Reklam ska göra intryck. Få dig som mottagare att alltid associera till en speciell produkt eller tjänst. Du hör, ser eller känner nåt. Och vips tänker du på...en kexchoklad från Cloetta, en Volvo eller Norrlands Guld. Då har man lyckats som företag och reklamsnajdare. Varumärket är top of mind, som det heter.
Ibland kan reklamen vara bättre än själva produkten. Och det är lika illa som att det är tvärtom. Associationer var det ju.
-Såg du den där reklamfilmen? Han som gjorde en hundlucka som hade gångjärnen åt fel håll...Haha, fan vad jag skrattade. Vem var det reklamen handlade om..? Ja, ingen aning. K-Rauta kanske. Eller var det IKEA. Jag vet inte.
Då är det liksom ingen vits. Att skapa imagereklam som är rolig, men där avsändaren hamnar i skymundan och är på tok för okänd för att vara top of mind.
Häromdan var jag trött. Så pass trött att jag inte ens kollade vad jag satte på mig. En hel dag gick jag runt på jobbet, på lunchen bland folk, helt ovetande om min morgonfadäs.
-Men vad har du på dig, sa frun och pekade på mina skor.
Jag tittade ner och stirrade fånigt på två olika dojjor. En grå och en blå basketsko.
Genast dök ett reklamuttryck upp (yrkesskada).
"Se på din skor. Andra gör det."
Nu stämde ju inte det. För det var inte en jävel som hade sagt nåt. Och vem som klurade ut det här reklamuttrycket har misslyckats totalt. Ingen hade tittat. Och dessutom har jag ingen aning om vilket skomärke som myntade uttrycket i tidernas begynnelse.
"Kolla din skor eftersom ingen annan gör det" hade varit mer korrekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
å hade du varit rockstjärna hade skobranschen jublat och alla "vän av ordning" varit rejält förbannade för att kidsen nu plötsligt ska bära olikfärgade dojjor... förutom brallor som hänger på halva arselet och dessa förbannade kepsar som förstör ordningen och redan i den svenska skolan... sedan skulle teves alla morgonsoffor fyllas av förståsigpåare som glatt låter meddela att seden med att bära oikfärgade skor inte alls är något modernt ungdomsrebelliskt påfund, utan bara är en modernare tillämpning av Pippi Långstrumps innovativa strumpblandande som egentligen visar på att barnet (inom oss) bara längtar efter att bli sett och bekräftat av sina frånvarande föräldrar, oavsett hur många guldpengar, mobiltelefoner och pläjstäjschunnmojänger som finns i dess ägo... Tjoflöjt!
Skicka en kommentar