat Wimbledon-final i dom så hade fanimej min morsa kunnat nicka in dina dubbelfattade backhands...