Å nu blir det sport

Satt och led alldeles själv i soffan igår. Sverige-Ungern. Ett gäng blöta snubbar sprang runt i ett kallt septemberregn för att få möjlighet sola och kicka lite boll i Sydafrika om två år.
I tidernas begynnelse var jag sportjournalist. Då höll man käften om laget man höll på gjorde mål. Inga mål-vrål. Det var fult och fick andra "riktiga" sportreportrar att kolla ogillande på en.
Igår hände nåt. En missförstådd kille från Partille nickade in 1-0. Jag sträckte armarna i luften och skrek "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!". Det var förlösande. På många sätt. Det tog 25 år av vrål-celibat. Så jag fortsatte på den inslagna vägen. För sen gjorde nån snubbe som heter Holmén-eller-nåt ett mål till. Armarna uppåt-sträck igen. Tror jag drog till med "JAJJJJAAMENSSAN!!!". Yran visste inga gränser. Jag var pånyttfödd där i min ensamhet.
Och det blev ännu bättre.
För sen blev denne Holmén-nånting intervjuad.
-Jag var nervös i två minuter. Sen tycker jag att jag var skitbra. Är jättenöjd med min insats.
Hurra. Äntligen en sportsnubbe som inte inleder efter en fråga som borde börja med ett "ja" med: "Nej, jag tycker vi var bra idag. Laginsats, typ. Nu tittar vi framåt. Ska suga på det här ikväll. Sen är det Kamerun som gäller".
Förlösande var ordet. Nu ska jag jubla åt allt. Och lära mig vad den där Holmén-nånting heter.