Min fru vill ha hund

-Åhhhhh, vicken sötnos! Heeeeeeejjjjjj lilla mysepussegullevoffsingen!
Har du hört vuxna människor, med ansvarsfulla yrken och ett proffsigt förhållningssätt, prata med djur?
Min fru kan inte gå förbi en hund som tittar med fuktiga ögon och ser ut som att den vill bli räddad från en dålig uppväxt och hemburen i fruns omvårdande famn.
-Lilla ruskituppifläppi, har du ingen husse eller matte som tar hand om dig? säger hon med den där rösten som är ansatt av plutande läppar och ett tonfall som jag aldrig tillägnas, ens i hennes vänaste stunder.
Fick just ett sånt där modernt meddelande via MSN.
-Jag vill ha en hund.
Bara sådär. Då vet jag att klockan är slagen. Hon har sett en westyorkshirebeaglegolden med inslag av labrador och blandras. Och hon är såld.
-Vi kan hyra Lassie på DVD, försöker jag.
Det funkar inte. Jag vet. Hon har den där rösten, hundrösten. Och då spelar den ingen roll vad jag lockar med istället. Hund är grejen.
Det är då jag tar fram dödsstöten. Den som gör att hunddrömmarna falnar och tårarna tränger fram ur hennes bruna Golden Retriver-ögon.
-Du vet att man måste ta upp bajset nuförtiden...
Det är sånt som biter. Min fru och hundbajs hör inte ihop.
Tack och lov.