Livet är kort och spärrat

Mitt bankkort är spärrat. Stod med skammen i affärn med kortet i högsta hugg och skulle betala.
-Köp medges ej, sa kassatjejen.
Pinigt, var ordet sa Bull.
Bankomaten var ännu mer frank. "Kortet är spärrat".
Nä, nu jävlar. "Jag har ju pengar", muttrade jag till maskinen som hånlog tillbaka.
Ringde Kontokortsservice. Matilda Bergvall svarade.
-Ditt kort har blivit utsatt för ett bedrägeriförsök, därför har dom spärrat det. Men vi har skickat ett nytt till din adress i Stockholm.
-Men jag är i Örebro just nu.
-Ajdå. Ja, det är inget som jag kan göra, sa Matilda en smula förstående.
-Suck, ja, äta kan jag väl göra imorron, sa jag halvt på skoj.
-Haha, ja då får du äta dubbelt så mycket, skojade hon tillbaka.
Jahaja. Så idag har jag tagit ut pengar på banken så att det räcker över helgen (anar jag hur intresseflaggan vajar i vinden..?)
Inser att jag är ovan vid pengar. Ett gäng sedlar i fickan. Sticker ner handen i fickan och undrar vad där är för skräp, postit-lappar eller kvitton som mina fingrar stöter på. Sen inser jag att det är riktiga pengar, sedlar som luktar sött och utstrålar makt.
Plötsligt blir jag kostnadsmedveten (snål). När jag ser några hundralappar lämna min ägo för att köpa ett kilo köttfärs, en grön mjölk, en lök och leverpastej blir jag smärtsamt medveten om att saker kostar i samhället. Att köpa en lägenhet för flera miljoner i sött luktande sedlar skulle nog ta emot. Eller att betala mobilräkningarna eller en Brooklyn Lager på puben.
Det är förmodligen av samma omvända logik som jag alltid trycker nej på "Önskas minneslapp?" när jag tar ut några hundringar i bankomaten. Det man inte ser mår man inte dåligt av...