Ett nytt snitt i kolven

Vi fortsätter utbildningen i kreativitet på jobbet.
Först jobbar vi som fan på dan. Med kreativitet. Sen går vi till kursen på kvällskvisten. Och lär oss nåt. Om kreativitet.
Jaja. Man ska vara öppen för nya intryck. Jag vet. Så jag lyssnar med öppna öron och sinne. Vad kan jag ta med mig in i mitt professionella yrke.
Vet inte hur många kurser jag gått under mina yrkesverksamma år. 30? 50? Säkert.
Kursledarna tror stenhårt på sina egna teser. Och jag försöker nicka nyfiket och ta åt mig. En vecka senare är jag i samma hjulspår igen.
Är det mig det är fel på? Har jag ingen som helst förmåga att ta till mig nya saker? Är jag bara en konservativ son of a bitch som lever efter min medfödda tes om att förmågan får man med modersmjölken?
Min egen oförmåga har gett mig en idé. Jag ska bli kursledare och åka land och rike runt med min svindyra utbildning: "Ett nytt snitt i kolven".
Kursplan:
10.00-11.30 Bror och Syster Duktig - gruppövning där alla får berätta vilka kurser man gått.
11.30-15.00 Lunch - alla får laga nåt favoritrecept från sina matlagningskurser.
15.00-15.10 Skamvrån. Gruppövning: alla får redogöra vad man tagit med sig in i livet av samtliga genomförda kurser.
15.10-17.00 Prata skit. Individuell övning: Alla får fem minuter på sig att snacka skit om chefen.
17.00-19.00 Sparka. Individuell övning: Cheferna får fem minuter på sig att avskeda en medarbetare på ett psykologiskt riktigt sätt, med stöd av LAS.
19.00-23.00 Cheferna och kursledaren minns vad "Drinkblandarkursen 1987" gick ut på.
23.00-03.00 Alkoholens inverkan på personligheten. Socialt kontra asocialt beteende i kursgårdens kareokebar.
03.00-03.10 Övertalningsmoment med retoriska inslag. Övning: Hur får du receptionisten att öppna baren igen?
03.00- Efterfest på kursledarens rum.
05.27 Tala övertygande. Övning: Så övertygar du polismyndigheten om din oskuld. Klädsel: kalsonger, lampskärm och handfängsel.

SITTPLATS!!!

Jag är bloggläsaren skyldig ett svar (se nedan).
Nu sitter jag i en fet SJ-fåtölj. Kan inte låta bli att göra som i SJ-reklamen. Tittar ut mot silosen i Köping och ler skälmskt.
Det behövs så lite för att göra mig glad. Att få sitta och åka tåg. Visserligen baklänges. Och lyssna på min nya favoritgrupp i lurarna: The Last Shadow Puppets.
Kan det bli bättre? Även om jag säkert spyr i Arboga efter allt baklängesåkande. Men åtminstone kan jag sitta och vomera.

En brits-blogg

Du ska vara jävligt tacksam som kan sitta på din häck och läsa den här bloggen.
För jag som pliktskyldigt levererar ordbajs i bloggform sitter på en hård brits med en stjärtyta som passar Idol-Johans ena skinka.
Fan ta SJ.
Ja, du hör. Jag svär som en borstbindare. Förbannad. Det är vad jag är.
Att proffspendla ger mig full rätt att kunna jämföra en resa med alla andra. Och det gör jag nu.
Och situationen jag befinner mig i är ännu en av dessa skrattretande resor med ett reseföretag som bara är skenbart välvilligt inställda till oss resenärer. Jaja, skratta ni åt ordet skenbart. Jag ids inte ens.
Ok. Igår satt jag och log lite åt SJ:s nya reklamfilm som är skitsnygg och som tar sin början i slutet av 1800-talet. Det var ånglok, stumfilms-knyckiga rörelser, 50-taligt välkammat, långhårigt och pälskragigt 70-tal. Och njutningsfylld nutid med ett avslutande belåtet leende. Mannen SITTER solo och alena. På fönsterplats till på köpet.
Det gör inte jag. Jag har britsplats, 27 centimeter från en dragig dörr...oops, Enköping. Måste flytta mig lite för att släppa av och på resglada passagerare. Hej och välkommen till SJ. Tack för att du valde SJ. Välkommen tillbaka. Fuck no.
Självklart ska jag inte onyanserat skrika: JASSÅ. NI HAR RÅD ATT KASTA UT MILJONER PÅ REKLAM. MEN ATT LÅTA FOLK ÅKA SOM DET ANSTÅR DET MÄNSKLIGA SLÄKTET, DET SKITER NI I!!!
Men jag har god lust.
Nu måste jag sluta. För snart kommer vi till Västerås. Då ska massor av ilskna människor av. Och jag ska slåss för en plats vid fönstret. Sen ska jag le mjukt och skälmskt mot landskapet som far förbi därute i mörkret.
Håll tummarna. Nu gäller det. Äta eller ätas. (För övrigt finns det ingen restaurangvagn på det här jävla tåget heller...).

