Åldersnojja? Moi?

Jaha. 47 är bara en siffra. Hittills har jag inte märkt några tendenser till att ålderns höst är i annalkande.

Tills igår.

-Ska vi slinka in och ta en öl? funderade frun när vi släntrade över en snöblaskig Repslagargata.

-Visst, replikerade jag snabbt.

-Eller nej, det hinner vi ju inte. Det är ju vårt favoritprogram, Mästarnas Mästare på TV snart, sa frun och gjorde ett lappkast i snögloppet.

-Men vad är klockan då? undrade jag och tänkte att en bira rinner allt ner på en kvart.

-Tio i åtta, vi måste bänka oss i soffan, sa frun som plötsligt delar min odelade kärlek för skogstrollet Thomas Wassberg.

Exakt klockan åtta satt vi käpprakt i soffan och stirrade in i 42-tummaren.

-Men va i helv....CLAES ELFSBERG! Va gör han här!

Besvikelsen la sig som en kvalsterfylld ryamatta över hemmet. En statsvetare orerade om hur tronföljden skulle påverkas. Kungen var ostrukturerad. Silvia pratade tyska. Daniel var lika intressant som en kurbitsmålning. Och Viktoria var vanlig.

Där satt vi. Det äkta paret, och sög i oss dagens kvasinyhet, i väntan på Mästarnas Mästare där gårdagens idrottshjältar stojar, flamsar och säger plattetyder. Och vi gillar det.

-Vi hade ju hunnit ta en öl, försökte jag.

-Mmm...kolla Wassberg. Han är ju helt overklig. Som en plirig sexåring i en gammal mans kropp, sa frun som ännu inte hunnit fylla 47.

Vart tar oss livet, egentligen?