Alla har ADHD

Igår fick alla i Sverige en släng av ADHD.
Dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare" i SVT igår om människor med ADHD var skrämmande. Och fantastisk. Jag fick en släng av bokstavssjuka själv. Min fru också.
-Jag tror jag har ADHD. Tror du jag har ADHD, undrade hon.
-Ja. Sa jag. Men ångrade mig sekunden för sent.
-VA!? skrek hon oförrättat, men tappade snart koncentrationen på det vi pratade om.
Innerst inne hade jag redan diagnostiserat mig själv med ADHD. Den koleriska bandyspelaren Pelle Fosshaug gjorde tester på nåt psyktillhåll och jag försökte sätta mig in i hans situation.
-Upprepa siffrorna efter mig: 2, 5 7, 3, 6, 0 3, 8, 3, uppmanade docenten.
-2, 5 7, 0, 6, 3...klurade Pelle.
Själv hade jag tappat bort mig efter femman. Shit, jag är ADHD. Och inte blev det bättre av att Pelle-pojken berättade att han hatade oförrätter och att det var därför han blev tokig på domaren när han blev bortdömd. Själv blev jag helt knäckt av orättvisa utvisningar på handbollsplan, övertramp som var HELT JÄVLA feldömd. Mitt starkaste minne från mellanstadiet var när en fascistisk pappa som dömde en pingismatch mellan mig och hans son gav honom poängen för att gubbjäveln ansåg att bollen tagit på mitt rack. Det gjorde den inte alls, bollen tog på mina avklippta shorts som var långrandiga i blått, vitt och rött. Jag är fortfarande upprörd.
Ju längre programmet led, desto fler i min bekantskapskrets stämplade jag "ADHD" på. Han på reklambyrån. Den skitjobbiga programledaren på radion. Han som spelade högernia i handbollslaget. Min kusin. Hon som serverade på Bishop Arms. Min katt.
I morse vaknade jag med jordens sträckning i ryggen. Nu har jag det att koncentrera mig på. Skönt. Då kan jag släppa det här med ADHD:n ett tag. Nu väntar jag på nästa dokumentär på SVT. Den ska visst handla om elallergi, oral galvanism eller vestibulit. Jag tror jag har allt.