Kreativ nazism och sexism?

Scenen: fem kreativa snubbar på en reklambyrå halvliggande i fåtöljer för 20 papp styck.
Uppdraget: hur fan får vi folk att bli bättre på att källsortera?
Dryck: kaffe
Mat: Plopp
Det kreativa arbetet kan börja.
Vi börjar aggressivt. Maffiaspåret. Kan man göra nåt på ett avhugget fiskhuvud i en säng? Tony Sop Rano? Hot? Baseballträ? Kanske lite stångdans med halvnakna kvinnor. Minimala trosor av mjölkförpackningar? Eller Käll Lönnå? Perfekt. En kommunikatör. Tyngre? Förintelsen...typ att bränna dom som inte källsorterar? Ja! Med tyska rubriker! Jetzt källsortieren wir! Alles in ordnung! Nu börjar det likna nåt. Vi går över mot mer sexuella anspelningar. Det piggar upp för stunden. Hö hö. Recycling. Återanvänd gamla ex. Källsortera dina tidningar. Kan funka. Kanske ett vägmärke. Välkommen till Återanvändsgränd. Och där står en svensk-spansk allsångsledare. Käll Sortera. Vi gör en låt. Typ den där Pantanamera. Vaddå? Är den gjord? Men plast då? Ska man kasta en plastpappa? Plåt då? Ja, jag vet. Vi kan skriva rubriken Stoppa förtrycket. Sortera ut avfallet. Vi plåtar 20 muslimska kvinnor från Afganistan som slänger burkan. Fattar ni? Burka. Plåt. Långsökt? Ja, kanske det ja. Men fotografer plåtar. Plåt. Vi kastar både fotografen och alla burkor. Haha. Nu har vi ett svampställe. Kan man göra nåt på svamp förresten. Finns det nåt som heter plåtsvamp? Kretslopp då? Tio cyklister på cyklar av plast, papper och plåt. Tour de Recycling. Kretsloppet. Ni fattar. Nähä. Tänk om alla förpackningar tar slut en vacker dag. Då måste man hämta ketchup i fickorna till en beige trenchcoat. Fatta. Vilka fläckar. Har ni hört den om kvinnan i kön till spermabanken? Jaså.
Nånstans i den kreativa villervallen finns svaret. Hur blir vi bättre på att källsortera.
Man borde videofilma en kreativ process på en reklambyrå. Och visa för kunden vid presentationen.
-Vi har varit i många hörn innan vi hittade rätt. Kolla här!
Vid närmare eftertanke. Nej, det vore dumt. Väldigt dumt.

Träningsnarkoman - jag?

Att vara narkoman eller missbrukare är en sorts självförnekelse, generellt sett.
-Nä, fan jag knarkar inte. Och om jag gör det så har jag full kontroll på mitt bruk. Jag kan sluta preciiiis när jag vill, imorrn om det skulle vara så. Eller nästa vecka.
Självförnekelse. Och det vet jag eftersom jag är i drogträsket själv, full av självförakt och förnekelse över hur verkligheten ser ut.
Jag tränar min 46-åriga kropp genom att dra i spakar, böja mig framåt med motstånd och springa på ett rullande gummiband i hopp om att komma fram nån gång.
Fast egentligen inte. Tränar, alltså. Om jag ska vara riktigt ärlig. För jag är en träningsnarkoman.
Jag tränar. Och det är den största självförnekelse som finns i mitt liv just nu.
Om nån frågar så tränar jag. Om jag frågar mig själv så tränar jag.
Frågar jag receptionisten på Nautilus så har hon aldrig sett mig.
Dessutom hittar jag alltid en bra anledning till att inte träna.
-Å, nej! Har jag inga rena träningsbrallor...Shit, då kan jag inte träna.
-Men hallå? Har det börjat blåsa ute nu igen. Fuck, då blir det motigt när jag cyklar hem.
-Ojojoj vilken jobbig dag på jobbet. Är det verkligen bra att träna om man druckit sju koppar kaffe?
Självförnekelse? Jajjamensan. Jag är en riktig träningsnarkoman, jag.

