En börda för sjukvården.

Kollade en leverfläck häromdan. Normalt är jag inte den som springer till sjukan i tid och otid. Nu gjorde jag det mest för att lugna min omgivning, och lite för att jag var nyfiken.

Leverfläcken hade kliat och flagat. Den hade blivit större och var oregelbunden till sitt uttryck. Den såg faktiskt ut som Närke gör. På internet var jag ett mönsterexempel på Malignt Melanom.

Jag höll fram vänsterarmen mot doktor Ingesson.

- Vad tror du om det här?

Han kollade i exakt två sekunder.

-Nä, sa han.

-Det är inget va, eller hur, visst? sa jag.

-Nä. Det är lite rependalix i läderhuden. Nästan som kvardröjande solbränna.

-Vabra, tack då, sa jag och reste mig efter att ha tillbringat 38 sekunder i hans rum.

Jag blev faktiskt lite besviken. Här hade jag tillbringat tid i telefonkö, cyklat från jobbet, betalat 140 spänn, surfat på nätet och ägnat massor av tid åt att geografiskt bestämma leverfläckens utseende. Och sen får jag 38 sekunder av sjukvårdens omvårdnad. Fan va orättvist. Här betalar man skatt och bla bla bla. Jag fick inte ens ett klistermärke.

Nästa gång jag går dit ska jag vara riktigt jävla sjuk. Dom kommer att applådera när jag kommer in. Och jag kommer att få åka ambulans och sen kommer jag att få välja och vraka på apoteket. "Ta vad du vill, Magnus. Det är du värd". Sen får jag eget rum och en helt ny respirator av senaste modell. Dom kommer att skriva om mig i Medical Journal och Doktor Åsa kommer att ha mig som ett lysande sjukt exempel i varje program.

38 sketna sekunder. Bah!

En gigant på el?

Skulle köpa platt-TV till svärföräldrarna på lunchen idag. Elgiganten låg nära till hands. Så där ramlade jag in och möttes av en TV-djungel.

Nu var jag ändå rätt påläst och letade mig snabbt fram till Samsung LE40FXXXBCCDTDES. I korta drag var det en stor TV som visar en bra bild.

-Har du tid? frågade jag försäljaren och insåg omedelbart att:

1. Han hade inte ätit lunch än.

2. Han jobbade på Elgiganten i brist på annat.

3. Hans sambo inte delar Anna Ankas värderingar

4. Han var där bara för att på krogen kunna droppa att han jobbar på Kungsgatan i Ståckhååålm.

-Ja..? sa han kort.

-Jo ni har en TV därborta, en Samsung, 40 tum. Den...

Längre hann jag inte.

-Den är slut.

Jag kom med ett alternativ. En Philips med jättelångt efternamn.

-Slut.

Jag hade ytterligare ett alternativ.

-Den där då, Panasonicen.

-Slutt, sa han nästan triumferande.

Jag orkade inte lägga ut nån text om tillgång, efterfrågan och servicekänsla. Sånt överlämnar jag till pensionärerna.

Köpte en Samsung LE40FXXXBCCDTDES på nätet av PC City istället. Och slapp prata med en endaste människa. Bara vänliga texter och tacksamhet för att jag valt just PC City.

Svärföräldrarna kommer inte märka nån skillnad. Ingvar Oldsberg ser likadan ut i Samsung LE40FXXXBCCDTDES, vare sig den kommer från Elgiganten, Åkes Radio & TV eller PC City.

Och jag slipper pompösa, otrevliga elgiganter...

Hatlåtarnas hatlåt.

Vi hade just en diskussion på jobbet. Ibland har vi det. Och då brukar intensiteten bli sådär lagom ljum. Ingen går i taket. Ingen stormar ut storgråtande. Ingen hotar med gängspö. Alla når consensus.

Häromdan slängde jag ur mig en fråga när jag satt och strösökte på Spotify.

- Vilken är er absoluta hatlåt?

Det tog skruv, vill jag lova.

"The lady in red", "Nikita", "allt med Eros Ramazotti". Hatlåtarna haglade. Artister som kittlar kräkreflexen dök upp.

- Meatloaf får mig att sjukskriva mig.

Ljudnivån ökade. Alla sökte upp sina mardrömslåtar.

- Lyssna på den här då. Fyyyy faaaan! Peter JävlaLeMarc. Och James Blunt.

Nu tog jag fram mitt äss ur rockärmen.

Opus med "Life is life". Vi gick och gängkräktes.

Spotify är fantastiskt.

KlagO

Det har kommit klagomål på att "en jävla kräfta och Stockholm is da plejs" har varit alltför frekvent synligt på bloggen du just läser.

Jag kan inte annat än hålla med. Jag är en usel människa. Har inte skrivit en rad sen i maj. Fyra långa månader.

Skrivkramp? Nope. Har istället tänkt vara kortare, koncisare, precisare och exaktare. Twitter is da plejs. MangeD is my name.

