Stryktålig reklam

Vi håller på att pitcha på en storkund. Den som nu lägger pannan i djupa vecka och med munnen formar ordet "pitch" med en frågande blick, ska här få en liten förklaring:

Att pitcha är att slå knut på sig själv, sitta i ändlösa kreativa möten, ligga sömnlös, slitas mellan hopp och förtvivlan, tampas om värdegrundande uttryck första söndan i advent och sen få upp den potentiella kunden i brygga. Man har inte kunden. Men man vill. Och man gör allt och lite till för att kunden ska förstå det.

Idag är det presentation. Resan hit har varit lång, snårig och fylld av blod, svett och kaffe.

-Jag kan göra en radiospot, sa jag godmodigt, och ångrade mig nästan omedelbart.

Det var ju liksom nästan tio år sen som jag satt och redigerade radioinslag. Hur gjorde man nu igen? Och hur ska jag komma över ett redigeringsprogram? Vem gör voice over?

Men vänta nu. Jag har ju Mac. Det har jag väl berättat..?

Jajjamensan. Där hittade jag nåt som heter iGarage. Googlade lite. Eric Gadd hade visst gjort hela sin nya platta i iGarage. Kan han, kan jag, tänkte jag.

Manus? Check! Redigeringsprogram? Check! Mikrofon? Check! Inspelningsstudio? Hrm!

Ok, var har jag bäst studiofeeling i lägenheten? Köket? Vardagsrummet? Toan? Sovrummet? Nä, allt var för kalt och "ekigt".

Jag hamnade i garderoben. Med vinterkläder, sommarskjortor och duntäcken som ljuduppfångare. Strykbrädan fick bli mixerbord och mikrofonställ. Jag läste in med entusiasm och inlevelse. Sen slet jag in 18-åriga dottern i garderoben.

-Men pappa, jag har ju inte kollat klart på Desperate Housewifes, klagade hon.

-Käft unge. Pappa pitchar och du är voice over, sa jag sedvanligt föräldratydligt.

-Och om jag vägrar får jag inga julklappar va, svarade hon förutsägbart.

Sen kröp vi in i garderoben och gjorde en reklamspot som kommer att förändra världen.

Idag gäller det. Vi har kommit ut ur garderoben. Nu ska kunden upp i brygga.