Kajbajsborttagare

En gång i tiden fanns det en tjock bok som kom varje år. Knappt en bild, bara text rakt upp och ner. Allt i snuskigt perfekta rader.
Den var avslöjande och visade tydligt på det klass-samhälle vi lever i.
Nordlund, Bengt, överläkare och Nordlund, Birgitta, psykoanalytiker, Doktorsvägen 12, 019-12 13 14. Sommarbostad: Villa Nordlund, Fjällbacka, 0525-123 45. Telefax: 0525-123 12
Telefonkatalogen var avslöjande.
Niskala, Jimmy, svets. Gråvädersg. 142, Garphyttan, 019-639 261.
Ju fler rader, färre förkortningar och enklare telefonnummer, desto högre upp på rangordningen.
Jag kunde sitta på toa i timmar och plöja telefonkatalogen. Med benen helt avdomnade stapplade jag därifrån och kunde glädja mig åt nya namn att skratta åt, märkliga yrken att förundras över och att höginkomsttagarna tog dubbelt så mycket plats i Televerkets fläskiga katalog.
Idag på morgonen såg jag ett yrke som skulle ha fått en egen favoritplats i min humorskattgömma.
Centrala Örebro har nattgäster som jobbar på annan ort på dagarna, men sen kommer hem vid halvåtta på kvällen.
Kajorna. Tiotusentals kajor. Trötta efter en dag på jobbet kör dom lite after work-flax i luften över Stortorget. Sen är det läggdags vid tio. Det är nybäddat i sovträden runt Järntorget. Men innan Kaj Blund kommer är det dags för kvällstoaletten.
Splasch!
Sen ligger litervis gråvit kajskit på stans gator, trottoarer och min cykel. På morgonen luktar det inte nyutsprungna rosor över Örebros centrala delar.
Det är då hjältarna kommer: kajbajsborttagarna.
Med en tankbil, fet slang och supertryckluft spolar dom Örebro rent igen. Ger mig fan på att dom sprayar träden med Hugo Boss också.
Det är då jag funderar på deras yrkestitel. Vad skulle det stå i forntidens telefonkatalog?
Holmquist, Bengt, fågelexkrementsanerare. Kanske.
Eller marksanitör. Möjligen högtrycksträckdemonterare...
Hursomhelst har dom en plats i mitt hjärta där jag förvarar människor med yrken som behövs.

Ett gäng kukar på kroppen

Jag var 16 år. Polaren Jonas och jag lämnade hans föräldrahem eftersom hans syrra låg utslagen i mässlingen.
Hemma hos mig satt min brorsa med sin amerikanska flickvän och hennes skitsnygga lika amerikanska kompis.
-You shouldn´t be here, sa brollan lite störd över att jag interruptade hans stund på jorden.
-Men, Jonas sister got mässlingen, urskuldade jag mig på försiktig engelska.
Då vaknade den indianliknande väninnan till liv.
-What? Mässlingen, what´s that?
-Well, you know. She got pricks all over your body.
Fel sagt, Magnus.
Men Pocahontas fann sig snabbt.
-Oh, my gosh! Lucky her!!!
Retrospektiv Tourettes Syndrom, som sagt var.

