Nu är det nära hjälm

Det är töntigt med cykelhjälm. Har jag alltid tyckt. Och tycker fortfarande.
Men nu är jag nära tönten med hjälm, cykelklämmor på högerbenet och Kånken-ryggsäck. Satan!
Idag hämtar jag min nya cykel som ska ta mig mellan lägenhet, dotterns skola och jobbet i Stockholm. Och små utflykter till trevliga trevliga gourmé-oaser med frun.
Hittills har jag cyklat på en noll-växlad cykel från Biltema. Jaja, det är töntigt det också. Men nu blir det Rex - detta anrika cykelmärke.
-Ska du inte köpa hjälm också, sa frun när jag skulle pynta hojen igår.
-Nej! sa jag korthugget utan att ägna hjälmhyllan en blick.
-Nähäpp, sa hon minst lika kortyxat och insåg att diskussionen var över.
I morse deltog jag som vanligt i tävlingen "Vem är först, snabbast och mest stressad". Cykelracet över alla jävla pucklar på Södermalm och Sveriges smalaste cykelbana på Skeppsbron är en kamp mot klockan och horderna av pilsnabba cyklar, bussar, bilister, mopeder och motorcyklar. Det är jag eller dom. Och jag hatar att bli omkörd. Framförallt av nördiga hjälmcyklister som tror att dom är odödliga tack vare sin fåniga huvudbonad.
Med min nollväxlade lågprishoj är jag chanslös. Likt en spinning-cyklist trampar jag så gott mina nyopererade knän håller. Ändå blir jag hopplöst efter 45-åriga förstföderskor med barnsadel, mobilpratande riskkapitalister och balla retroynglingar i utsvängda jeans och Stockholms-styre.
Men nu är det slut med det. Min Rex och jag ska ikapp, förbi och sladda upp på Nybrogatan innan alla andra hinner säga 7-Eleven...
För att göra min färd mer odödlig och aerodynamisk lutar det åt en cykelhjälm också (Nämen vad är det jag säger!? Är jag helt från vettet? Har jag lagt alla ideal åt sidan? Har jag fått en släng av blåtunga).
Jaja. Vi får se. Fortsättning följer.