Träningsnarkoman - jag?

Att vara narkoman eller missbrukare är en sorts självförnekelse, generellt sett.
-Nä, fan jag knarkar inte. Och om jag gör det så har jag full kontroll på mitt bruk. Jag kan sluta preciiiis när jag vill, imorrn om det skulle vara så. Eller nästa vecka.
Självförnekelse. Och det vet jag eftersom jag är i drogträsket själv, full av självförakt och förnekelse över hur verkligheten ser ut.
Jag tränar min 46-åriga kropp genom att dra i spakar, böja mig framåt med motstånd och springa på ett rullande gummiband i hopp om att komma fram nån gång.
Fast egentligen inte. Tränar, alltså. Om jag ska vara riktigt ärlig. För jag är en träningsnarkoman.
Jag tränar. Och det är den största självförnekelse som finns i mitt liv just nu.
Om nån frågar så tränar jag. Om jag frågar mig själv så tränar jag.
Frågar jag receptionisten på Nautilus så har hon aldrig sett mig.
Dessutom hittar jag alltid en bra anledning till att inte träna.
-Å, nej! Har jag inga rena träningsbrallor...Shit, då kan jag inte träna.
-Men hallå? Har det börjat blåsa ute nu igen. Fuck, då blir det motigt när jag cyklar hem.
-Ojojoj vilken jobbig dag på jobbet. Är det verkligen bra att träna om man druckit sju koppar kaffe?
Självförnekelse? Jajjamensan. Jag är en riktig träningsnarkoman, jag.