Det är mitt fel att Domus dog!

Kommer ni ihåg Domus? Denna kooperativa idé om att köpa basvaror, spara kvittona och sen få återbäring. Om alla var med skulle det gå bra för Sverige.
Folkhemmet gick dit och köpte rätt trista grejer. Det var lite som en folkrörelse för gråsossar som uppskattade den kollektiva känslan.
Sen hände nåt på 80-talet. Det gick utför med Domus och den kooperativa idén.
Det är mitt fel.
Jag jobbade där i slutet av 70-talet. Stod i delikatessen och fisken tillsammans med rekorderliga tanter och sålde Billingeost, kolja, Timmermanskorv och kalvsylta.
Kan erkänna det nu, när det är preskriberat: jag sålde delikatesserna med nån sorts solidariskt progressiv prissättning.
Kom det en gammal tant med käpp, svag röst, tjocka glasögon, krum rygg och viskade fram att hon bara skulle ha en liten, liten bit hushållsost, ja då knappade jag in kilopriset 9.90. Istället för 29.90.
Farbröderna med röd näsa från Oskarsparkens bänkar fick köpa en halv grillad kyckling för 12.90 istället för 21.90.
Eleganta damer med hela Europas guldreserv på fingrarna, runt halsen och i öronen betalade ordinarie pris.
Så där höll jag på. I flera år. Och jag cyklade hem med glatt hjärta och en skön känsla i kroppen.
Idag kan jag tänka på konsekvenserna. Tusentals KF-anställda fick sparken på grund av dålig lönsamhet i början av 90-talet.
Det var mitt fel.