Tourette-bekräftelse

Ok, ni kanske tror jag överdriver det här med Retrospektiv Tourettes Syndrom.
Det gör jag inte. Och här följer ytterligare ett bevis.
Det var räkfrossa och jag stod vid berget av knappt tinade nordostatlantiska räkor och skulle rosta mina mackor.
Framför mig stod Gladys del Pilar och rostade. När hon stod där och kollade nonchalant runt omkring sig klonkade brödrosten till och hennes mackor for upp, näppeligen färdigrostade.
Så jag knackade henne på axeln och sa:
-Ska du har mer färg?
Redan där har jag trasslat till det. Hon tittade på mig med arg ecuadoriansk blick. Och jag försökte rädda mig.
-Ja alltså, på bröna.
Bara så ni vet. Afro-Dite och nakenchocken i Melodifestivalen var mitt fel. Det var Gladys hämnd på rasistiska räkfrossande påhopp i hennes ungdom.

Engelska is da shit!

Jag har en släng av nån sorts retrospektiv Tourettes Syndrom. Det handlar alltså om att det är först när jag sagt meningen eller ordet som jag inser fadäsen.
Sånt kan bli riktigt dråpligt.
Som i lördags. Jag och frun var på en fest med 79 procent homosexuella män. Festen var glad och lyckad, trots att jag stod där med en molande värk i mina bihålor som bieffekt av min efterhängsna förkylning.
Pratade med en av de genomglada och trevliga fjollorna, och pratade sådär löjlig direktöversatt engelska. Fjollan tyckte jag såg blek ut där jag stod och gned min värkande bihåla.
-Well, you know, I´ve got bajhole inflammation.
Fel sagt, Magnus.
Men fjollan gapskrattade och fann sig.
-Hahaha! Du det har jag efter varje helg.
Touché!

Teckenspråk för cyklister

Jag cyklar vidare i Stockholm.
Börjar se tendenser och trender allt tydligare. Dom som är mest våghalsiga kör Nishiki, en cykel med fler växlar än vad prinsessan Lilian är gammal. Nishiki-cyklisterna skiter i att stå i kö vid rödljusen. Dom öser på mot rött och kastar sig fram där det finns luckor mellan bilarna. Nishiki-tramparen har hjälmen aggressivt nertryckt mot ögonen och gärna ett par skitfula smala solbrillor som ser ut som två spyflugor.
Och det ska pekas, plingas, aktas och viftas. Kommunikationen mellan cyklister/fotgängare, cyklister/cyklister är som ett helt nytt språk.
-Appappappappapp!!! (Betyder: undan, för satan...annars får du en framgaffel i häcken)
-Aktaaktaaktaakta!!!! (Betyder: bara för att du går på en gågata så ska du inte tro att du är fredad från att få en cykelkorg intryckt i venusberget)
-JAMENVAFANJAGÄRFOTGÄNGARE (Betyder: Jag tänker inte sätta på mig en sån där ful hjälm bara för att gå och handla på Konsum)
-Plingplingplingpling!!! (Betyder: Jag kommer i fart. Det gör inte du)
-Ojojojojoj!!! (Betyder: Ska inte den där BMW:n stanna när den ser att det kommer en helt oskyddad cyklist..?)
-Ajajajajajaj!!! (Betyder: Nej, det gjorde den alltså inte)
-Tututututut!!! (Betyder: Nu finns det en cyklist mindre i Stockholm)

Ok, jag erkänner

Tror jag har missat två avsnitt av Idol.
Jag vet, det är inte likt mig. Ja, inte att missa avsnitt, utan att kolla på förnedrande TV som i början gör narr av folk som tycker sig ha gåvan att kunna sjunga.
Döttrarna har tröttnat. Idol suger. Första tre säsongerna var bäst, för då var killarna snygga. Nu släpar dom in vad skit som helst, är deras ursäkt.
Det är då jag tar över i TV-soffan.
Jag och polaren Ola har alltid legat lite före när det gäller att hitta "rätt"musik. Vi lyssnade på Cure innan ens Robert Smith hade hittat ögonskuggehyllan på Åhléns. Vi har alltid hatat ABBA. Vi vet att Alan Vega inte är namnet på ett par högtalare.
Så det var med skammen krypande i kroppen som jag biktade mig för honom häromveckan.
-Jag har kollat på alla Idol hittills.
Sa jag och väntade på att han skulle klippa till mig och förvägra vidare umgänge.
-Jag med. Skiiiitbra. Hon LouLou är ju en soulklippa...
Jag bara gapade. What the fuck. Har han tappat smaken, stilen och förståndet?
Sedan dess ägnar vi oss åt att analysera senaste Idol-avsnitten på ett sätt som skulle få Johan Croneman på DN att blekna som TV-resencent.
Och både jag och polarn Ola är kära i Anders Bagge. Inom kort kommer vi att adoptera honom och göra honom till nummer tre i syskonskaran.