140 tecken. Med mellanslag. Vilken utmaning. Inte konstigt att vissa skriver "Nej, nu ska jag gå och sova. Godnatt." Eller "Äntligen fredag. Nu ska jag åka med pojkarna på fotbollsturnering och sen ska jag klippa gräset och sen..." är det slut på bokstäverna och man får inte veta ett dyft om hur just denna person tänker avsluta sin helg. Resten av världen får gå i en olidlig ovetskap om helgeskapaderna.

Jag tror, men det är bara ren spekulation, att just denne twittrare ägnade söndagen åt att mysa i soffan och kolla på en svensk deckare i fyran som är tyskdubbad.

Stockholm - da plejs!?

Frun irriterar sig på att jag a l l t i d tar Örebro i försvar.

-Det går ju inte att säga nåt negativt om den stan utan att du blir förbannad och lägger fram världens försvarstal.

Säger hon och öser beröm över sin egen hemstad. Stockholm.

Och om man, som jag numera, bor i Stockholm SKA man ogilla sin gamla hemstad och förbehållslöst älska Sthlm. 

Men om man nu hyser vördnadsfulla känslor för en stad som är lagom och mellanmjölk? Utesluter det att man kan ha känslor för två städer? Kan man älska nån på avstånd? Kan man älska två?

-Skönt att äntligen få bo i Stockholm, eller hur, snarare konstaterade än frågade en känd stockholmsförfattare häromdan.

-Örebro är fint också, fin stadsbild, snygg innerstad, bra folk, nära till...

-Kräftorna är bättre i Stockholm, avbröt han mig.

Det är liksom ingen idé. Du ska älska Stockholm. Och misstycka om din eventuella hemstad.

Låt mig få fortsätta vara ambassadör för stan där jag lärde mig cykla, läsa och räkna (nåja). Låt mig få tycka att det är helt okej att ha bott i en stad där det inte går att köpa oliver klockan tre på morgonen.

En sak till: min absolut bästa kräftupplevelse hade jag i en segelbåt i gästhamnen i Fiskeboda när jag åt nykokta Hjälmarkräftor. Förlåt då för fan.

Hata, hata, hata Örebro!

Igår fick Bajen stryk av ett lag från en oansenlig stad om ligger nånstans mittemellan Stockholm och Göteborg.

Det är kris i Bajen. Eller Hammarby som folk som inte vet bättre kallar laget. Ett folkkärt gäng som engagerar och får vuxna män att gråta. Just nu är det många som gråter. För Bajen går kräftgång i Allsvenskans bottenskikt. Det engagerar ju alla.

Och det borde ju jag förstå. Alltså att Bajen förtjänar medömkan efter förlusten mot nåt lag väster om Hornstull.

Så därför borde jag vara assimilerad med SVT-sportens värdering av vad som är viktigt.

Helsingborg vann över ett kvartersgäng från Bromma. Då intervjuas en helsingborgare som säger typ "vi har ännu fler målchanser än dom, därför vann vi" - på skånska och med underbara tempuseskapader.

Kalmar vann mot Trelleborg och SVT intervjuade en kalmarit som på ett träffsäkert sätt förkunnar att "nu är vi på gång".

Och Bajen får stryk av Örebro-nånting. Då intervjuas en hammarbyare som ser moloken ut och menar att "när vi är pressade så blir det väl så att man ger en armbåge på en motspelare av bara farten".

Jaja. Det var väl ungefär vad jag ville säga den här gången. Örebro SK blir som alltid styvmoderligt behandlade i landsrapporteringen. Det är lätt att bli bitter. Och dessutom bemött som bitter.

Mer ÖSK:are än nånsin...

Det tog 47 år. Men nu är jag ÖSK:are på riktigt. Samtidigt inser jag att kärleken ökar med avståndet.

20 mil från hemstan följer jag mitt svartvita lag på webben, via Nerikes Allehandas direktrapportering och på Götgatans O´Learys. Aldrig har jag brytt mig så mycket som nu.

Igår var en glädjens dag på O´Learys. På de STORA TV-skärmarna visades det STORA göteborgsderbyt och det STORA stockholmsderbyt. På en knappnålsstor 27-tumskärm i hörnet snett över kassaapparaten och drinklistan visades min match: ÖSK mot Helsingborg.

Stämningen på puben var hög. Kvinnor och män hoppade av glädje och ilska när Bajen fick ett mål bortdömt och nån Charlie tofflade in 2-1. TV-kommentatorerna skrek i falsett. Mellanreklamen dånade. Beställningarna i baren haglade.

Men jag var i min egen ÖSK-värld. Och såg hur ettan kom och tvåan kom så småningom.

Jag log i mjugg. Snubben bredvid mig i baren hejade på Helsingborg. Trots det hittade vi en samhörighet. Det var han och jag mot världen. Och jag vann.