Jag är alldeles för snäll. Har alltid varit. Ändå sedan granntanten ville äta upp mig på 60-talet för att jag var så snäll och god.
Alltid ska jag mjäka och hålla med. "Jomenvisst, va trevligt", "Jättebra text", "Snygga glasögon". Medhållningen vet inga gränser.
Som idag. En copykompis ska till Cala Mesquida på Mallis med familjen. "Det är jättefint där".
Sa jag. Fast jag skulle helst ha sagt: "Fy fan, vilket jävla sömnpiller. Inte en schysst bar nånstans. Och det känns som att semestra i Fjugesta".
Men jag ville inte göra henne ledsen. Så jag mjäkade.
Jag ska bli bättre på att säga min mening. På riktigt. Fast det har jag sagt i hela mitt liv. Ändå sen dag då grannkärringen skulle äta upp mig för att jag var så gullig och god. "Du rör mig inte, otäcka tant. Jag är fem år och går inte att äta".
Det är sånt dagens ungdom säger. Men inte jag. För jag är uppfostrad att dom äldre har rätt, även om dom ska äta upp en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Haha. Du visste ju att jag skulle läsa det här.
Att du är så messnäll (egengkligen(!) skulle man nästan behöva ha ett bindestreck mellan mes och snäll) kunde jag väl aldrig tro. Men du vet, vissa fixar det ju utan barer och tycker att Fjugesta kan vara helt okej.
/Ledsen copykompis
Skicka en kommentar