Tåg

Igår hade jag en hook på det här med att sova. Att prata om hur bra eller dåligt man sover är näst intill lika vanligt som vädret eller Idol -08 som samtalsämne. Och samtidigt lite avväpnande, för då har man kommit en bit på förtroendestegen. Lite som "jag vet hur du har sovit inatt, därför känner jag dig lite bättre", liksom.
Och alla kan berätta om sina bästa/värsta sömnminnen.
-Jag somnar alltid så gott när jag åker tåg. Det är helt uuuunderbart att vaggas till sömns och vakna av "nästa Arboga".
Såna sägningar vill jag inte höra. För jag har en defekt. Kan nämligen inte sova i bilar, bussar, båtar, flygplan, tåg eller nåt som har med ett fysiskt förlyttande kommunikationsmedel att göra.
Eller ja, det kanske inte handlar om en defekt. Mer fåfänga, ska jag säga.
Eftersom jag är klarvaken och kan betrakta mina medresenärer vet jag hur dom ser ut när dom sover. Och så vill jag inte se ut.
Just i detta blogginlägg befinner jag mig på ett tåg, bort från huvudstaden. Tisdagströtta pendlare på väg hemåt. Här ska sovas, tänker dom. Dråsar ner i stolen och lutar sig bakåt och låter konduktören bli en John Blund-figur som kollar biljetten och sen strör ögonen fulla av sömngrus.
Jag blir betraktaren och ser anletsdragen förändras i takt med att REM-sömnen sköljer in och skapar frid.
Det är då det händer grejer. Kroppsfunktionerna går ner på sparlåga. Kroppsöppningar slappnar av. Hakorna ramlar ner på bröstet, saliven börjar rinna, ljudliga snarkningar hörs och lunchens blomkålsstuvning får tarmarnas gaser att ge sig av på utflykt mot närmaste utgång.
Nu är jag elak. För jag är vaken. Och jag har en mobilkamera. Det här kommer jag att få ångra när det är dags att göra livets bokslut.
Men det skiter jag i. För om det mot förmodan skulle hända att jag håller på att kollektivsomna på tåget så behöver jag bara kolla på bilden. Klarvaken, var ordet sa Bull.