Kvantitet eller kvalitet

Det finns två sorters presenter, inser jag.
Den som är liten, med skimrande snirklig rosett och luktar guld.
Eller den som består av flera paket, och som rymmer en sorts flerstegsraket inom samma tema.
Jag valde den senare.
Min fru är kreativ på många plan. Men det finns en kreativ ådra där hon ännu inte vågat vrida på kranen. Målandet.
Därför blev presenttemat givet.
Present 1: En basker
Present 2: Ett staffli
Present 3: Tre målardukar på ram
Present 4: Skissblock
Present 5: En konstnärslåda med akrylfärger, penslar, pennor och lite annat konstnärligt smågodis
Present 6: En nybörjarkurs i akrylmålning i bokform

Dramaturgin blev givetvis lyckad tack vare hennes antipati för just baskrar. Den blick som mötte mig över frukostbordet i morse när baskerpaketet öppnades kan jag leva på fram till 8 noveber 2009.
Fast jag kan å andra sidan leva på blickarna jag fick när måleritemat uppdagades i takt med öppnandet av resten av paketen, resten av livet.
Succé!
Jag vet redan vad jag ska ge frun i present nästa år. En låda sherry av finaste sort till hennes vernissage på Liljewalchs.

Fetfel från början

Alltså. Det började liksom inte så bra med presenten till födelsedagsbarnet.
Vi satt och chillade (ungdomsspråk) på en lokal pub med en bira igår kväll, jag och hustrun.
-Jag var på en hattaffär och provade minst 100 hattar igår, sa hon. Och så kom expiditeten fram med en - basker! Och jag som hatar basker!
Ooops!
Jag som just köpt en basker som present.
Nu är inte det hela sanningen runt presenten. Thank god!
Och faktum är att det gav mig ett mer spännande scenario när jag i morse lämnade fram presenten. Just av den anledningen fick födelsedagsbarnet öppna baskerpaketet som första present.
Jag visste inte till mig i trasorna och njöt i fulla drag av hennes antibasker-inställning när hon öppnade paketet.
Snart ska jag avslöja min plan. Men nu är det lunch.

Nu är det gjort!

Halva jobbet är klart. Presenten är inhandlad. Imorrn bitti ska det bjudas på sängfrukost och egenhändigt inslagna paket.
Just nu känner jag mig tom invärtes. Som att ha gjort fyra Högskoleprov efter varandra, lämnat in och nu väntar på resultatet.
Sedan den 9 oktober förra året har jag uppmärksammat lyssnat till små fragment av fruns subtila luckor av sånt hon inte har, men gärna vill ha.
Det var i ett töcken av subliminal varseblivning som jag kunde utropa eureka. Nånstans i alla dessa mångordiga diskussioner och samtal fanns det nåt. Nu vet jag vad. Och nu är det köpt och inslaget.
Återstår reaktionen.
Tyvärr kan jag idag inte berätta vad det är. Det finns en viss risk att frun googlar på "födelsedag, subliminal varseblivning, Högskoleprov och sängfrukost". Och då är jag rökt.
Den som har tummarna i behåll kniper tokhårt om dom.

Tipsen strömmar in...

Mindre än ett dygn kvar nu. Sen faller bilan. Godnatt jord. Och där hemma går födelsedagsbarnet runt och haussar sina förväntningar.
Har sedan igår fått flera välmenta tips från medmänniskor som sympatiserar med mig. Tack. Men dessvärre är förslagen värdelösa.
o En röd Batman-telefon som blinkar när det ringer.
Jag kan höra reaktionen. "Jag sa ju INGA TEKNIKPRYLAR!!!". Dessutom är den för kitschig och röda inredningsdetaljer är sååå 90-tal.
o Medborgarskolans "Data för kvinnor med låg toleransnivå".
Jag har en stark vilja att bli äldre än 46 år.
o En tatuering med frugans namn på mitt bröst.
En principfråga. Aldrig. Det närmaste jag varit en tatuering var en överförfriskad kväll i Köpenhamn och ambitionen att tatuera en humla i ljumsken. Tatuerar-Bill hade stängt för tio minuter sen. Min smala lycka.
o En yasiragi-dag på Hasseludden.
Födelsedagsbarnet tror visserligen på mycket kroppsligt och själsligt hokus pokus, men det japanska tjafset har fått silkessnöret.
Klockan tickar. Mot undergång eller en dag i ljuset.
Den som lever får se.

