En brits-blogg

Du ska vara jävligt tacksam som kan sitta på din häck och läsa den här bloggen.
För jag som pliktskyldigt levererar ordbajs i bloggform sitter på en hård brits med en stjärtyta som passar Idol-Johans ena skinka.
Fan ta SJ.
Ja, du hör. Jag svär som en borstbindare. Förbannad. Det är vad jag är.
Att proffspendla ger mig full rätt att kunna jämföra en resa med alla andra. Och det gör jag nu.
Och situationen jag befinner mig i är ännu en av dessa skrattretande resor med ett reseföretag som bara är skenbart välvilligt inställda till oss resenärer. Jaja, skratta ni åt ordet skenbart. Jag ids inte ens.
Ok. Igår satt jag och log lite åt SJ:s nya reklamfilm som är skitsnygg och som tar sin början i slutet av 1800-talet. Det var ånglok, stumfilms-knyckiga rörelser, 50-taligt välkammat, långhårigt och pälskragigt 70-tal. Och njutningsfylld nutid med ett avslutande belåtet leende. Mannen SITTER solo och alena. På fönsterplats till på köpet.
Det gör inte jag. Jag har britsplats, 27 centimeter från en dragig dörr...oops, Enköping. Måste flytta mig lite för att släppa av och på resglada passagerare. Hej och välkommen till SJ. Tack för att du valde SJ. Välkommen tillbaka. Fuck no.
Självklart ska jag inte onyanserat skrika: JASSÅ. NI HAR RÅD ATT KASTA UT MILJONER PÅ REKLAM. MEN ATT LÅTA FOLK ÅKA SOM DET ANSTÅR DET MÄNSKLIGA SLÄKTET, DET SKITER NI I!!!
Men jag har god lust.
Nu måste jag sluta. För snart kommer vi till Västerås. Då ska massor av ilskna människor av. Och jag ska slåss för en plats vid fönstret. Sen ska jag le mjukt och skälmskt mot landskapet som far förbi därute i mörkret.
Håll tummarna. Nu gäller det. Äta eller ätas. (För övrigt finns det ingen restaurangvagn på det här jävla tåget heller...).