Mer om det senare...

Jag höll ett föredrag om att skriva kreativt för ett gäng skolelever som läser på det gymnasiala Mediaprogrammet idag.
Allt är sig likt i skolan. Dom intresserade sitter längst fram. Ställer frågor. Ler när man tittar på dom. Dom skoltrötta sitter längst bak. Gäspar. Kollar klockan. Och blir livrädda när man söker ögonkontakt.

Jag gjorde det generalfel som alla långrandiga föreläsare gör. Jag pratade om nåt och insåg att jag snuddade vid nåt som skulle komma lite senare i mitt föredrag. Så jag sa:
-Jag kommer att återkomma till det lite senare.
Shit. Det är ju just det man hatar att höra om man lyssnar till en ointressant föreläsare.
-Det här med investeringsgraden i regeringens infrastruktur kommer jag att återkomma till senare.
Så brukar dom säga. Och det brukar bli senare. Väldigt senare. Typ när jag har börjat tänka på sex eller vad jag ska göra nästa semester.
Därför ursäktade jag mig.
-Förlåt. Exakt det jag sa just nu suger att säga. Senare, tänker ni, hur länge ska idioten hålla på där framme? Jag som hade tänkt spela Counter Strike och ta en burgare på Mackedonald. Lite senare innebär i det här fallet att ni kommer att hinna det också.
Alla hörde ursäkten och skrattade. Utom hon som sms:ade frenetiskt längst bak i sällskapet.

Jag höll på en timme till. Jag pratade ungdomligt. Jag sa "fett bra". Jag svor. Jag visade långfingret. Jag gav luft åt mitt hat över skolmaten.
Sen gick jag över till förtrolighet i min retorik. Här skulle vinnas förtroende, jag skulle visa att jag verkligen stod på 18-åringarnas sida i deras kamp mot etablissemanget.
-Dig känner jag igen, förresten, sa jag till en nyfiken snubbe längst fram. Var har vi setts?
Jag trodde att han skulle säga att vi spelat i samma handbollslag eller att vi varit på samma rockkonsert.
-Jag var ihop med din dotter.
Sa han. Och rodnade lite.
Fuck. Där sprack den ungdomliga imagen med en smäll. Och den messande tjejen längst bak brast ut i fett högt asgarv...
-