Datakurs kanske...

"Det kom upp en kod och så stod det att det var felmeddelande".
Detta är en mycket vanlig sägning från födelsedagsbarnet (nedan benämnt "Frugan").
Datorer och födelsedagsbarnet har ett stundtals ansträngt förhållande.
Och det är aldrig hennes fel. Ju hårdare hon slår på datorn, desto mer fel har den gjort.
Jag vet inte hur många blogginlägg från hennes vackra blogg ojvamycket.blogspot.com som spårlöst försvunnit ut i bloggmörkret.
Här ser jag nu en presentmöjlighet. En pedagogisk datakurs. "Datakurs för dig som tycker att datorer är dumma och som HATAR när datorerna inte gör som du tror att dom borde göra trots att du gör allt i helt fel ordning".
Finns det en sån kurs? I så fall skulle jag aldrig våga ge bort den som present till födelsedagsbarnet.
Jag letar vidare...

Kanske...

...eller kanske inte.
Att googla på presenter, överraskning och panikångest gav mig bara ett tips.
Ett muffinsställ. Ingen måste-ha-grej, va?
Om jag byter ut panikångest mot nära-döden-upplevelse, då..?

Jag har det!

Eller nej förresten. Hon skulle tycka det vore löjligt. Möjligen aningen kul.
Men nej. Funkar inte.
Presentjakten fortsätter. Och månen var redan tingad av en desperat miljardär.
Nu ska jag googla på "presenter, överraskning, panikångest".
Håll tummarna tills blodet levrar sig.

Frugans födelsedag - panikångest!

Den finns där som ett tryck över bröstet redan i april. Ångesten som växer inombords och eskalerar till ett paniskt tillstånd.
Den stora dagen närmar sig. 8 oktober. Det är då förhållandet ställs inför årets tuffaste utmaning. Det är då resten av livet gömmer sig under presentpapper.
Frugan fyller.
-Jag vill ha ett guldsmycke med ädelstenar, ett par skinnhandskar i gnupung, en spa-helg, kanske ett körkort, två hundvalpar eller en häst...eller förresten, ett par snygga boots, ett roligt jobb och en resa till Sydafrika och massor av små mer obetydliga presenter såsom en ny cykel och en biljett till musikalen Fucking London...
Önskelistan levereras första veckan i juni. Varje år.
Trycket över bröstet infinner sig i juli. Matlusten försvinner i augusti. Sömnlösheten kommer som ett brev på posten i september.
Köpa kläder? Nä. Hon har smak som gör Gucci till småpåve i fråga om att veta vad som gäller just i oktober 2008. Hon heter liksom kräsen i efternam.
Jag blir helt blank invärtes. Som kreatör brukar jag sällan blir handfallen och få skapande-afasi.
Men nu är det tomt. Och det blir inte bättre av att hon sticker till mig små presenttips under den krampaktiga resans gång: "ansiktsbehandling, en Guldbagge, telefonnumret till Eddie Izzard...".
Två dagar kvar. Kan knappt jobba. Försöker se "tecken" i verkligheten som ger mig vägledning mot en aha-present.
Är det nån som vet om månen är till salu..?

Mig lurar ingen.

Det är trendigt att älska hösten. Den höga fylliga luften, den krispiga kylan på mornarna och alla vackra färger. Och så luktar det så underbart, lite sötaktigt och mustigt.
Alla ni höstfanatiker, jag har ett meddelande till er:
Dra nåt gammalt över er!
Mig lurar ni inte. För ingen, jag säger ingen, kan få mig att älska den här årstiden.
Den så kallade fylliga luften är fylld av multnande, blöta löv som gjort sitt. Och årstiden höst har inget annat att fylla luften med. Den förbannade krispiga kylan vittnar bara om att den kalla vintern är på väg. Kul, på en skala?
Nä, jag är konsekvent emot hösten. Och november är ett veritabelt tjänstefel av månadsskaparen.
Låter jag bitter? Det är jag inte. Jag är bara skitsur. På hösten i allmänhet.
Snälla hösten, vik hädan. Ge mig maj-augusti.

