Granelände

Traditioner skapar egenheter. 

-Jaha, så ni griljerar skinkan med glöggblandad griljering. Spännande. Själva så blandar vi ut griljeringen med morfars egenhändigt tillverkade blåbärsmust.

Snacket på jobbet om hur julmaten görs blir en masturbation i egenheter runt julmaten. Alla har vi våra egna knep för att göra den speciell och oefterhärmlig. 

Släkten är värst.

-Jaså, ska ni dela ut julklapparna INNAN Kalle Anka? Det gör inte vi. Vi väntar till EFTER Kan du vissla Johanna. Och kan du tänka dig - brorsan väntar till EFTER Karl Bertil!!! Det är ju inte klokt.

Julskinka. Gran. Jansson. Revbensspjäll. Allt bara ska göras på det egna lilla viset. Och hur vi alla har våra knep att få granen att inte släppa barren på juldan är en kakafoni av granvård.

-Jag hugger som en solfjäder i snittytan, sen kokar jag vatten och lägger i en Treo Citron. Det har inte gått en jul utan att granen har skjutit nya skott, säger polaren stolt.

I vår släkt med tre syskon hade vi tidigare en härlig tradition när det gäller gran. Vi stal tre granar från friherre Hamiltons fideikomiss-skogar. Ja, alltså, i föräldrarnas kontrakt för torpet stod det att det ingick en gran. Men vi bestämde tidigt att om vi åkte fast så skulle vi skylla på mig, eftersom jag hade etta i matte när jag gick ut gymnasiet.

Vi klarade oss varje jul, trots att vi en gång mötte skogvaktaren när vi kom med tre rejäla granar och en liten bil därunder. Han vinkade så glatt.

Det bästa med granen är doften. Det sämsta är barren. Och när det gäller mina granar stannar doften kvar i tre dagar. Barren i åtta månader. Då spelar Treo Citron, solfjäderhuggen snittyta eller kokhett vatten inte den minsta roll.

I år är det första gången jag verkligen kan KASTA ut granen. För det är så dom gör, stockholmarna. Hur högt dom än bor i sina höghus i betongdjungeln så kastas det ut granar från balkongerna. Det singlar granar genom luften och dunsar i marken, och blir till tragiska träskelett.

-Efter nyår åker den ut, konstaterade frun för en liten stund sen.

I år köptes det en kungsgran.

-Den barrar inte, det är det bästa med kungsgran, sa frun när hon och dottern släpat hem det majestätiska barrträdet.

Det gör den. Efter en vecka. Trots att den sugit i sig kopiösa mängder vatten.

Så nu kastas den ut. Från fjärde våningen ska jag knuffa den över granarnas ättestupa.

Nästa år ska jag sno en gran i Nackareservatet. Jag ska föda den med 09:ans glögg, Jansson och Losec Mups. Den kommer att stå till Midsommar.