Mycket på ett spett

Mat på spett är inte så illa. Rentav gott. Kycklingfilé. Karré. Mixat spett med grönsaker, haloumi och halva majskolvar.
Nu rinner det allt till, va?
Idag på lunchen satt jag på en grekisk kolbar. Nej, det är varken en stol från antiken eller en bar för lungsjuka i Aten... Hela lunchsällskapet åt spett. Slabbadish!!! Sen hade jag bordsgrannens samtliga friterade potatisar i knät. Plongadonk!!! Sen hamnade kycklingfilén från mitt spett på Daniels tallrik och vita kinesiska kopia-tröja. Raggadaggachiffs!!! Där slant Maddes lammfärsbiff iväg över bordet och stannade mot min lättöl.
Just idag är jag inte upprörd över FRA, Kristall-galan eller dom som inte använder blinkers. Idag är jag bara allmänt sur över mat som serveras på spett. Kan nån förklara för mig hur i helvete man lyckas äta dom, utan att hela jävla måltiden blir en social vi-äter-av-varandra-måltid? Vad är det för fel på att grilla kyckling, champinjoner och vad fan som helst utan nån jävla pinne mitt i allt?