Åldersnojja? Moi?

Jaha. 47 är bara en siffra. Hittills har jag inte märkt några tendenser till att ålderns höst är i annalkande.

Tills igår.

-Ska vi slinka in och ta en öl? funderade frun när vi släntrade över en snöblaskig Repslagargata.

-Visst, replikerade jag snabbt.

-Eller nej, det hinner vi ju inte. Det är ju vårt favoritprogram, Mästarnas Mästare på TV snart, sa frun och gjorde ett lappkast i snögloppet.

-Men vad är klockan då? undrade jag och tänkte att en bira rinner allt ner på en kvart.

-Tio i åtta, vi måste bänka oss i soffan, sa frun som plötsligt delar min odelade kärlek för skogstrollet Thomas Wassberg.

Exakt klockan åtta satt vi käpprakt i soffan och stirrade in i 42-tummaren.

-Men va i helv....CLAES ELFSBERG! Va gör han här!

Besvikelsen la sig som en kvalsterfylld ryamatta över hemmet. En statsvetare orerade om hur tronföljden skulle påverkas. Kungen var ostrukturerad. Silvia pratade tyska. Daniel var lika intressant som en kurbitsmålning. Och Viktoria var vanlig.

Där satt vi. Det äkta paret, och sög i oss dagens kvasinyhet, i väntan på Mästarnas Mästare där gårdagens idrottshjältar stojar, flamsar och säger plattetyder. Och vi gillar det.

-Vi hade ju hunnit ta en öl, försökte jag.

-Mmm...kolla Wassberg. Han är ju helt overklig. Som en plirig sexåring i en gammal mans kropp, sa frun som ännu inte hunnit fylla 47.

Vart tar oss livet, egentligen?

Vad är det för fel på mig?

Jag fyller år idag. Okej, det är ju inte som förr. Då, när man låg vaken från fem och undrade hur länge det skulle dröja innan föräldrar och sura syskon skulle sjunga "Ja må han..." leva bakom paket och nöttårta med grädde och skivad banan.

Då var det okej med ja må han-leva-sången. Idag är det en pina.

Det ska sjungas och hurras. Med ett sånt där självbelåtet flin på läpparna. För innerst inne vet nog alla att det är just en pina att bli sjungen för.

Man ska sitta där och le tillbaka. Tacka för sången och fälla nån patetisk kommentar om oj vilken överraskning, nej jag blir inte en dag äldre, 25 år mentalt och andra banaliteter.

Redan då börjar man planera för hämnden. Nästa stackare som fyller ska få en riktigt höggljudd tenor som ylar "I HUNDRA JÄVLA ÅÅÅÅÅÅÅÅR!!!!!!!".

Jag är redan laddad. Och 47 vintrar.

Ska jag låna ut nätet?

-Det där nätet verkar vara bra...

Mina föräldrar har ett synnerligen distanserat sätt att se på internet. Närmare 80 än 75 får dom nåt oroligt i blicken när jag berättar om hur jag beställer resor, säljer möbler, båtar, motorcyklar, bilar och köper nya grejer. Bloggande ska vi inte tala om.

-Hur funkar det där med att blåga?

Det är ingen idé att försöka förklara. Att försöka förklara att jag bland annat har en trogna läsare i Australien och i Kuopio i Finland skulle förvirra ytterligare.

Men en glimt tändes dock i ögonen när jag förklarade att jag just sålt snart sagt varje pinal från lägenheten i Örebro på Blocket. Efter snart 60 års äktenskap har föräldrarna samlat på sig en del, om man så säger. Bra-att-ha-saker, milt uttryckt. Skräp, om man uttrycker sig pragmatiskt.

-Vi kanske också ska sälja lite grejor, funderade morsan. 

-Visst, jag kan plåta och lägga ut det på nätet, sa jag hjälpsamt.

-Kan vi låna ditt...nät? Undrade hon.

Jag förstår att hon menar väl. Och jag förstår att allt handlar om en generationsfråga. Och jag inser att hon säkert för 60 år sen försökte förklara för min morfar att det de facto inte var så att Sven Lindahl fanns på riktigt inuti televisionsapparaten. 

Förmodligen fick hon också förklara att han i verkligheten inte var svartvit heller...

Nu undrar jag oroligt vad mina tre döttrar ska skratta åt att jag inte fattar om 40 år.

-Haha, nädu farsan. Vi ska inte sälja våra möbler på det du kallar Blocket (fniss)...

Till salu: Magnus Dahlberg

Mitt liv går nu på rea på Blocket.

Jag har sällan varit särskilt nostalgisk och blödig när det gäller prylar och pinaler. Nu är det dags att slå igen en drygt 40-årig epok: mitt liv som Örebroare.

Lägenheten i Örebro ska väck. Liksom möbler och sånt som förvisso är döda ting, men lik förbannat en del av livet. Nostalgisk var ordet, sa Bull.

Blocket fylldes i söndags med mängder med saker som jag antingen ätit på, sovit i, gått på, förvarat i eller suttit på. Livet, helt enkelt.

