Motståndsrörelsen kom till Paris i helgen

Jag hade redan kapitulerat. Paris är en skön storstad, långt ifrån de illasinnade fördomarna om stöddiga fransoser som inte gillar andra än sig själva.

Men det är jag det. Frun har däremot svårt att släppa sin uppfattning.

-Dom är inte trevliga. Ogästvänliga och tjuriga. Men dom kanske har ändrat sig sen jag var här för 15 år sen, sa hon när vi satte oss i Ryan Airs kärra och hade lyssnat till flygvärdinne-Jolandas säkerhetsanvisningar.

Vi hann precis upp ur den första tunnelbanestationen. Förmodligen såg vi lite bortkomna ut. För det tog exakt två minuter innan en skrovlig stämma ljöd en bit nedanför oss.

-Oerrrr do jo wönt to göööuuu? frågade den 85-åriga tanten som sett ett världskrig på nära håll.

Nivån var liksom satt. Tanten visade med knotiga fingrar bortåt Rue Rivoli.

-Thärrr is dö chörch, yooour hötell isn´t farrrr awäi.

Alla var toksnälla. Det var bonjour hit och ca va dit. Och dan efter stod frun och jag vid Centre de George Pompidou och hade just halat upp kartan. Inom en sekund tvärnitade ytterligare en tant på cykel mitt i korsningen bland pilande bilar.

-Tu aitron de map le cache du pont? undrade hon. Eller nåt. Hur som helst ville hon hjälpa oss rätt i den franska djungeln.

Gladast var fransmännen när man beställde mat eller dryck på frengelska. "Un vin du rouge, sil vous please". Då lekte ett litet leende på läpparna och vinet kom pronto.

-Ok, jag ger mig. Fransoserna ÄR ok. 

Frun kapitulerade. Och redan nu har vi bestämt oss för att se Paris i maj. Då slipper vi förmodligen minusgrader, snålblåst och att springa in och ut i affärer för att hålla värmen.