Mer ÖSK:are än nånsin...

Det tog 47 år. Men nu är jag ÖSK:are på riktigt. Samtidigt inser jag att kärleken ökar med avståndet.

20 mil från hemstan följer jag mitt svartvita lag på webben, via Nerikes Allehandas direktrapportering och på Götgatans O´Learys. Aldrig har jag brytt mig så mycket som nu.

Igår var en glädjens dag på O´Learys. På de STORA TV-skärmarna visades det STORA göteborgsderbyt och det STORA stockholmsderbyt. På en knappnålsstor 27-tumskärm i hörnet snett över kassaapparaten och drinklistan visades min match: ÖSK mot Helsingborg.

Stämningen på puben var hög. Kvinnor och män hoppade av glädje och ilska när Bajen fick ett mål bortdömt och nån Charlie tofflade in 2-1. TV-kommentatorerna skrek i falsett. Mellanreklamen dånade. Beställningarna i baren haglade.

Men jag var i min egen ÖSK-värld. Och såg hur ettan kom och tvåan kom så småningom.

Jag log i mjugg. Snubben bredvid mig i baren hejade på Helsingborg. Trots det hittade vi en samhörighet. Det var han och jag mot världen. Och jag vann.

Jag har mött Jesus!

Han stod på Stockholms Golgata: plattan på Sergels torg. Korset hade han med sig också.

Och småirriterad var han. Ett gäng youngsters från typ Mörby stod och dansade till ryckig electro. Dom var där först, och det gillade inte Jesus.

Han hade trott att Långfredan var helt utan moves i sneakers och jeans som visade kallingarna.

Men herregud, tänkte jag. Där står Jesus och surar och tänker att det var bättre förr. När Långfredan var årets segaste dag och till och med musiken i radion var extra långtråkig.

Häng med i utvecklingen nu, Guds son. Ska du nu hänga där på korset är det väl bra mycket roligare att kolla in lite electric boogie och den senaste drum´n bass-musiken... Det är få förunnat att dö en smula på fredan och vakna på måndan igen.