Det tog fyra timmar. Sen var den värsta köphysterin över. Pusselbitar av mitt liv hade åkt till Eskilstuna, Degerfors, Jönköping och Kumla. För mig helt okända människor lägger nu livets pussel med mina möbler. På lördag kommer nån att sitta i min soffa och kolla på Melodifestivalen. Nån kommer att ställa porslinskatter på byrån. Och nån kommer att äta överstekt gödkalv på matbordet.

Jag ska skaffa en ny identitet. Finns det någon bättre begagnad på Blocket, tro?

Super-G och 50-talet

Häromdan gick vår störste boxare ur tiden.

Det kändes lite nationalromantiskt när jag läste om hur folk lyckades lyssna på hur Ingo slungade Floyd i golvet med Tors hammare. Sveriges Radio sände inte på natten. Istället var det Radio Luxemburg som kablade ut den sensationella matchen mitt i natten. Två miljoner lyssnare låg med örat tryckt mot rörradion.

Det var inte bättre förr. Tänkte jag.

Tills igår.

Med miljoner möjligheter att se, lyssna och höra rykande nyheter i direktsändning missar man antingen allt eller inget.

Igår skulle Anja och Vikarby köra Super-G i alpina VM. Jag satt på tåget. Det var jag och tjejen bakom som var sportintresserade i vagnen.

-Vet du hur man lyssnar på Radio Västmanland, frågade hon konduktörskan.

-Radio Vad? undrade den SJ-anställde.

-Det är Super-G på Radiosporten, förtydligade sporttjejen.

-Super Vad? envisades konduktörskan.

-100,7, svarade jag mellan sätena.

Jag är ingen siffermänniska. Har aldrig varit. Men bankkoder, kortkoder, dörrkoder och mobilkoder sitter i hjärnbarken. Liksom SR:s frekvenser.

Själv satt jag, som den moderna människa jag är, med datorn uppkopplad med mobilt bredband. Webbradio är guds gåva. Den mobila täckningen mellan Stockholm och Örebro är guds straff.

-Nu! Nu är det dags för startnummer 17. Anja Pärsson, det stora svenska medaljhoppet, förkunnade min brorsa som satt i en litet trångt kommentatorsbås i Alperna tillsammans med skidoraklet Torgny Svensson.

-Sådär. Bra, hon har bra fart ut i det svåra partiet. Kör inte för rakt nu, Anja. Så, höger, vänster, här börjar det se riktigt bra ut. Mellantiden kommer här, 32, 33, 34 och

Tunnlarna innan Bålsta.

Webbradion laddade upp igen. Och sändningen började om från startnummer ett.

-Välkomna till Val d´Isère. Dags för damernas Super-G, mässade brorsan.

Jag scrollade fram markören till startnummer 17 igen.

-...ellantiden kommer här, 32, 33, 34 och

Ny tunnel.

Samma visa. 32, 33, 34 och

I Västerås frågade jag tjejen bakom hur det hade gått för Anja.

-Ingen aning. Det går ju fan inte att lyssna på nån jävla radio här, suckade hon.

Mellan Valskog och Arboga fick jag en plupp på signalvisaren för det mobila bredbandet.

"Super G-fiasko för svenskorna" stod det på Aftonbladets förstasida. Vid det laget hade säkert brorsan redan tagit ner hela kopplet av åkare, intervjuat Anja, Vikarby, Stenmark och Bengt-Olov Grahn.

Undrar vilken frekvens Radio Luxemburg har?

 

Bert Karlsson - vilken loser!

Sådär. Semifinalen i Vi i femman är till ända. Sköningarna från Karlskoga regerade och gick till final.

Trots Bert Karlsson.

Skara-Slusken låg i soffan och snackade i mobiltelefon medan han väntade på att få komma in i en radiostudio och bli intervjuad. In väller femteklassarna, lärare och föräldrar. Ungarna visste inte till sig i trasorna när Bert låg där och smälte sina nyss uppätna semlor.

Och Bert visste inte till sig i den svällande pikétröjan när en av mammorna i lite för tajt och lite för urringad tröja svansade förbi.

-Öh, hörrödu. Stanna till här ett slag. Du var mig en sexig kvinna, sa Bert och hade svårt att fokusera på nåt annat än det som sitter mellan ögon och navel.

-Det där måste vara din söta dotter, fortsatte Skara-Snusken och pekade på en blyg femteklassare.

Nu var det inte hennes dotter. Och efter att ha fortsatt sitt oblyga flirtande en stund släppte han taget om mamman.

Ungarna från Karlskoga hade träffat en kändis, men skrädde inte med orden.

-Bärt ä allt än rikti snöskgöbbe han. Värsta stötet på Cissis morsa. Uäck. Äcklit! konstaterade dom på ärligt karlskogamål.

På A svarar jag Snöskgöbbe.

På B 110 kilo.

Microblogg igen

Gav microbloggen en andra chans. Kändes som ett glas vatten.

snabel-a-Micke: Det kurrar i magen. Lunch!

Man blir inte så sugen på mer.