Det var nära

Idag var det riktigt nära. Jag stod i hallen hemma och letade efter en försvunnen handske.
Jag hittade den i mörkret och fick med mig nåt upp från golvet. Det var liksom som en liten orm som hade slingrat sig runt fingret.
Jag försökte dra mig loss men ormen vägrade släppa. Förskräckt drog jag hårdare och hela skohyllan flyttade sig mot mig.
Plötsligt.(Åh, vad jag älskade det ordet när jag läste Enid Blytons Fem-böcker i min ungdom. Plötsligt lovade nåt, nåt oväntat och förhoppningsvis ruskigt. Plötsligt var ett ord som jag då tänkte att jag skulle använda mig ofta av när jag blev författare som stor. Nu är jag plötsligt stor, inte författare, men jag älskar plötsligt likt förbannat)
Nå. Plötsligt släppte det som liksom drog mig neråt mot golvet. Ormen hade en ände, och nu anföll den mig.
Det var en av mina träningsskor av märket New Balance. Den kastade sig upp mot mig och träffade den mjuknande magen.
Sen öppnade den plösen och vädjade: "Har du glömt mig? Vi som har haft så kul ihop...".
Jag fick sååå dåligt samvete. Vi som var så bra vänner. Som svettats, blödit och delat mjölksyra över stock och sten. Utan att riktigt förstå varför började jag nynna på Teddybjörnen Fredriksson.
Får en tår i ögat när jag tänker på hur dåligt jag vårdat relationen.
Nästa vecka är det jag som bjuder ut New Balance på en bira. Sen ska vi hem och sova skavfötters.