Jag älskar näsdroppar!

Jag tänker inte googla på näsdroppar. Vill inte sabba illusionen om att näsdroppar är en Guds skapelse.
Har just varit och intervjuat en kvinna som jobbar med sopor. Jo, hon sa det själv. "Jag jobbar med sopor". Allt ägde rum i Norra Latin i Sthlm. Intervjun, alltså. Ett stort forum med närmare 500 personer som alla var där av en anledning: lärande runt europeiskt territoriellt sambarbete.
Det var EU-pengar hit och klusterbildning dit.
Sen var det dags för intervju med denna genomtrevliga sop-kvinna.
Men när jag ställde frågorna var det som om det var nån snett bakom mig som ställde dom.
Dyng-täppt. Och med en röst som motsvarar Filip och Fredrik på Rohypnol.
En dusch ur den lilla flaskan. Och fyra minuter senare är jag jag igen.
Nu tänker jag INTE fråga besserwissern på jobbet om innehållet i Otrivin.
Jag låter henne inte glimra med att kunna innehållsdeklarationen och göra en konsekvensanalys.
Jag nöjer mig med att kunna andas.

Jag hatar Alvedon!

Gårdagens lovsång klingar i moll idag. Allt är Alvedonens fel.
Jag gör en pudel idag.
Igår: efter en kvart kommer lyckoruset efter en Alvedon i en stackars förkyld sates kropp.
Idag: efter en kvart får jag ont. Ungefär som om den tionde bröstryggskotan har fått tandvärk.
-Vet du vad Alvedon innehåller? skrockar en arbetskamrat, ungefär som om hon är bästis med generaldirektören på Medicinalverket.
-Ja, grejer som gör mig lycklig och smärtfri, försöker jag.
-P a r a c e t a m o l. Och a c e t y l s y r a.
Jaha. Och? Jag knycker på nacken och går rakryggad därifrån. Att jag sen vrider mig i bål-plågor när jag kommit utom synhåll är en annan femma.
Men som den moderna man jag är struntar jag i förståsigpåarna. Istället googlar jag. Och inser att förståsigpåarna i det här fallet har rätt.
Det är inte ryggkotan som spökar. Det är magen. Beskedet på varenda sajt jag besöker är entydigt: ta inte Alvedon i anslutning till kaffedrickande och alkholintag. Det bidrar till en giftansamling som levern och magen har svårt att hantera.
Anslutning? Giftansamling? Kaffe och alkohol?
Jovisst, en bira kan väl slinka ner. Men jag dricker, inser jag, kopiösa mängder kaffe. Och just nu tar jag kopiösa mängder Alvedon. Mitt lyckopiller.
Tar detta lyckobringande piller för att bli kvitt smärtan. Och skapar nästa.
Aldrig får man vara riktigt glad.

Jag älskar Alvedon!

Den är vit, liten och söt. Rundade sköna kanter som känns underbara mot fingrarna. I munnen smeker den sig fram över tungan och glider ljudlöst ner i magen.
Sen dröjer det inte förrän lyckruset lägrar sig i kroppen. En kvart. Sen: hej då värken!
Jag skulle till och med kunna vara telefonförsäljare om det var Alvedon jag sålde.
-Hej Gudrun. Jag har ett erbjudande till dig Gudrun. Ett piller som gör dig lycklig Gudrun. Ska vi säga tio kilo. Gudrun. Gudrun? Dugrun?
Kanske inte telefonförsäljare då. Det är ju dom som orsakar huvudvärk. Orsak och värkan, liksom.
Men Alvedon är i alla fall grejen. Den lilla tabletten gör min dag. Tack!

Dagens frukost

Två Alvedon. Två duschar Otrivin. En grön tablett Sinova. Och tre klunkar A-fil direkt ur förpackningen.
Frukost är verkligen dagens viktigaste mål.
Och på Apoteket fick jag Fuglesangs bok om rymden på köpet för att jag köpte fyra så kallade förkylningsprodukter.
Min dag är räddad.